Varför tiger Ulf Kristersson om Risbergska?
Masskjutningen var den värsta i Sveriges historia. De anhöriga kräver att rasismens roll utreds. Statsministern svarar inte på deras brev. Frida Sundkvists bok visar varför frågan inte försvinner.
Ett och ett halvt år har gått och Azizas syster väntar fortfarande på svar. För henne ligger Aziza fortfarande kvar inne i skolan i Örebro. Ingen räddar henne. Trots att hon bara är fem meter från utgången. Trots att poliser når fram till henne när hon fortfarande lever.
Azizas syster är en av de anhöriga som bemöts avvisande av både polisen och regeringen.
Vem får vara brottsoffer i Sverige?
Frågan väcks under läsningen av journalisten Frida Sundkvists Efter skotten (2026), en reportagebok som undersöker vad som hände när en massmördare dödade tio människor den 4 februari 2025 på Campus Risbergska i Örebro.
Polisens och regeringens märkliga reaktion
Dådet saknade motstycke i Sverige och var lika fruktansvärt som svårbegripligt. Jag rapporterade själv om skolskjutningen för en lokaltidning. Många jag pratade med försökte desperat förstå vad som hade hänt på Risbergska. För ett ögonblick tycktes landet förenas inför en konturlös ondska.
När bilder och namn på flertalet av offren publicerades framgick det att åtta av de tio som mördats var invandrare. De sköts ihjäl på en invandrartät plats känd som ”SFI-skolan”. Massmördaren var etnisk svensk. En vit man.
Det var här någonstans som något märkligt började ske. Från polismyndighetens håll insisterade man på att massmördaren agerat utan ideologiska motiv. Samma retorik hördes från regeringen. Att gärningsmannen inte hade kopplingar till högerextremism.
Det var häpnadsväckande, med tanke på att man i det tidiga skedet ännu inte hade kartlagt förövarens liv, bakgrund eller digitala fotspår.
Tack för att du läser. Glöm inte att prenumerera för att följa och stödja oss. Du kan göra det helt gratis.
Allmänheten ombads att avstå från spekulationer. En uppmaning som klingade av arrogans. Spekulerade inte polisen själv ganska friskt? Hade inte statsministern bara tre dagar före masskjutningen dragit ett oblygt likhetstecken mellan den våldsvåg som intensifierats sedan början av året och ”den väldigt höga invandring som Sverige haft under väldigt lång tid”?
Det uttalandet från Ulf Kristersson ekar än i dag hos de anhöriga, som undrar om rasismen i samhället kan ha påverkat massmördaren.
Budskapet från regeringen efter dådet vid Risbergska tycktes lyda: människor har dött. Men låt oss inte göra politik av detta.
Politik gör man av invandrare som problem, inte invandrare som offer.
Vad hände inne på Risbergska?
I Efter skotten ger Frida Sundkvist kött och blod till två av offren – läraren Aziza och eleven Salim – och deras anhöriga. Hon berättar om liv, fulla av drömmar, hopp och ambitioner, som spilldes men framför allt skildrar hon massakerns efterspel.
Den kanske största styrkan i boken är balansen mellan dokumentation och berättande. Sundkvist är med när Salim begravs och gestaltar sorgen med medmänsklighet och värdighet. Hennes raka prosa och de anhörigas röster skapar en närhet till tragedin, samtidigt som hon tecknar en kronologi över händelsernas utveckling.
När Sundkvist börjar kartlägga vad som hänt anar hon att något är fel med polisens berättelse om Risbergska. I polisens redovisning heter det att det dröjde några minuter innan de var på plats och att totalt 130 poliser deltog i insatsen ”i skolan, utanför och intill”.
Sundkvist skriver att det i själva verket var ett litet antal poliser som gick in i skolan. Att poliserna var handlingsförlamade och att flera poliser inte vågade gå in i skolan på grund av risk för kolmonoxidförgiftning, eftersom gärningsmannen hade utlöst rökutvecklare. Att de var rädda för att göra fel eller rädda för att dö.
Hon ifrågasätter polisens uppgift om att man lämnat skadade för att leta efter gärningsmannen och att de ska ha tvingats backa för att de hört skottlossning.
Kunde de ha räddats?
När Sundkvist först tar kontakt med de anhöriga, en månad efter dådet, står det klart att de nästintill inte har fått någon information alls, annat än den som de tagit till sig från nyhetsrapporteringen och pressträffar.
Det är ett faktum att poliserna nådde fram till Aziza och Salim medan de fortfarande var vid liv. De anhöriga har många frågor: Varför fick de inte hjälp? Varför drog sig polisen tillbaka från dem? Hur länge levde de? Led de? Kunde de ha räddats?
Salim har medan han legat och förblött i en korridor på Risbergska ringt flera samtal till sina anhöriga och till 112. Samtalet med 112 har myndigheterna inte lämnat ut.
Sundkvist pekar på det motstridiga i att polisen vägrar lämna ut handlingar till familjerna med hänvisning till offrens integritet, när de samtidigt går ut i media och beskriver detaljer kring Salims död.
Hon ställer sig också frågande till varför de anhöriga utesluts och inte uppdateras om vad som händer, medan Dagens Nyheter bjuds in av polisen att följa utredningen på nära håll inifrån.
Journalistik kostar. Säkra den med valfritt belopp genom Swish: 123 515 98 35
När de till slut kallas till möte med polisen är informationen som ges förvirrande. Den är dessutom i strid med vad de anhöriga faktiskt vet och med en obduktionsrapport från Rättsmedicinalverket.
Polisen bemöter de anhöriga med vilseledande svar som emellanåt tangerar direkta lögner.
Sekretess och omvägar
Men det är inte bara de anhöriga som har svårt att få tag på information. I sitt arbete med att kartlägga vad som hänt stöter Sundkvist på en rad olika hinder.
När hon begär ut uppgifter om antalet ordningspoliser som sprungit in i skolan under pågående skjutning får hon svaret att informationen inte kan lämnas ut på grund av förundersöknings- och försvarssekretess.
Hon reagerar över det anmärkningsvärda i den hänvisningen. Försvarssekretess används när uppgifter kan skada landets försvar eller äventyra rikets säkerhet. Men det här handlar om en skola, inte om en ubåtsbas.
I stället behöver Sundkvist gå omvägar för att få insyn i fallet. Ett sätt är genom de anhöriga, som spelar in sina samtal med polisen.
Hon skildrar noggrant hur myndigheterna förhåller sig till de anhörigas frågor och behov av upprättelse, och hur den officiella beskrivningen av händelserna skär sig med de anhörigas upplevelse.
Som läsare undrar man genomgående varför det är så och vad det beror på.
Det som framträder i Sundkvists bok är en polismyndighet som tycks, om än klumpigt, tillrättalägga en berättelse på offrens bekostnad. Sundkvist låter de anhöriga komma till tals om hur de upplever polisens agerande.
Azizas bror säger att det svåraste har varit påståendena om motivet:
”Polisen försöker göra samma sak som regeringen och statsministern, och säga att det inte var ett rasistiskt dåd. Det var bara någon som hade problem och ville skälla på samhället. Han gjorde det på egen hand och var inte påverkad av rasismen i dag.”
Du har väl prenumererat? Du kan göra det helt gratis.
Brodern tror att om dådet klassades som rasistiskt, så skulle det bli helt andra konsekvenser.
Står främlingsfientlighet bakom polisens agerande?
Det som skaver mest i berättelsen om Risbergska är hur polisen gång på gång tycks ha valt att bemöta de anhöriga på minsta välvilliga sätt. Med försening, tystnad, vilseledning och kanske allra värst med skuldbeläggning.
Sundkvist presenterar flera möjliga förklaringar till polisens agerande. Det kan bero på inkompetens, rädsla eller organisatorisk dysfunktionalitet. Det kan också bero på en oförmåga att förstå invandrare som offer.
Den direkta oviljan att ens överväga normaliserad främlingsfientlighet som en möjlig förklaring till massmördarens, men även myndigheternas, agerande är lika besynnerlig som den är envis.
Särskilt tydligt blir det när polischefen Erik Nord, som utvärderar polisens insats vid Risbergska, bemöter kritiska frågor. På en journalists fråga om varför de anhöriga har så låg tilltro till polismyndigheten svarar han:
“Den där misstänksamheten mot myndigheter blir påtaglig. Alla har olika förutsättningar. Man måste inse att kommer någon från en icke-demokratisk stat i Mellanöstern, då blir tilltron till myndigheter väldigt låg.”
Det är inte bara en nedlåtande syn på invandrare. Den motsägs också av SCB:s undersökning från 2024 av utrikes och inrikes föddas syn på kommunen och samhället, där det framgår att utrikes födda som bott i landet i 0–9 år har en mer positiv syn på polisen och möjligheten att påverka politiska beslut än vad inrikes födda har.
Man kan fråga sig vad som är orsak och vad som är verkan i Erik Nords analys.
Genom de anhörigas berättelser lyckas Sundkvist formulera ett motnarrativ mot polisens och regeringens.
Samma motberättelse förs fram i det brev som anhöriga skickade till Ulf Kristersson i april i år, och som medierna rapporterade om först i juni. I brevet kräver anhöriga en oberoende kommission som utvärderar det politiska klimatet i Sverige under åren 2023–2026, med särskilt fokus på faktorer som kan ha bidragit till massmordet.
De kräver att få veta om rasism och främlingsfientlighet kan ha bidragit till dådet. Statsministern har fortfarande inte bemödat sig med ett svar.
Masskjutningen på Risbergska var en fruktansvärd händelse som förtjänar vår uppmärksamhet och medmänsklighet. Men tiden går och lika mänskligt som det är att känna med de drabbade är det att gå vidare i livet.
Tycker du att det vi gör är viktigt? Hjälp oss växa:
För de anhöriga är det annorlunda. Den mest gripande delen i Sundkvists bok är Azizas syster som fortfarande väntar på svar, på upprättelse:
”För mig är Aziza fortfarande kvar inne i skolan och ingen hjälper henne. Hon är kvar där inne. För mig har tiden stannat där. Aziza var jättenära utgången. Fem meter. Men hon fick ingen hjälp. De gjorde verkligen ingenting, polisen. Och sen kommer de med lögner till oss. Behandlar oss anhöriga som om vi var vem som helst. Vi kan inte se polisens protokoll vad som handlar om Aziza, vi måste gissa. Vi forskar hela tiden, lägger ner massor av tid på att förstå.”
Frågan är om Frida Sundkvists bok är den enda upprättelse som kommer att ges. Det är inte lite. Men det är långt ifrån tillräckligt.
Efter skotten: Sanningen om Sveriges värsta masskjutning (2026)
Betyg. Fyra Gaddar
Författare. Frida Sundkvist
Genre. Dokumentär reportagebok, grävande journalistik
Förlag. Ordfront
Sidor. 211
Ronî Haco är statsvetare och utbildad journalist bosatt i Lissabon. Han skriver för närvarande på sin debutroman och har tidigare publicerat texter i bland annat Dagens Nyheter, Gefle Dagblad och den litterära tidskriften Provins.
Påminner om Peter Mangs och hur media rapporterade kring hans offer till att börja med. Det var inte förrän efter ett tag som man rapporterade om hudfärgen på hans offer.