Tältfolket köar till allt utom graven
Livet i Gaza består av ändlösa köer. Allt har en kö. Vatten. Mat. Ladda telefonen. Toaletten. Duschen. Det enda som gazaborna inte behöver köa till är döden.
Till tältfolket, jag skriver till er från min exil. Jag skriver till er, som lever under förhållanden som berg inte uthärdar. Jag skriver till er, för att jag vill skicka er ord för att stötta upp era tältpinnar, de som inte har lyckats skaka världens samvete.
Jag vill skicka er väggarna i mitt hem som skyddar mig, medan ni är nakna under tältens bräckliga tyg och himlens nåd. Jag vill skicka er citronlemonaden som jag dricker ur nydiskade glas, medan era vattendroppar gör era barn svagare.
Jag vill skicka er min Nablustvål och min medicin som jag kan få på apoteket, medan ni är smutsiga och dör långsamt inför omvärldens tystnad. Jag vill skicka er mina penslar och mitt finaste papper, medan ni letar efter kartonger att rita på.
I Gaza levde vi tillsammans i ett stort fängelse under en kvävande blockad, men vår stad sjöd av liv.
Vi fann vår frihet i de små sakerna. Sjöng på torget mitt i natten, köpte frasig falafel och kunafa. Fyllde dukar med färg för att skjuta upp våra sammanbrott.
Låg på de heta hällarna på badet, strödde nötter över färsk fisk och gav våra själar värdighet.
Vi är läsarfinansierade och behöver din hjälp. Stöd oss via Swish 123-515 98 35, GoFundMe eller Donorbox.
Men nu …!
I min exil lever jag en vakenhetsmardröm, medan jag skrollar och stirrar på varje bild av de döda på Instagram och Facebook, för att försäkra mig om att era ansikten inte är bland dem. Svarar ni inte i telefon dröjer jag mig kvar extra länge vid varje bild.
Oron i mitt bröst är en tyngd som hindrar mig från att sova, men er oro är en daglig kamp för att överleva på dödens rand.
Och mitt i detta överrumplar ni mitt hjärta genom att fråga mig:
– Har du ätit, Khulud? Har du druckit? Har du sovit gott?
Som om ni vore de trygga och jag den drabbade!
När husen föll över er planterade ni era rötter i sanden och ryckte åt er en omöjlig skönhet ur intets hjärta. Runt de bleka tälten förvandlar ni dödens bakgård till miniatyrträdgårdar, där ni sätter mynta och basilika för att låta doften av grönska parfymera luften som har förorenats av aska och bly.
Ni delar den usla maten med främlingar och samlar ihop själarnas skärvor med ljudet av era skratt i solnedgången, medan skuggorna av dödsbåtarna lurar ute på havet.
Vintern dränkte er i lerpölar, och nu när sommaren kommer förvandlar den era plasttält till kvävande ugnar. Hudutslag och smittsamma sjukdomar kliar och tär på era barns och de amputerades kroppar.
Men ert liv stannade inte, för varje dag föds ett nytt barn ur tältets livmoder. Ett blodigt mirakel utan bedövning eller sterilisering. Den nyfödda kommer till under omänskliga förhållanden och tas emot som en hjälte som vunnit existensens slag.
Zaghrouta (glädjetjuten) stiger från granntälten för att överrösta bombplanen. Ni delar några dadlar och firar enkla födelsedagar, med ljus som tänds på bitar av torrt bröd.
Konstens “fönster” har förkolnat, Omars luta har fallit och minareterna i de historiska moskéerna Al-Omari och Al-Basha-palatset har tystnat. Men era tält är i dag vår historia, de är vår konst och de sannaste hemmen.
Här bor du Ramzi Halawa, min journalistkollega som en gång flödade av ordning och passion. Före folkmordet hade du din familj och ditt hus vid stranden. När kriget bröt ut lyckades du skicka din fru och dina tre döttrar till Egypten. Nu bor du i ett trasigt tält med din mamma, din bror, din brors fru, deras lilla barn och dina skadade grannar.
Du berättar för mig att ditt liv består av oändliga köer. Du står utmattad i vattenkön före gryningen, för att fylla dunkar med det som inte är drickbart. Sedan flyttar du dig till brödkön, för att få några bitar till astronomiska summor. Sedan väntar kön för att ladda telefonen. Till och med toaletten och duschen har köer, och de får dig att tänka efter två gånger innan du äter eller dricker, för att undvika platsens lort och den förnedring som följer med väntan.
Du berättar för mig om insekterna och råttorna som du delar säng med, och om det ständiga surrandet från drönarna som bor i ditt huvud och fräter på dina nerver. Om bomberna som faller trots “vapenvilan” och stanken från massgravarna.
Ni tältfolk köar till allt, utom till döden, som ni ges förtur till.
Under behovets tryck har er genialitet exploderat i innovationsrikedom. Ni har omvandlat cykelhjul till manuella motorer för att driva tvättmaskiner. Barnen har gjort tragedin till en lekplats och glider leendes ovanpå de släta högarna av rasmassor. Fäderna vaktar på flyttfåglar för att säkra en måltid till dem – en scen som bevisar att livsviljan är starkare än folkmordets ingenjörskonst.
I ruinerna samlas ni ungdomar för att spela melodier, ibland sorgsna och ibland rebelliska, på instrument som räddats och reparerats. Till och med äktenskapen har inte upphört. Ni brudpar firas bland tältfolket, när ni tillkännager varandra er kärlek och börjar bygga en framtid trots att dödens öga ser er.
Kvinnligheten kränks varje dag. Amani Abu Nada, du berättar för mig om eländet. Om hur din kropp har blivit en extra börda, berövad på allt privatliv. Hur du letar efter ett hörn bara för att kamma ditt hår i en minut, och hur du använder gamla tygtrasor när du har mens. Duschen har blivit en sällsynt lyx som sker en gång varannan vecka.
Hadeel Dawla, du berättar om din flykt när du förlorade din nioåriga dotter Tassal, när en missil träffade ert hem. Kvar blev du med din sex månader gamla bebis och genomled förlustens och fördrivningens bitterhet. Ni sov ihop i en halv soffa i sittande ställning, i en trängsel av över 80 andra. Du skämdes för att ta fram den lilla mängden mat du hade framför de hungriga, eftersom du inte hade tillräckligt för att dela med dig.
Jag skriver till er för att era röster ska bli hörda i havets snäckskal.
För att era utslitna skor ska bli de ljusa spår vi vägleds av i denna världs mörker.
Vägt i samvete är ni de fria under tältens dukar, medan vi andra blott är slavar i palats av sand.
Vykort från Gaza
Khulud Shaban är en palestinsk journalist, född i Gaza 1980, som skriver från exil.
Liv. Denna serie personliga berättelser handlar om hur människorna en gång levde här – om vardagen och platserna som bar deras liv. Kulturen, maten, skratten och allt de älskade. Ett samhälle som tvingats lida och dö. Överlevare som minns det som var med kärlek och smärta.
Död. Den Hamasledda attacken mot Israel den 7 oktober 2023 dödade 1 195 människor, varav 815 civila och 36 barn, enligt AFP. Sedan dess har Israel dödat över 72 587 människor i Gaza och skadat över 172 381, enligt Gazas hälsomyndigheter.
Barn. Över 65 000 barn har dödats eller skadats, över 56 000 har förlorat en eller båda sina föräldrar, och mellan 3 000 och 4 000 har genomgått en eller flera amputationer, enligt Unicef.
Fördrivna. Omkring 90 procent av Gazas befolkning har tvingats fly, många av dem upprepade gånger, enligt FN.
Infrastruktur. Stora delar av Gazas bostäder, sjukhus, skolor, kultur, odlingar, historiska och religiösa platser har skadats eller förstörts, enligt FN.
Det är så förfärligt att tänka sig dessa tält i kalla regn och i sommarhettan, med insekter och råttor. Dessa toaletter eller snarare bristen på, och möjlighet eller omöjlighet att hålla sig ren, att få lindring. År ut och år in, inte bara en vecka eller två. Det går nästan inte att läsa en sådan här text.