Så länge han kan minnas har 65-årige Asef gått till synagogan Rafi’ Nia i hjärtat av Irans huvudstad, på gångavstånd från Teherans universitet och alldeles intill Valiasravenyn, Mellanösterns längsta gata, kantad av platanträd. Här har han bett, firat högtider och samlats med andra ur Irans judiska gemenskap.
Synagogan uppfördes 1958, under Pahlavi-eran, och har i decennier varit en stillsam och självklar del av församlingens religiösa och sociala liv.
På kvällen den 6 april 2026, drygt en månad in i kriget, gick Asef till Rafi’ Nia tillsammans med dussintals andra församlingsmedlemmar för att fira pesach. I det osäkra läget, medan de amerikansk-israeliska bombningarna mot Iran intensifierades, kändes det särskilt viktigt att samlas för den judiska påsken.
– Vi lät inte konflikten hindra oss från att fira. Vi ville hålla våra traditioner vid liv trots krigets alla svårigheter, säger Asef.
Inne i synagogan rådde en stunds frid. Stämningen var högtidlig men varm, med dämpat ljus. Från det mönstrade taket hängde takfläktar. Persiska mattor täckte golvet och mintgröna gardiner hängde framför de utsmyckade fönstren.
Böner lästes lågmält medan stycken ur Toran reciterades. Män och kvinnor satt åtskilda, som traditionen föreskriver. Asef bar kippa och en prydligt instoppad skjorta.
När gudstjänsten var över klev han ut på Teherans ovanligt öde gator och gick hem genom mörkret.
Morgonen därpå vaknade han till nyheten att synagogan där han hade bett bara några timmar tidigare låg i ruiner.
