När jag utbildade mig till präst hölls många av våra föreläsningar i ett hus som ligger granne med Uppsala domkyrka. Där hade rasbiologiska forskare några decennier tidigare mätt skallar, däribland samers. Det var inte förrän långt senare jag förstod vilken historia byggnaden bar på och hur den var sammanvävd med kyrkans historia. Ännu längre dröjde det innan jag insåg hur levande den historien fortfarande är.
Häromkvällen gör sig den historien påmind. Det plingar till i mobilen. Jag får ett meddelande från en sameslöjdare i Älvsbyn, som känner sig uppgiven. Dagen innan, den 12 augusti, gav energiminister Ebba Busch klartecken till en ny koppargruva i Laver i Älvsbyns kommun. Frågan ska nu utredas i sista instans.
Planen är att bryta koppar i gruvan under tjugo år. Regeringen hoppas att den ska bidra till att fördubbla Sveriges tillgång och förse elektrifieringen och försvaret med mer koppar. Men om gruvan blir verklighet innebär det troligen slutet för månghundraårig renskötsel på markerna.
Och slutet för bröllop vid sjön Småträsken.
Sameslöjdaren berättar om bröllopet som firades där för ett par år sedan, strax söder om den plats där det gigantiska dagbrottet är planerat. Han skickar en magisk bild av en stilla sjö i kvällssolen. Bänkar har sågats till av utvalda timmerstockar. En kyrksal har skapats bland stammarna vid sjön. Snart ska bröllopsgästerna komma. En del kommer farande på fyrhjulingar.
Flera kommer direkt från sina jaktmarker i området eftersom bröllopet går av stapeln i älgjaktstider. En same med rötter i Udtja är vigselförrättare.
Visste du att Sápmi är en hel värld?
Jag vet att de allra flesta utanför Sápmi inte känner till det här. Därför skriver jag det nu, även om det innebär att jag skriver somliga på näsan: Det finns en hel värld, en hel levande kultur inom Sveriges gränser med egna traditioner, egna språk, egen poesi, egen litteratur, egen konst, egna sånger att sjunga vid högtider.
Det handlar inte om att några få samer försöker klamra sig fast vid något som varit men som egentligen är passé. Det är en värld som lever, förändras och utvecklas. Och den världen är hotad. Gruvplanerna i Laver är bara ytterligare ett exempel på hur.
Glöm inte att prenumerera – du kan göra det gratis.
Sameslöjden är beroende av material från levande skogar, levande marker och allt det som renarna ger. Renskötseln är beroende av stora sammanhängande ytor och tillgång till lavar för vinterbetet. I Laver hotar gruvplanerna just dessa vinterbetesmarker – en katastrof för Semisjaurs-Njargs sameby.
Även Östra Kikkejaurs och Ståkkes samebyar påverkas negativt. Det handlar om föräldrar som måste säga till sina barn: “Du kan aldrig leva samma liv som jag, även om du skulle vilja.” För att svenska politiker inte värnar urfolksrätten, för att svenska politiker inte kan sin historia.
Samer mäts av rasbiologer
Mellan 1922 och 1958 var rasbiologiska institutet verksamt, större delen av tiden i det hus där jag några decennier senare skulle läsa till präst. Vuxna och barn, män och kvinnor, tvingades klä av sig nakna inför forskarna, mätas med deras verktyg och fotograferas.
Drottning Kristina sade inte ordagrant “I Norrland hava vi ett Västindien”, såsom ryktet säger, men innebörden av de orden gav hon och andra svenska regenter uttryck för.
Sverige var en del av en större europeisk kolonial ordning där människor rangordnades utifrån föreställningar om ras. På många håll byggdes hierarkierna kring hudfärg. I Norden utvecklades i stället ett intresse för andra kroppsliga kännetecken och påstådda mentala egenskaper hos samer.
Än i dag finns pärm efter pärm med bilder på nakna och påklädda samer i ett arkiv i Uppsala. Och ändå utgjorde rasbiologiska institutets verksamma år bara en del av en mycket längre historia. Den sortens forskning hade pågått länge, ofta med kyrkans hjälp.
I september 1846 skrev prästen Lars Levi Læstadius ett brev till zoologen Carl J. Sundevall. Där står det:
“Om Bror ville vara god och framföra min hällsning till Doctor eller Professor Retzius, (hvikendera af Bröderna som först träffas) att det icke är någon lätt sak, att få ett Cranium af ett nyfödt Lappbarn. Men Wretholm reser hit ibland vintertiden, och grafven står öppen hela vintern. Monne icke han såsom Chirurg, kunde skära af hallssen på ett sådant Barnlik?”
Trygga vårt oberoende: Swish 123 515 98 35
Händelsen är bara en av alltför många liknande som beskrivs i Svenska kyrkans vitbok (2017). Den fick skrivas i två band, och då kunde ändå inte allt komma med.
Det handlar om människor som dödas för att de utövar sin andlighet, om barn som tas ifrån sina föräldrar för att gå i undermåliga skolor där de ska bevaras som “ädla vildar”. Om hela släkter som tvångsförflyttas, om språk som förbjuds och mer än så.
Marker tas över
Våren 2026 publicerade Sanningskommissionen för det samiska folket forskningsantologin Marken, vattnet, tankarna. Den fördjupar berättelsen om statens förtryck, men också berättelsen om samiskt motstånd.
Koloniseringen av Sápmi sker alltså på flera nivåer. En av dem blir särskilt tydlig i dagens gruvdebatt: hur en världsbild och natursyn tvingas på knä.
Här uppstår en frontalkrock mellan det svenska majoritetssamhällets natursyn och den samiska. Den märks i den våldsamma historien om hur marker tagits över, som beskrivs väl i Lennart Lundgrens bok Stulet land (2024).
Hos samiska företrädare finns en föreställning om att man inte äger marken, utan ägs av den. Marken kan inte frikopplas från andligheten. För samerna var – och är – marken, folket, andligheten och kulturen en oupplöslig enhet.
Den synen utmanar fortfarande Svenska kyrkan, som dels är en av Sveriges största skogsförvaltare, dels befinner sig i en pågående försoningsprocess med det samiska folket. När man från samiskt håll förklarar att andligheten inte går att skilja från markerna dras skogsfrågorna in i försoningsprocessen på ett sätt som man från majoritetshåll inte verkar ha förutsett.
I majoritetskyrkans språkbruk är ande och materia ett motsatspar. Att tänka sig att andligheten kan bo i marken – eller att naturen kan kräva något tillbaka av människan – utmanar djupstrukturer i det teologiska tänkandet.
“I det samiska tänket är naturen helig”, skriver sameslöjdaren, “man behandlar naturen med respekt”.
I det svenska nationsbyggandet blev denna samiska livshållning inte bara antitesen till god kristendom utan också antitesen till framsteg. Den samiska natursynen demoniserades, sågs som trolldom och häxeri. Det samiska försvaret av markerna sågs som ett hinder för utveckling. Då som nu.
Fakta: Om kyrkan och den nordiska kolonialismen
Mer om religionens och kyrkans roll i den nordiska kolonialismen går att läsa i Svenska kyrkans vitbok (2017), Tore Johnsen, Sami Nature-Centered Christianity in the European Arctic (2022), Lovisa Mienna Sjöberg, Att leva i ständig välsignelse (2018), Birgitta Simma, Samiskt kyrkoliv (2022) och – mer personligt och ur majoritetsperspektiv – i Johanna Westesons bok Min kärlek till detta folk (2024) och i Petra Carlsson Redells Marken, andligheten (2024).
Landskapet ses som en exploateringsyta
Låt mig försöka förklara hur det hänger ihop.
Teologen Willie James Jennings beskriver hur kristendomen från början var en rörelse sprungen ur en specifik plats och historia. Han utgår från de judiska lärjungar i Palestina som följde sin rabbi Jesus, djupt rotade i sitt landskap och sin historia, och visar hur religionen med tiden kom att övertas av ett europeiskt majoritetssamhälle.
Glöm inte att prenumerera – du kan göra det gratis.
När européerna gjorde sig själva till “det utvalda folket”, den goda kristna normen, hände något med direkt koppling till dagens svenska gruvdebatt: identiteten frikopplades från marken.
Eftersom den kristna läran kunde överföras från ett folk till ett annat – från ett språk, ett land, en plats, till andra språk, länder och platser – var den religiösa identiteten inte längre knuten till marken, menar Jennings. I förlängningen slutade marken vara bärare av människans djupaste identitet.
Landskapet var inte längre något man levde i samklang med. I stället kunde marken ses som en resurs, egendom och exploateringsyta att erövra och utvinna. Människan blev rörlig. Man började drömma abstrakta drömmar om globalisering. Människan bar sin identitet med sig – inte under fötterna.
Det utvalda folket kändes inte igen på sina kopplingar till vissa marker, utan på en identitet som, visar Jennings, snart kopplades till hudfärg. Den vita kroppen började med tiden ses som den kristna normens kropp. Vita europeiska kristna blev bärare av det goda kristna livet och därmed av det som ansågs sant, gott och rätt.
Bilden av Guds utvalda folk överfördes med andra ord till de vita européer som under flera hundra år dominerade som uttolkare av Guds ord, som grundare av kyrkor och missionärer.
De gav sig ut i världen – eller norrut i Sverige – med övertygelsen att ha Guds sanning med sig, stärkta av ett gudomligt uppdrag. I många fall blev den kristna tron förstås också ett argument för, eller en legitimering av, rent materiella vinster.
Och det är här historien leder tillbaka till Laver.
Fakta: Riksintressena i Laver
Två riksintressen. De renbetesmarker som berörs av gruvplanerna har varit utpekade som riksintresse för rennäringen sedan 2005. Tre månader efter att Boliden lämnat sin första koncessionsansökan 2014 pekade Sveriges geologiska undersökning, SGU, även ut kopparfyndigheten som riksintresse för mineralutvinning, trots länsstyrelsens invändningar.
Mineralerna prioriterades. När Boliden beviljades bearbetningskoncession 2025 bedömde Bergsstaten att gruvdriften och renskötseln inte kunde bedrivas parallellt och gav mineralutvinningen företräde.
Senare miljöprövning. Den grundläggande avvägningen mellan riksintressena görs inte om i den senare miljöprövningen. Efter en lagändring 2024 prövas däremot påverkan på Natura 2000 först tillsammans med miljötillståndet, som Boliden ännu inte har fått.
Historiemörker i Sveriges riksdag
Samebyarna i trakten runt Älvsbyn, liksom flera miljöorganisationer, har motsatt sig gruvplanerna i Laver men inte fått gehör.
En del av förklaringen finns i en lagändring från 2024, som flyttade den så kallade Natura 2000-granskningen till ett senare skede i beslutsprocessen kring nya gruvor.
Så vad innebär det?
Natura 2000 är EU:s skyddsnätverk för Europas mest värdefulla naturområden och arter. Genom den ändrade lagstiftningen flyttades granskningen av naturområdena från det tidiga skedet då gruvrätten, eller bearbetningskoncessionen på ett mer byråkratiskt språk, beslutas, till den senare del i processen som kallas miljöprövningen.
Men samebyar och miljöorganisationer menar att det ger bolagen ett försprång. När ett projekt väl har beviljats i det tidiga skedet byggs ett så starkt politiskt och ekonomiskt momentum upp att det blir betydligt svårare att stoppa det senare.
Logiken bakom ändringen är att en meningsfull miljöprövning kräver detaljerad kunskap om gruvans exakta utformning. Den kunskapen är dyr för företagen att ta fram innan de vet om projektet kan bli verklighet.
Men regeringens beslut den 12 augusti att ge Boliden klartecken att gå vidare med koppargruvan i Laver avslöjar mer än juridiska svårigheter i svensk miljöpolitik. Det blottlägger ett teologiskt, historiskt och pedagogiskt bråddjup.
När Amnesty Sápmi nyligen granskade partiledarnas syn på urfolksrätt var tveksamheten nästan total. Med undantag för Miljöpartiet råder ett kompakt historiemörker i riksdagen, från Vänsterpartiet till extremhögern. Och kunskapsbristen handlar inte bara om samisk historia, utan också om hur kristen teologi en gång frikopplade människan från marken.
Utomhuskyrkan vid Småträskens strand där bröllopet ägde rum verkar ges ett lägre kulturvärde än inomhuskyrkan i Kiruna. I just det fallet handlar det förstås om hur många människor som drabbas. Men faktum är att utomhusmiljöer som upplevs som heliga har ett sämre skydd i Sverige än inomhusmiljöer som upplevs som heliga.
Heliga platser kan därmed, i svensk kultur, flyttas – till och med köras på lastbil – som i fallet med Kiruna kyrka, som jag skrev om i Dagens Nyheter i somras. Den synen på heliga platser gör det lättare för gruvbolagen. Den hänger samman med en kunskapsbrist som gör att urfolksrätten körs över om och om igen.
Fakta: Så tog staten kontroll över Sápmi
1300–1500-talen. Svenska kungar gör anspråk på Sápmi och stärker kontrollen genom handel, beskattning och bosättning.
1600-talet. Kyrkan driver på kristnandet samtidigt som gruvor öppnas och samer tvingas arbeta med malmtransporter.
Från 1673. Staten lockar nybyggare till Sápmi med skatteförmåner, vilket ökar konkurrensen om mark, jakt och fiske.
1800-talet. Skogsbruk, gruvor och nya markindelningar gör att staten och nybyggare tar kontroll över allt större områden.
1900-talets början. Exploateringen fortsätter samtidigt som samer utsätts för nomadskolor, tvångsförflyttningar och rasbiologiska undersökningar.
I dag. Gruvor, skogsbruk, vindkraft och annan infrastruktur fortsätter att skapa konflikter om samiska marker och rättigheter.
Källor: Sametingets historiska tidslinje, Forum för levande historia, Svenska kyrkans vitbok och Sanningskommissionens forskningsantologi
Boliden som nutida kolonisatör
Den här historien är inte unik för Sverige. Att urfolk världen över har utsatts för liknande koloniala övergrepp har det internationella samfundet sedan länge erkänt. Därför har FN slagit fast särskilda rättigheter för urfolk.
En av de principer som åberopas i Laver-fallet är Free, Prior and Informed Consent, FPIC – rätten att på förhand få relevant information och fritt kunna ge eller inte ge sitt samtycke till ingrepp som starkt påverkar kultur, marker och andlighet.
I Laver har de berörda samebyarna motsatt sig gruvan. Något fritt och informerat förhandssamtycke finns alltså inte. Svensk lag ger dock inte urfolk någon generell vetorätt, och projektet kan därför gå vidare ändå. FN har återkommande kritiserat Sverige för brister i respekten för samernas rättigheter.
Men utifrån den historia jag just har beskrivit är FPIC alltså inte “bara” en juridisk FN-princip. Det är också ett kulturhistoriskt och moraliskt verktyg för att förhindra att samma koloniala övergrepp begås på nytt.
Det är samma princip som Svenska kyrkan kommer att diskutera vid Ságastallamat i mitten av oktober, ett dialogmöte om frågor som rör Sápmi. Allt fler inom kyrkan har börjat förstå vikten av FPIC under försoningsprocessens gång, även om det är en bit kvar. En av huvudpunkterna är kyrkans skogsförvaltning och hur lagstiftningen för att främja renskötsel ska tillämpas. Nu hoppas vi att diskussionerna leder till att Svenska kyrkan visar hur principen kan omsättas i praktiken.
Principen ska förhindra att majoritetssamhället återigen använder sin makt för att ensamt definiera vad som är sant, gott och rätt – till exempel att behovet av mer koppar till den gröna omställningen väger tyngre än urfolks kultur och traditionella marker.
I den internationella urfolksrätten blir FPIC därmed ett sätt att markera att den västerländska separationen mellan mark och urfolk var ett övergrepp som inte får upprepas. Samtyckeskravet vid stor påverkan blir garantin mot att kolonialismen fortsätter under nya namn.
Fakta: Rätten att säga nej
FPIC. Står för Free, Prior and Informed Consent. På svenska fritt och informerat förhandssamtycke.
Fritt. Beslutet ska fattas utan hot, påtryckningar eller manipulation.
På förhand. Samtycket ska sökas innan ett projekt godkänns eller påbörjas.
Informerat. Urfolket ska få begriplig och relevant information om bland annat projektets omfattning, risker och konsekvenser.
Samtycke. Urfolket ska kunna godkänna, villkora eller motsätta sig projektet genom sina egna representativa institutioner.
Urfolksdeklaration. FPIC slås fast i FN:s urfolksdeklaration, som antogs 2007. Sverige stödde deklarationen, men den är inte en juridiskt bindande konvention. Sverige har inte heller ratificerat ILO:s konvention 169 om urfolks rättigheter.
Dags att kliva ner från piedestalen
I Laver ställs detta på sin spets. Staten har gett gruvan företräde trots samebyarnas motstånd, och Boliden driver projektet vidare utan deras samtycke. Man agerar som gamla tiders kolonisatörer och låter behovet av mineraler trumfa urfolkens koppling till marken.
Att det kan ske hänger också samman med århundraden av skolpolitik som inte gett plats åt kunskap om Europas enda urfolk och om Sveriges koloniala övergrepp. Boliden kan upprepa historien utan att den känns igen som sådan. Majoritetsbefolkningen får återigen bestämma vad som är sant, gott och rätt.
I praktiken lutar Boliden sig mot en klausul i regelverket från International Council on Mining and Metals, ICMM, gruvindustrins internationella branschorganisation, som bolaget förbundit sig att följa. Klausulen kräver inte att projektet stoppas om samtycke saknas. Det krävs i stället att bolaget har en policy för hur det då ska agera och redovisar vilka steg det tagit för att uppfylla sina åtaganden. Projektet kan alltså fortsätta trots att samtycke saknas – och protesterna når knappt söder om Dalälven.
Vill du vara mer än prenumerant? Bli founding member och få särskild insyn i Gad World.
Majoritetsfolket verkar alltjämt se sig självt som utvalt att avgöra vad världen behöver. Urfolksrättigheter ses som ett irriterande särintresse som står i vägen för majoritetsbefolkningens framtidsdrömmar, i stället för vad de faktiskt är: mänskliga rättigheter utformade för att stoppa pågående övergrepp.
Att offra Laver för att säkra majoritetssamhällets framtidsdrömmar är tyvärr inte ett olyckligt undantag eller bara ett resultat av vissa politiska vindriktningar. Det ligger i linje med ett flera hundra år gammalt teologiskt förtryck.
Det är dags att majoritetssamhället kliver ner från sin självutnämnda piedestal och börjar lyssna till dem vars identitet fortfarande sitter under fötterna, rotad i marken. Och det är dags att politiker lär sig sitt lands historia.
Petra Carlsson Redell är professor i teologi vid Enskilda högskolan Stockholm. Hon är författare till fem monografier varav de två senaste på svenska; Marken, andligheten (Polaris 2024) och Gråstensteologi (Argument 2023).
Hennes forskning fokuserar på frågor om andlighet och makt kopplat till religiösa sanningsanspråk, ekologi och kolonialism.
Hon har också som forskare arbetat med försoningsprocessen mellan Svenska kyrkan och det samiska folket och bidragit till skriften Marken är helig (Svenska kyrkan, 2025).