"Vad har du gjort med pengarna?"
Det är en fråga som ställts upprepade gånger om Gad World. Vad borde vi gjort med dem? Fyllt badkaret med dem för att sedan producera journalistiken gratis? Om kostnaden för journalistik.
Visst kan man ha överseende med att människor på X, som aldrig har åkt till konflikter och producerat journalistik, ställer en sådan fråga. Men när frågan om vad man har gjort med pengarna kommer från journalister? Bör man inte bli orolig då?
För hur kommer det sig att journalister inte vet vad journalistik kostar?
För inte gör väl de journalistik gratis i Tchad, Syrien, Egypten, Iran, Afghanistan, Somalia, Palestina, Israel, Algeriet, Kuba, Libanon, Sudan och Förenade Arabemiraten?
Försäkrar de sig gratis i konflikter? Får de journalistvisum gratis? Ringer de och använder internet gratis? Flyger de gratis? Bor och äter de gratis? Hyr de in fixare, bilar och chaufförer gratis? Är deras utrustning gratis? Skriver och fotograferar de gratis?
Redigerar och redaktörar de gratis? Tar de fram sin grafiska profil gratis? Bygger de sina sajter gratis?
Är klippa-klistra-verksamheten bakom skrivborden i Sverige också gratis?
Då kan man undra varför nedskärningar görs. Senast på SVT, vilket man kunde läsa i Journalisten samtidigt som en skribent på samma tidning undrade vad Magda Gad och Gad World gjort med en miljon crowdfundade kronor. Nedskärningar kan orimligen behövas om journalistik inte kostar.
Min bild av journalistiken är en annan. Mitt minne av att arbeta på Expressen är exempelvis intakt. Där kunde man lägga en miljon – på en reportageresa.
Det är vad Gad World har klarat sig på sedan grunden började läggas, i juli 2025.
Bilden av att jag skulle suttit i ett badkar fyllt av dollarsedlar, samtidigt som vi producerat utrikesjournalistiken gratis, är dock humoristisk. Och humor är välkommet när man arbetar 16-20 timmar per dag sju dagar i veckan. I skrivande stund har jag inte haft en ledig dag på över fem månader.
Inget av det här hade naturligtvis gått om jag hade sett journalistiken som det: ett arbete. Det går bara att leva på det här sättet om man ser journalistiken som sitt liv. Om de två sakerna inte går att skilja åt. Och det är ju så det alltid har varit för mig.
Namnet Gad betyder den som är engagerad på arabiska, det är också en gotländsk möbelaffär, en shawerma-snabbmatskedja i Kairo – och min pappas efternamn.
Det är väl min pappa som är orsaken till att jag sitter här i dag. För det var det här han lärde mig när jag växte upp. Han jobbade varje dag. På mammas och pappas bröllopsdag. På jul. På nyår. På midsommar. På våra semesterresor. Han jobbade när jag vaknade och han jobbade när jag somnade. Säkert också dagen när jag föddes.
Antagligen jobbade han också ihjäl sig, eftersom han dog i förtid av cancer. Det är något som också har funnits i horisonten under det här arbetet. Tanken på vad som kommer hända först: att Gad World lanseras, eller att jag begravs?
Jag har fortsatt driva mig själv lika hårt även efter att jag blev sjuk.
Vad tröttheten, nattsvetten och de granulomatösa hudförändringarna berodde på har gett läkarna huvudbry. Sedan kom dagen då jag testades positivt för tuberkulos och isolerades i ett litet fönsterlöst rum på sjukhus, tills de försäkrade sig om att det inte sitter i lungorna och jag inte är en samhällsfara. I skrivande stund utreds jag för tuberkulos utanför lungorna och en annan, systemisk sjukdom. En konsekvens av mitt jobb och det är inte första gången jag drabbats av svår och komplicerad sjukdom på grund av var jag arbetar.
Det är också en kostnad för journalistik.
Att jag gör allt detta för att Gad World handlar ytterst om kärlek. Min kärlek till journalistiken. Den som jag alltid har varit beredd att dö för, oavsett var fronten har legat.
Egentligen har jag alltid gjort journalistik. Den första tidningen jag gjorde hette Trulsan. Jag minns inte hur gammal jag var, men på lågstadiet. På gymnasiet blev jag chefredaktör för skoltidningen. På min pappas jobb lärde mig sjukhusfotografen att framkalla i mörkrum.
Under mina resor utanför Europa som tonåring dokumenterade jag det jag såg med min första systemkamera och en anteckningsbok.
När jag sedan fick jobb som journalist porträtterade jag allt från Mikael Persbrandt för Tidningen Vi och planerade omslagsfotograferingar till smugglades in i krig och dokumenterade talibanövertagandet i Afghanistan.
I Gad World kommer alla erfarenheter samman. Resultatet är andra perspektiv på världen och blickar inifrån rum som västvärlden sällan får insyn i.
Det som har överraskat mig under den här arbetet är hur mycket jag älskar att ta hand om andras journalistik. Det har varit den största kärlekshandlingen av dem alla.
Slutordet går till alla er som har bidragit till att Gad World har kommit till. Ni har förstått det som de frågande på X och journalisterna inte har gjort – att vill man få det här att hända måste man jobba för det och det är inget som någon hittills har blivit rik på. Vägen till att vi faktiskt ska få ersättning för de timmar vi lägger ner känns fortfarande lång.
Så vart har pengarna gått?
Till journalistik.