I Gaza frågar vi oss inte hur mycket hopp vi har kvar. Vi frågar: “När ska vi laga sumaqia?” Det är inte bara en maträtt. Det är en proklamation av glädje och en motståndshandling.
Denna sumaqia, som vi betraktar som Gazas själva identitet, en nationalklenod som aldrig kan förfalskas, har stått emot ockupationens alla försök till stöld. Rättens komplexa ingredienser och det tålamod som krävs för att tillaga den har gjort den till ett värn för vårt kulturarv.
Den kan bara lagas av någon som knådat sina händer i den här jordens lera och andats in doften av dess hav.
I dag, när jag kämpar för att framkalla den doften i ruinerna och dammet, minns jag hur sumaqian var den självklara mittpunkten under “hennakvällarna”, de festkvällar som föregår bröllopen och fyller våra torg med kärlek.
Vid mitt eget bröllop, vid mina systrars, och vid mina kusiners och grannars fester, dånade torgen av hundratals tallrikar. Efter timmar av dabkedans som fick marken att darra och glädjesånger som rörde vid himlen, satte sig alla, män som kvinnor, i varma cirklar för att äta “kärlekens färdkost”.
Serverad med inlagda grönsaker och nybakat bröd var sumaqian den vackraste belöningen för alla som kommit för att dela vår sång. Det var ögonblicket då all trötthet smälte bort med den första tuggan.
Mitt kök var den arena där identitetsstriderna mellan infödda gazabor och de fördrivna från Jaffa upphörde på det mest välsmakande sätt. Min svärmor, en äkta gazabo, ansåg att en sumaqia som inte brände på tungan inte var en riktig sumaqia. Min mamma, som kom från Jaffa, föredrog lugn och balans.
Likt en “master chef” med fingertoppskänsla förenade jag de två skolorna. Jag balanserade chilin och mätte upp sumaken, mangolden och köttet med hjärtats egen våg, tills jag blev familjens främsta auktoritet.
Ingen lyfte på locket till en kastrull utan min välsignelse.
Vi är helt läsarfinansierade och behöver din hjälp för att finnas. Stöd oss med valfritt belopp via Swish 123-515 98 35, GoFundMe eller Donorbox.
Och min pappa, hans historier var själva livets krydda!
Han brukade smyga in i köket, som om han planerade en stor hemlighet. Han smakade av en sked, såg sig omkring för att försäkra sig om att mamma inte såg honom, och viskade lågt:
– Min dotter, din mat smakar tusen gånger bättre än din mammas … men för Guds skull, säg inget till henne!
De orden var min sanna medalj. Snart lagade varken pappa, svärmor eller mamma sumaqia utan att ringa mig för att fråga om “hemligheten i receptet”.
Sumaqia är de “tätt sammanslutna axlarnas” rätt och kräver yttersta precision. Den kan inte lyckas utan en hand som hackar mangolden, en som rensar sumaken och en tredje som stöter vitlöken.
Den största hemligheten ligger i att skära köttet i exakt lika små bitar, som vore de jämna stenar lagda med kärlek, för att sedan fördela dem rättvist över hundratals tallrikar, så att varje gäst får sin del av välsignelsen. Det är en tyst kallelse som samlar mostrar, fastrar och barnbarn till en spontan festmåltid, som skapar en ordning mitt i livets kaos.
I dag, när det är brist på råvaror och nära och kära har splittrats, med vissa på flykt och andra som blivit martyrer, saknar vi gemenskapen mer än själva maten.
Men trots allt skyddar vi vår historia med vårt minne. Ockupationen, som har försökt söndra oss, har inte förstått att ett folk som är förenat genom en tugga sumaqia är ett folk som inte kan besegras.
En dag ska vi återvända för att duka upp på torgen, tända eldarna under våra stora kastruller och skratta på nytt medan vi delar ut faten, fyllda av kött och välsignelse. Vi ska visa världen att Gazas bord aldrig bryts och att den gemenskap som döpts i doften av sumak aldrig kan skiljas åt.
Vykort från Gaza
Khulud Shaban är en palestinsk journalist, född i Gaza 1980, som skriver från exil.
Liv. Denna serie personliga berättelser handlar om hur människorna en gång levde här – om vardagen och platserna som bar deras liv. Kulturen, maten, skratten och allt de älskade. Ett samhälle som tvingats lida och dö. Överlevare som minns det som var med kärlek och smärta.
Död. Den Hamasledda attacken mot Israel den 7 oktober 2023 dödade 1 195 människor, varav 815 civila och 36 barn, enligt AFP. Sedan dess har Israel dödat över 72 587 människor i Gaza och skadat över 172 381, enligt Gazas hälsomyndigheter.
Barn. Över 64 000 barn har dödats eller skadats, över 56 000 har förlorat en eller båda sina föräldrar, och mellan 3 000 och 4 000 har genomgått en eller flera amputationer, enligt Unicef.
Fördrivna. Omkring 90 procent av Gazas befolkning har tvingats fly, många av dem upprepade gånger, enligt FN.
Infrastruktur. Stora delar av Gazas bostäder, sjukhus, skolor, kultur, odlingar, historiska och religiösa platser har skadats eller förstörts, enligt FN.
