Tredje världskriget och den sista dansen
Sirāt är hänsynslös. Den bryr sig om att förmildra. Likgiltig mot känslorna den producerats för att framkalla och gränslös i sitt sätt att göra det.
Inom islamisk eskatologi är as-Sirāt den bro vi människor måste vandra över helvetet för att nå fram till paradiset. Tunnare än ett hårstrå, vassare än ett svärd. De rättfärdiga passerar, medan de orättfärdiga faller.
Jag brukar aldrig dröja mig kvar när eftertexterna börjar rulla, men när Óliver Laxes film tar slut gör jag det. En kollektiv tyngd har infunnit sig i biosalongen, en lagerlokal i ett av Dubais industriområden, där väggarna skakar.
Det är som att vi alla just försökt korsa as-Sirāt – utan att nå fram. Förstummade har vi lämnats fastnaglade i mörkret, medan Kangding Rays trancemusik fortsätter att pulsera ut och skapa ångest.
Bron över helvetet börjar på en rejvfest i Marockos öken, där högtalarstackar staplas på varandra och sladdar dras genom sanden, innan basen sätter kropparna i rörelse. Under lång tid är det ingen dialog, som om ord vore för begränsande för denna oas där världen utanför inte existerar.
Vi befinner oss i ett alternativt universum där människors tidigare liv och status inte spelar någon roll för de som har sökt sig hit. Det är deras ärr, de synliga och de osynliga, som förenar dem.
In i denna miljö kliver Luis, med sin tioårige son Esteban och gatuhunden Pippa. En korpulent pappa från Spanien på jakt efter sin dotter Mar, som ingen har hört av på månader.
När militären skingrar festen ställs Luis inför ett val. Att vända om till ingenting, eller att fortsätta sökandet genom att försöka slå följe med en grupp inbitna rejvare som trotsar soldaternas order och ger sig av ut i den tomma öknen. Ett ödesval mellan ett liv med sin dotter, eller det slags liv som återstår utan henne.
Det enda vi får veta är att tredje världskriget har brutit ut och att världen ligger i spillror. Om kriget är reellt eller bildligt spelar ingen roll.
Prövningarna knyter långsamt ihop den lilla gruppen som flyr vidare. Krig lämnar inget utrymme till egennyttan och de tvingas dela på allt. För överlevnad upplöses gränsen mellan ditt och mitt. Dig och mig.
Pappa Luis bil är inte byggd för ökenterräng, precis som människorna inte är byggda för krig. Han ser inte hur han ska kunna balansera fram på den smala kanten som leder upp i bergen, med sonen och hunden. Men han kör ändå.
Allt eftersom historien fortsätter skiftar den fokus. Letandet efter hans dotter tar allt mindre plats. Mardrömmen om att förlora ett barn relativiseras i takt med att det framgår att vi alla dansar en dödsdans på skiljelinjen mellan det vi tar för givet och det vi aldrig kunnat föreställa oss.
I en scen monterar Jade, en av rejvarna, ihop en kasserad högtalare. Luis förstår inte musiken. För honom är den bara oljud. Jade lägger hans hand på den spruckna trumman för att han ska känna vibrationerna. Hon säger att den aldrig ger ifrån sig samma ljud och att man aldrig kan veta om detta är det sista ljudet den någonsin gör innan den sprängs.
Som det är med högtalaren, är det underförstått med allting. När som helst kan man falla från bron.
Sirāt är en hänsynslös film, som inte bryr sig om att förmildra. Likgiltig mot känslorna den producerats för att framkalla och gränslös i sitt sätt att göra det.
Det är en berättelse som man genomlider, snarare än bevittnar. Hur det går för karaktärerna är sekundärt. När det blir mörkt har inget besvarats, samtidigt som frågorna blivit fler.
Den konstanta dikotomiska dansen mellan liv och död är en frågeställning i sig. Vilket är egentligen det största priset, att få leva eller att få dö? Finns paradiset i döden och helvetet i livet? Krävs förintelse för att uppnå frigörelse?
Filmen finns också i verklighetens horisont, för det parallella universumet på duken speglas av den splittrade illusionen utanför biosalongen, där ett krig har brutit ut på det som sagts vara världens tryggaste plats.
Vi har alla börjat vandra på as-Sirāt. Det är för sent att vända om.
Sirāt (2025)
Regi. Óliver Laxe
Foto. Mauro Herce
Genre. Drama
Land. Spanien/Frankrike
Utmärkelser. 43 priser och 108 nomineringar, inklusive Oscarsnominerad för Bästa internationella långfilm och Bästa ljud
Huvudroller: Sergi López, Bruno Núñez, Richard Bellamy, Stefania Gadda, Joshua Liam Henderson, Richard Bellamy, Tonin Janvier, Jade Oukid
Speltid. 120 min
Åldersgräns. 15 år