Synagoga bombad under högtiden – Irans judar drabbas av Israels krig
TEHERAN, IRAN. Irans judiska samhälle är det största och äldsta i Mellanöstern utanför Israel. Under den judiska påsken bombade Israel en synagoga i Teheran. Vi har träffat församlingen som drabbades.
Så länge han kan minnas har 65-årige Asef gått till synagogan Rafi’ Nia i hjärtat av Irans huvudstad, på gångavstånd från Teherans universitet och alldeles intill Valiasravenyn, Mellanösterns längsta gata, kantad av platanträd. Här har han bett, firat högtider och samlats med andra ur Irans judiska gemenskap.
Synagogan uppfördes 1958, under Pahlavi-eran, och har i decennier varit en stillsam och självklar del av församlingens religiösa och sociala liv.
På kvällen den 6 april 2026, drygt en månad in i kriget, gick Asef till Rafi’ Nia tillsammans med dussintals andra församlingsmedlemmar för att fira pesach. I det osäkra läget, medan de amerikansk-israeliska bombningarna mot Iran intensifierades, kändes det särskilt viktigt att samlas för den judiska påsken.
– Vi lät inte konflikten hindra oss från att fira. Vi ville hålla våra traditioner vid liv trots krigets alla svårigheter, säger Asef.
Inne i synagogan rådde en stunds frid. Stämningen var högtidlig men varm, med dämpat ljus. Från det mönstrade taket hängde takfläktar. Persiska mattor täckte golvet och mintgröna gardiner hängde framför de utsmyckade fönstren.
Böner lästes lågmält medan stycken ur Toran reciterades. Män och kvinnor satt åtskilda, som traditionen föreskriver. Asef bar kippa och en prydligt instoppad skjorta.
När gudstjänsten var över klev han ut på Teherans ovanligt öde gator och gick hem genom mörkret.
Morgonen därpå vaknade han till nyheten att synagogan där han hade bett bara några timmar tidigare låg i ruiner.
Israel bombade synagogan
Ett israeliskt flyganfall jämnade Rafi’ Nia med marken vid fyratiden på morgonen. Församlingen beskriver det som ett mirakel att den anställde som tillbringade natten i ett kontor inne i byggnaden överlevde.
När dagsljuset bryter fram samlas många på platsen där synagogan stod och börjar gräva bland krossat tegel och vridet armeringsjärn. Religiösa föremål ligger begravda under betong och damm. Torarullar sitter fastklämda under nedrasade tegelstenar.
Även bostadshus i kvarteret är skadade. Stora hål har slagits upp i fasaderna och blottar människors vardagsrum.
Tre torarullar bärgas, tillsammans med några skadade religiösa texter. Men en stor del av synagogans arkiv – historiska böcker och dokument som har samlats under generationer – går förlorat.
Hjälp oss göra journalistik:
– Allt ligger under rasmassorna. Vi fördömer den här attacken. Den visar bristande respekt för vår tro, säger Homayoun Sameh, parlamentsledamot och ordförande för Irans judiska förening, kostymklädd bland resterna av synagogan.
Sameh avvisar samtidigt varje försök att likställa Irans judiska församling med Israels politik. Iranska judar har ”ingenting med sionismen att göra”, betonar han.
Folkrättsexperter ifrågasatte krigets förenlighet med folkrätten redan från början. Första dagen av kriget bombade USA en skola i södra Iran. Några timmar efter att iranska medier rapporterade om förstörelsen av synagogan förnekar en israelisk tjänsteman för The Times of Israel att Israel har något med det att göra:
”Israel angriper inte synagogor. Den som påstår något annat tror att du är lättlurad.”
Senare bekräftar den israeliska militären att den ligger bakom flyganfallet. Militären beklagar att attacken mot en befälhavare i byggnaden intill också raserade synagogan och beskriver förstörelsen som “collateral damage” – oavsiktlig skada på ett civilt mål.
Förklaringen gör föga för att dämpa ilskan inom Teherans judiska församling.
Får man bomba en synagoga?
En synagoga är ett civilt objekt och en religiös byggnad. Rafi’ Nia var dessutom en del av Irans judiska kulturarv. Religiösa byggnader och kulturarv har ett särskilt skydd i krig.
Distinktionsprincipen. Krigförande parter måste alltid skilja mellan militära mål och civila objekt. Att ett militärt mål finns i en byggnad intill gör inte synagogan till ett legitimt mål.
Proportionalitetsprincipen. Även ett anfall mot ett militärt mål är förbjudet om den förväntade skadan på civila och civila objekt är överdriven i förhållande till den konkreta och direkta militära fördel som väntas.
Försiktighetsprincipen. Den anfallande parten måste vidta alla praktiskt möjliga försiktighetsåtgärder för att undvika eller minimera skador på civila objekt. Det gäller bland annat valet av mål, vapen, metod och tidpunkt.
Oavsiktlig skada. Att kalla förstörelsen av en synagoga “collateral damage” fritar inte den anfallande parten från ovanstående rättsprinciper. Om de inte har följts kan attacken utgöra ett krigsbrott.
Källa: ICRC – Distinktionsprincipen, ICRC – Proportionalitetsprincipen, ICRC – Försiktighetsåtgärder vid anfall, ICRC – Kulturarv, Tilläggsprotokoll – Kulturarv
Största judiska samhället utanför Israel
Mellanöstern har varit hem för judiska samhällen i årtusenden. Irans judiska samhälle är det största och äldsta i regionen utanför Israel, med rötter som är mer än 2 500 år gamla.
Historien går tillbaka till den babyloniska exilen på 500-talet före Kristus, då den babyloniske kungen Nebukadnessar II erövrade Jerusalem och det dåvarande kungariket Juda och deporterade delar av befolkningen till Babylonien.
När det persiska riket senare erövrade Babylonien kom många judiska samhällen att leva inom det persiska väldet.
I dag lever de iranska judarna i ett politiskt landskap präglat av fiendskapen mellan Iran och Israel, men också av en försiktig strävan att hålla sin religiösa och kulturella identitet skild från konflikten mellan staterna.
– Det iransk-judiska samhället är komplext och låter sig inte enkelt kategoriseras, säger Antony Loewenstein, oberoende journalist och författare till The Palestine Laboratory (2023), som har tillbringat tid med Teherans judiska församling.
Utifrån sina erfarenheter av dagens Iran säger han att många iranska judar av förklarliga skäl är försiktiga med utomstående.
– Självcensur är vanligt. Vissa är vad jag skulle kalla tysta sionister, medan andra är starkt kritiska mot Israels brott mot palestinier och motsätter sig sionismen.
– Många motsätter sig starkt Trumpadministrationen och Israels förstörelse av iransk infrastruktur under det senaste kriget. Det israeliska flyganfallet som förstörde en välkänd synagoga i Teheran i april bekräftade många iranska judars rädsla för att Israel och Netanyahu egentligen inte bryr sig om deras öde.
Loewenstein lägger till att vissa talar om den så kallade guldåldern före revolutionen 1979, då Teheran och Tel Aviv var nära vänner, men att detta också var en period då Israel stödde, beväpnade och tränade shahens brutala regim.
Den komplexa historien är avgörande för att förstå regionens större dynamik.
Kampen om Irans olja
Relationerna mellan Iran och USA försämrades 1951, när premiärminister Mohammad Mossadegh nationaliserade landets oljeindustri för att ge iranierna kontroll över sina egna naturresurser.
Beslutet hade brett stöd i Iran, men sågs som ett hot av Storbritannien och andra västmakter, som var beroende av olja. Det hotade direkt ekonomiska och militära intressen i brittiska Anglo-Iranian Oil Company, där den brittiska staten var huvudägare och säkrade olja till flottan. Bolaget blev senare BP.
Krisen ledde till en brittiskledd bojkott och kulminerade i den CIA- och MI6-stödda kuppen 1953, då Mossadegh avsattes och shah Mohammad Reza Pahlavis makt stärktes. Under det följande kvartsseklet blev shahen en av Washingtons närmaste allierade i regionen.
Under samma period utvecklade Iran nära band med Israel. Länderna samarbetade inom underrättelseverksamhet, försvar och handel. Iransk olja såldes till Israel.
För väst hade allt fallit på plats.
På 1970-talet betraktades Iran under shahen till och med som en av Israels viktigaste regionala partner. Men shahens regim var brutal och repressiv i Iran. Politiskt förtryck, ekonomiska klyftor, korruption och motstånd mot utländskt inflytande fick iranier att protestera. År 1979 störtades monarkin i den islamiska revolutionen och ayatolla Ruhollah Khomeini tog makten.
Khomeini bröt relationerna med Israel och förvandlade Iran från strategisk allierad till en av Israels främsta fiender.
Relationerna med USA försämrades efter gisslankrisen på den amerikanska ambassaden i Teheran 1979, då 52 amerikanska diplomater och anställda hölls som gisslan i 444 dagar. Det låste fast de två länderna i årtionden av fiendskap.
Men vid sidan av fiendskapen fanns också ett cyniskt spel. Under Iran–Irakkriget på 1980-talet sålde Israel i hemlighet vapen till Khomeinis Iran, eftersom Saddam Husseins Irak betraktades som ett större hot – men också för att man såg sin chans att försvaga båda länderna genom att hålla igång kriget. Israel var dessutom mellanhand i Iran–Contras-affären, där amerikanska vapen i hemlighet levererades till Iran.
En svår tid för Irans judar
Den islamiska revolutionen utlöste en stor våg av judisk emigration. Irans judiska befolkning krympte från uppskattningsvis 100 000 personer till någonstans mellan 10 000 och 15 000 i dag. De som blev kvar bor framför allt i Teheran, Isfahan och Shiraz.
Den iransk-judiske parlamentsledamoten Homayoun Sameh säger att åren direkt efter revolutionen var svåra:
– Iran genomgick enorma omvälvningar och många gjorde ingen skillnad mellan judar och sionister. En del judiskägda fastigheter beslagtogs, det fanns rädsla inom församlingen och många valde att lämna landet för Israel.
Andra stannade. Bland dem fanns familjen till Irans överrabbin, 61-årige Younes Hamami Lalehzar, specialist i internmedicin, som har arbetat stora delar av sitt yrkesliv på Teherans judiska sjukhus. Hans familj kommer ursprungligen från köpmannamiljöer i den iranska staden Yazd och har bevarat en stark känsla för såväl sin iranska och sin judiska identitet.
I dag är Irans judiska samhälle fortfarande aktivt, trots årtionden av politiska spänningar. Det driver omkring 30 synagogor enbart i Teheran, liksom judiska skolor, kosherbutiker och restauranger.
Judendomen är en av de religioner som erkänns officiellt i Irans konstitution, och iranska judar har vissa rättsliga skydd. Samtidigt är judar utestängda från vissa högre befattningar inom staten och militären.
År 2007 gjordes försök utifrån att uppmuntra fler judar att lämna Iran. Evangelikala kristna grupper i USA erbjöd, i samarbete med israeliska organisationer, ekonomiska incitament – enligt uppgift omkring 10 000 dollar per person – för att få iranska judar att flytta till Israel. Församlingen framställdes som hotad av växande fientlighet.
Initiativet ledde bara till begränsad utvandring. De flesta iranska judar tackade nej och blev upprörda över erbjudandet. De hänvisade till sin anknytning till hemlandet, sin ekonomiska stabilitet och sin uppfattning att deras säkerhet inte var så hotad som den framställdes. Företrädare för församlingen avfärdade försöken som politisk manipulation.
I dag är relationen mellan Israel och Iran öppet fientlig. Men företrädare för Teherans judiska församling säger att fiendskapen riktas mot staten Israel, inte mot dem som judar. De framhåller att de kan utöva sin religion öppet och lagligt och att staten erkänner och stöder församlingens religiösa liv.
Iranska ledare använder ofta antiisraelisk retorik, samtidigt som de har insisterat på att deras hållning riktas mot den israeliska staten, inte mot judar som folk. Denna distinktion undergrävdes dock när den tidigare presidenten Mahmoud Ahmadinejad i ett starkt antisemitiskt uttalande avfärdade Förintelsen som en ”myt”. Trots detta har iranska företrädare fortsatt hävda att landets judiska medborgare skyddas.
Anklagelser för spionage
Konstitutionell status. Irans konstitution erkänner judar som en religiös minoritet. De har rätt att utöva sin religion inom lagens ramar och har en reserverad plats i parlamentet.
Övervakning. Religiösa minoriteter, däribland judar, utsätts för övervakning, godtyckliga kallelser och förhör. Under och efter 12-dagarskriget 2025 kallades dussintals judar till förhör och anklagades för spionage.
Försämring. Säkerhetsläget för iranska judar har försämrats av krigen mot Iran. Under det pågående kriget har myndigheterna genomfört massgripanden och riktat spionanklagelser mot bland andra religiösa minoriteter. Kontakter med Israel eller andra ”fientliga stater” kan leda till åtal. Den nya spionerilagen kan i vissa fall medföra dödsstraff.
Källa: Konstitutionen, Amnesty 2025, Amnesty 2026
Lögnen om kärnvapen
USA har i årtionden framställt Iran som en unikt farlig aktör, inte minst genom att kalla landet en del av ”ondskans axel” och beskriva dess kärnteknikprogram som ett akut hot.
Verkligheten ser annorlunda ut. Till skillnad från USA har Iran inte inlett ett fullskaligt krig eller invaderat ett annat land i modern tid. Washington invaderade däremot Irak på den falska premissen att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen, och inledde ett krig i Afghanistan trots indikationer på att en överenskommelse om utlämning av Usama bin Ladin – hjärnan bakom 11 september-attackerna mot USA – kunde ha varit möjlig.
Iran har aldrig framställt ett kärnvapen. Ändå har Israels premiärminister Benjamin Netanyahu i årtionden propagerat för att landet är några veckor från att skaffa ett.
Under Obamaadministrationen undertecknade Iran i själva verket kärnenergiavtalet Joint Comprehensive Plan of Action, JCPOA. Det införde strikta begränsningar av landets kärnteknikprogram i utbyte mot sanktionslättnader och utsikter till större ekonomisk integration.
Internationella atomenergiorganet, IAEA, konstaterade upprepade gånger att Iran följde avtalet. Trots det drog president Donald Trump ensidigt USA ur överenskommelsen 2018, medan Iran fortfarande höll sig till begränsningarna. Beslutet överraskade iranska företrädare och fick varningsklockorna att ringa i Teheran.
Ändå har Irans påstådda ”nukleära kapacitet” återigen använts för att motivera det senaste oprovocerade amerikansk-israeliska kriget mot landet. Benjamin Netanyahu har beskrivit kampanjen som en del av en större kamp för att skydda judar i hela världen.
Men samma anfall som motiverats som militär nödvändighet har lämnat en synagoga i Teheran i ruiner.
Krigets offer
Döda. I det amerikansk-israeliska kriget mot Iran har minst 1 701 civila dödats, inklusive minst 254 barn, enligt den USA-baserade människorättsorganisationen HRANA.
Skadade. I Teheran har över 8 600 människor skadats, varav 87 procent civila, enligt räddningstjänsten. I hela landet har 45 000 människor skadats, enligt iranska Röda Halvmånen, varav minst 1 767 barn, enligt Unicef.
Infrastruktur. Mer än 115 000 civila byggnader och enheter har skadats eller förstörts, enligt iranska Röda Halvmånen och FN:s humanitära organ OCHA.
Världsarv. UNESCO har bekräftat direkta skador på världsarven Golestanpalatset i Teheran och Chehel Sotoun i Isfahan. Över 120 historiska platser har skadats.
Liten omsorg om judar
För många iranska judar har attacken stärkt den gamla misstanken om att deras trygghet är underordnad större politiska mål. Förstörelsen av synagogan tycktes bekräfta vad vissa i församlingen länge har trott: att Netanyahus regering, trots återkommande påståenden om att agera för judar världen över, visar liten omsorg om konsekvenserna för judiska samhällen som hamnar i korselden.
– Netanyahu framställer det här som ett krig för judisk säkerhet, men iranska judar ingår uppenbarligen inte i den kalkylen. De är collateral i varje bemärkelse – politiskt, symboliskt och fysiskt, säger en analytiker i Teheran som vill vara anonym.
Benjamin Netanyahu har upprepade gånger antytt att militärt tryck mot Iran kan utlösa inre oroligheter och till och med bidra till ett regimskifte. Samtidigt har han medgett att ett massuppror sannolikt skulle mötas av brutal repression från iranska myndigheter, vilket ännu en gång visar att de iranska judarnas säkerhet inte är hans prioritet.
Repressionen har ökat i och med krigen, enligt Amnesty International.
I Teheran säger judar att de är stolta över sin dubbla identitet – som iranier och judar.
Setareh, 60, beskriver sig som en ”stolt iranier”. Hon säger att synagogorna i Teheran hålls öppna och i stort sett obevakade även under perioder av skärpta spänningar.
– Muslimska och judiska samhällen lever tillsammans här. Vi är inte åtskilda. Vi lever alla tillsammans i fred.
Ayman, 35, som också tillhör församlingen, säger samma sak:
– Vi är alla iranier och det här är vårt hem.
Stefanie Glinski är en persisktalande journalist och fotograf som rapporterar i huvudsak om Mellanöstern och Asien för Foreign Policy och The Guardian.
Mohammad Mohsenifar är en fotojournalist baserad i Teheran, Iran.
Läs vykort från Iran:
