Vardagens tystnad – från Förintelsen till vår tids folkmord
Om anpassningen till det värsta brottet. Vi har alltid haft insyn i industriellt mördande, men fortsatt vardagen som vanligt. Senast sågs massakrer från rymden, men ignorerades på jorden.
I filmen The Zone of Interest (2023) lever nazistkommendanten Rudolf Höss ett hemtrevligt liv i en villa med idyllisk trädgård på den polska landsbygden, bredvid muren till Auschwitz. Hans fru Hedwig går längs rabatten med bebisen på höften och luktar på blommorna. Det finns rosor, pumpor och bikupor.
När hennes mamma kommer på besök visar hon de handmålade tapeterna. I köket bakar tjänstefolket kanelbullar och äppelstrudel. Familjen paddlar kajak i samma flod där aska och benrester flyter förbi. De ser röken från ugnarna och hör ljuden från andra sidan muren, men låter inte det störa vardagen.
Livet pågår som vanligt, trots att de bor granne med Förintelsen.
Filmen bygger på verkligheten. Den politiska tänkaren Hannah Arendt kallade detta för ondskans banalitet. Hon menade inte att ondskan är liten, utan att ondskan kan vara vardaglig. Människor fortsätter med sina rutiner och karriärer, utan att göra motstånd och utan att tänka moraliskt.
Arendt skrev om nazistbyråkraten Eichmann och rättegången efter Förintelsen, men begreppet har blivit bevingat eftersom det sätter ord på något allmängiltigt.
Hur vi kan anpassa oss till det värsta brottet.
I vårt samhälle behöver vi inte bo bredvid en mur eller ett stängsel för att höra skriken och se röken under ett folkmord. I Gaza kan vi följa fasorna live i sociala medier. Gaza är inte Förintelsen, men principen om ondskans banalitet är densamma.
Vi ser ett konstant flöde av barnkroppar, blod, aska. Ändå pågår livet som vanligt för de flesta. Att uttala sig kan innebära att riskera sin karriär eller sociala position, att inte få jobbuppdrag eller bli bjuden till tillställningar.
Ett nytt sätt att på första parkett få insyn i ett pågående folkmord uppdagades i oktober 2025. Denna gång var det forskare vid Yale Humanitarian Research Lab (Yale HRL) som i realtid följde folkmordshandlingarna i staden al-Fashir i Sudan – från rymden.
När al-Fashir föll till de paramilitära styrkorna Rapid Support Forces (RSF) såg forskarna för första gången blod i satellitbilder. Mördandet gick under perioden mycket snabbare än i Gaza.
Genom att studera bilderna kunde de se hur dödade människor städades undan. De räknade till 150 högar med lik och såg att kroppar sattes i brand. RSF förstörde bevis för sina krigsbrott. Det som kunde ha lett till åtal gick upp i rök.
Yale HRL agerade genom att återkommande publicera larm om massakrerna i sina sociala medier.
Omkring 260 000 människor fanns i al-Fashir när staden föll. Tiotusentals saknas fortfarande. Vissa uppskattningar talar om upp till 150 000 försvunna. Över 6 000 människor dödades under de första tre dagarna efter att staden intogs, enligt FN:s människorättskontor, men säkra totalsiffror saknas eftersom oberoende utredare inte har fått full tillgång till området. En högre, osäker uppskattning är att minst 60 000 människor kan ha dödats på tre veckor.
Det motsvarar att alla i Falu kommun dödades och alla i Sundsvalls kommun försvann mellan två löneutbetalningar. Ändå gavs al-Fashir knappt plats i nyhetsflödet. Det kunde gå dagar utan att det nämndes alls i medierna.
Kanske blir det i framtiden också en film om detta. Om hur en liten forskargrupp såg det från rymden, medan man blundade på jorden. Som familjen Höss på andra sidan muren.
Hur hårt vi blundar handlar inte om hur många som dödas eller hur stor katastrofen är. Det handlar om närhetsprincipen, makt och igenkänning, enligt forskning om nyhetsvärdering och internationella nyhetsflöden.
Vilka platser redaktioner bevakar. Vilka krig politiker talar om. Vilka människor vi har lärt oss att känna med.
Ukraina ligger i Europa. Gaza har i decennier varit en central del av världspolitiken och allmänhetens medvetande. Sudan ligger utanför. Få kan placera landet på en karta, ännu färre känner igen namnen på städerna. Nästan ingen ser sig själv där. Och då blir tystnaden lättare.
Det är också därför som det kan varnas för folkmord i månader och till och med år, utan att det blir någon reaktion.
Före inbördeskriget i Sudan, som bröt ut i april 2023, hade al-Fashir omkring 1,5 miljoner invånare och ytterligare omkring 800 000 internflyktingar. Staden blev under kriget det sista stora fästet i Darfur som RSF – som strider mot regeringsarmén (SAF) – inte kontrollerade.
När SAF höll staden belägrade RSF den och grävde jordvallar runt den. Det var en ovanligt lång belägring som varade i 18 månader. Människor tvingades överleva på djurfoder, löv, avfall. Om de inte svalt ihjäl riskerade de att dödas i urskillningslösa attacker.
Varningarna om vad som skulle hända om RSF intog staden kom långt innan de gjorde det i oktober 2025. FN varnade redan våren 2024 för att hundratusentals civila i al-Fashir var i akut fara. ICC:s åklagare sa då att misstänkta krigsbrott och brott mot mänskligheten redan begicks i staden. Man visste också vad som hade hänt i andra städer i regionen, som i el-Geneina, där det arabiskdominerade RSF gick in och etniskt rensade icke-araber. I Al-Fashir bodde just sådana folkgrupper.
Det var alltså inte så att världen inte visste. Den visste. Den fick varningar och rapporter. När massakrerna sedan utfördes fick världen också satellitbilder och larmen från Yale HRL. FN:s människorättschef Volker Türk har i efterhand konstaterat att den mänskliga katastrofen i al-Fashir var förutsedd och hade kunnat förhindras.
Men precis som i historiens mörkaste stunder räckte det inte.
När allt var över beskrev chefen för Yael HRL, Nathaniel Raymond, al-Fashir som kusligt tomt. Marknader som brukade vara fulla av liv var så övergivna att de började växa igen. Som om människorna rensats ut så effektivt att naturen började ta tillbaka staden.
De överlevare som lyckades fly över jordvallarna och genom öknen har berättat om det som satellitbilderna inte visar. Om massavrättningarna. Om hur de gömde sig under lik. Om förnedringen, tortyren och de många vägspärrarna där människor fördes bort. Om halshuggningarna, gruppvåldtäkterna och barnvåldtäkterna.
Styrkan i The Zone of Interest är att filmen inte fokuserar på våldet, utan normaliseringen runt det. Den visar hur det värsta kan hända samtidigt som vardagen pågår.
I en scen tas en rödhårig kvinna in till Rudolf Höss kontor. Vad som händer med henne visas inte. Efteråt går Höss hem genom en tunnel och tvättar sig i källaren. Drar ner byxorna och tvättar skrevet. Sedan går han upp till familjen igen.
Nu har Volker Türk gått ut med att det som hände i al-Fashir kan upprepas i Kordofan, regionen som gränsar till Darfur i öster.
Varningarna finns där igen.
Frågan är om vi gör något med dem den här gången. Eller om vi fortsätter vardagen. Som vanligt.
Läs en granskning av mediernas Gazarapportering:
