”Du har bara en hand”, säger Rojda till Fadakhar, som genast invänder: ”Nähä du, jag har sex och ett halvt finger.” Rojda är blind. Fadakhar har förlorat båda benen. Zarin, prickskytt under försvaret av Kobane, sköts i bakhuvudet och blev förlamad. Sorkhin har metall i kroppen efter sina skador.
Under fem år har Maryam Ebrahimi följt dem på ett hem för sårade gerillasoldater i Rojava, den kurdiskledda autonoma regionen i nordöstra Syrien. Där fortsätter tillvaron efter kriget mot Islamiska staten som en gång gjorde dem till hjältar långt utanför Kurdistans gränser.
De har varit nära döden. Några har gått igenom sådant som verkar närmast omöjligt för en människa att överleva. Kriget stannade kvar i deras kroppar. Världens stöd gjorde det inte.
Humor och upptåg
Inför den svenska premiären har Ebrahimis dokumentär fått titeln De levande döda i Rojava (2026). Det är slagkraftigt, lätt att minnas och ganska olyckligt. Titeln antyder att deras skadade kroppar är monument över en förlorad kamp, men hos Ebrahimi finns förvånansvärt lite dödskult. Humorn är burdus, vänskapen handfast och livet på hemmet rymmer gott om små upptåg.
Någon gömmer Fadakhars benproteser och han rullar runt i huset och letar efter dem. Vännerna grälar och retas, jobbar i trädgården, fikar och tar hand om varandra. De döda finns ständigt i närheten, men deras närvaro tycks snarast skärpa de överlevandes aptit på livet.
Bli prenumerant för att följa och stödja oss. Du kan bli det gratis.
Den engelska titeln The Phantom Pain of Rojava rymmer en annan och betydligt rikare bild. Fantomsmärtan är högst konkret för den som har förlorat en kroppsdel: smärtan upplevs i en kroppsdel som inte längre finns.
Hos Ebrahimi blir fantomsmärtan också en politisk bild. Hon har berättat att hon under arbetet med filmen började se ett samband mellan de amputerade kropparna och den kurdiska erfarenheten av ett förlorat land. Minnet av det som har skurits bort stannar kvar i kroppen.
Världen som svek
Genom hela dokumentären ekar också minnet av hur Rojava en gång betraktades från Europa. När Islamiska staten ryckte fram fick den kurdiska motståndskampen en särställning i den västerländska föreställningen om kriget i Syrien. Särskilt bilderna av kvinnliga soldater tycktes gjorda för internationell spridning.
På ena sidan fanns IS brutala teokrati, på den andra beväpnade kvinnor som talade om jämställdhet, demokrati och revolution. Kobane blev en symbol och kvinnorna i Kvinnornas försvarsenheter YPJ, Yekîneyên Parastina Jinê, hamnade på tidningsomslag. Ur ett svåröverskådligt krig trädde hjältar fram som var enkla att känna igen och ännu enklare att älska.
Det fanns förstås verkliga skäl till beundran. De kurdiska styrkorna spelade en avgörande roll i markkriget mot IS, och för många av kvinnorna innebar den politiska kampen också en kamp mot de patriarkala strukturer som präglat deras egna liv.
Ebrahimis film dröjer kvar i vad som hände med den internationella blicken efteråt. När världens uppmärksamhet sökte sig vidare, och hjältarna plötsligt började kallas för terrorister under Nato-processen, fortsatte de som en gång hade fotograferats, intervjuats och upphöjts till sinnebilden för motstånd att leva sina liv.
Fakta: 11 000 offrade sina liv
Väst. Rojava betyder väst på kurdiska och syftar på västra Kurdistan, alltså de kurdiska områdena i nordöstra Syrien. Under kriget i Syrien byggdes det upp ett kurdisklett självstyre där.
Markstyrkor. När Islamiska staten, IS, ryckte fram blev de kurdiska YPG- och YPJ-styrkorna centrala i motståndet. De kom senare att utgöra kärnan i den kurdiskledda SDF, som med stöd av den USA-ledda koalitionen besegrade IS territoriellt i Syrien 2019.
Martyrer. Omkring 11 000 soldater i den kurdiskledda SDF dödades och omkring 21 000 sårades i kampen mot IS.
Ny regering. I augusti 2026 upplöstes SDF formellt efter att dess styrkor integrerats i Syriens statliga militär. Det var en konsekvens av att Bashar al-Assad störtades och Ahmed al-Sharaa kom till makten.
Högtidligheten har nötts ner
Den som tror att De levande döda i Rojava är en dyster skildring lär bli minst sagt förvånad: den hör till de mest egendomligt livsbejakande av krigsdokumentärer. Det beror delvis på att Ebrahimi har vistats så länge hos människorna hon filmar.
Fem år är tillräckligt lång tid för att den högtidlighet som gärna infinner sig framför en kamera ska nötas ned. Här finns ingen känsla av att någon spelar upp den värdighet som förväntas av hjältar med stympade kroppar. Det finns fortfarande tomatodlingar att sköta. Berg att bestiga.
Krigsveteranerna blir efter hand allt mindre symboler för en motståndskamp – och allt mer sig själva.
Deras förhållande till de döda bidrar också till filmens märkliga lätthet. Martyrerna finns överallt i Rojava: på fotografier och i berättelser, i sånger och i minnet av dem som överlevde.
Ett pris de var beredda att betala
För en sekulär betraktare kan ordet martyr vara svårt att närma sig utan att först passera de associationer som decennier av västerländsk rapportering från Mellanöstern har fäst vid det. Det skymmer den betydelse ordet har här. De stupade kamraterna är martyrer eftersom deras död var ett offer för den politiska gemenskap de försökte skapa.
Det gör också något med hur de överlevande betraktar sina egna skador. Kropparna vittnar om ett pris de varit beredda att betala. Ebrahimis kamera möter gång på gång ett motstånd mot att reducera Fadakhar, Rojda, Zarin och Sorkhin till offer. Ingen av dem är intresserad av tittarens medömkan.
Vill du vara mer än prenumerant? Bli founding member och få särskild insyn i Gad World.
De sörjer vad de har förlorat, plågas av sina skador och lever med ett krig som fortfarande kan höras ovanför huset i form av turkiska drönare.
Ebrahimi har själv berättat att det var dessa efterverkningar hon försökte fånga. Hon hade befunnit sig nära fronten och sett våldet, men fann till slut sin film på hemmet för de sårade. Det valet ger De levande döda i Rojava dess särskilda styrka.
Livsaptiten dröjer sig kvar
Desto mer frustrerande är det att regissören inte alltid tycks lita på vad hon har fångat. Hennes berättarröst ligger stundtals för tätt över bilderna och ger ord åt sådant som redan är synligt. Hon skriver också in sin egen erfarenhet av krig som barn i berättelsen.
Den biografiska kopplingen förklarar hennes dragning till ämnet, men efter hand konkurrerar regissörens närvaro med den ovanliga närhet hon har fått till människorna på hemmet.
En dokumentärfilmare behöver inte låtsas vara osynlig, men här hade återhållsamhet tjänat filmen. Bilderna har en egen intelligens. De kan bära motsägelser som en berättarröst lätt plattar till.
Rojava befinner sig fortfarande i ett prekärt läge, något som ger filmens påtagliga livsglädje en särskild resonans. På hemmet har kriget sedan länge blivit en del av vardagens villkor, synligt i proteserna och ärren, i kamraterna som saknas och i drönarna ovanför huset. Livet inrättar sig ständigt efter detta, men det är inte döden som dröjer sig kvar efter filmen.
Ebrahimi fångar människor som fortsätter skörda sina tomater, bestiga berg, retas med varandra och tro på det samhälle de varit beredda att offra sina liv för. Världen må ha gått vidare. Ebrahimi har stannat kvar. Och det hon ser är inte levande döda, utan människor som envist lever vidare.
De levande döda i Rojava (2026)
Betyg. Fyra Gaddar
Regi. Maryam Ebrahimi
Foto. Guillaume Briquet
Medverkande. Fadakhar, Sorkhin, Rojda, Zarin
Genre. Dokumentär
Land. Sverige
Speltid. 86 min
Åldersgräns. 11 år
En film jag definitivt tänker se. Tack för fint reflekterande text!
Utnyttjade av imperialismen tills de blev överflödiga, sedan övergivna och kastade på sophögen. Kapitalismen i ett nötskal.