De första dygnen efter den 11 september sitter jag fastklistrad hemma i soffan framför tv:n. Bilderna från New York och Washington spelas upp om och om igen. Ett flygplan försvinner in i det södra tornet. Kroppar faller från de brinnande våningarna. Människor springer genom dammet. Nästan 3 000 har dödats.
Jag väntar på frågan om varför en grupp människor hatar USA så mycket att de väljer att attackera med så ohyggliga medel. Vad som är de bakomliggande orsakerna.
Men den frågan ställs aldrig.
Dagen etsar sig fast som ett av de datum då historien tycks börja om. I berättelsen som växer fram börjar konflikten där, denna ljumma septembermorgon, med en attack så spektakulär att allt som föregått den försvinner ur vårt synfält.
Vi diskuterar inte vilka strategier som är mest framgångsrika för att minska konfliktytorna och förebygga nya attacker. I stället växer en berättelse fram om världen som legitimerar George W. Bushs svar på attackerna.
Det är därför jag börjar söka svaren i amerikansk politik.
“Det är väl ingenting att förstå”
I april 2026 berättar jag i Sveriges Radios Söndagsintervjun att den 11 september blev en viktig katalysator för min forskning. Vi i västvärlden ställde aldrig frågan varför vi blev attackerade. Krigen som följde kostade miljontals människor livet och skapade nya konflikter och motreaktioner.
Då avbryter programledaren Martin Wicklin mig:
– Det var ju en vidrig terrorattack med civila människor som mål. Det är väl ingenting att förstå med det, eller?
Bli prenumerant för att följa Gad World. Du kan bli det helt gratis.
Hans invändning överraskar mig och får mig att helt tappa tråden. Har jag verkligen hört rätt?
– Att förstå och förklara är aldrig att försvara, säger jag.
Ett kvarts sekel har gått sedan terrorattackerna.
Ändå är det som om inget har förändrats alls.
När det blir oanständigt att fråga varför
När attackerna sker har jag tagit examen i både statsvetenskap och internationella relationer, studerat krig, Mellanöstern och mänskliga rättigheter. Och var jag än vänt blicken har USA funnits där. Inte sällan genom olaglig krigföring, hemliga CIA-ledda militära operationer och regimstörtande verksamhet.
Men månaderna efter 11 september hör jag ingenting om den bakgrunden. Samtalen handlar om vem som ligger bakom attackerna, vilka som ska straffas och hur hårt USA ska slå tillbaka.
Frågan om varför ska visa sig vara helt omöjlig att ställa. Dådet är så brutalt att själva försöket att förstå bakgrunden uppfattas som oanständigt.
Brutaliteten som redan drabbat andra
Men samma brutalitet har länge drabbat människor på andra platser, ofta genom krig, interventioner och maktpolitik som USA självt varit med och drivit fram. Det nya är att våldet nu når dem som tidigare kunnat betrakta det på avstånd.
Få vill se dessa samband.
Vill du hellre ge ett engångsbidrag? Swisha valfri summa till 123 515 98 35
Inom freds- och konfliktforskning är det snarare själva utgångspunkten. Vi studerar varför konflikter uppstår, hur krig kan förkortas och mänskligt lidande minskas.
För att lösa en konflikt måste vi förstå dess bakgrund och vilka aktörer det är vi har att göra med. Vi måste se vad som driver kriget, hur makt och fördelning av resurser påverkar det och vilka motreaktioner som följer av våra handlingar.
Krig är inte ett självklart svar på attackerna
Att USA ska slå tillbaka efter terrorattackerna är det nästan ingen som ifrågasätter. Den brännande frågan är hur.
Det finns inget självklart i att svaret på terrorattackerna ska vara krig. Terrorism är inte en aktör, en armé eller ens en ideologi. Det är en strategi och en metod.
När Oklahomabombaren 1995 slog till mot amerikanska myndigheter blev svaret inte att bomba New York eller någon annan stad där terroristerna kunde gömma sig. Något sådant hade givetvis varit otänkbart.
Ändå är det många som utan att tveka hejar på när Bush gör konfliktens gränslöshet tydlig.
– Vårt krig mot terror börjar med Al-Qaida, men slutar inte där. Det kommer inte sluta förrän varje terroristgrupp med global förmåga är funnen, stoppad och besegrad, säger Bush bara nio dagar efter attackerna.
Al-Qaida är en organisation som kan jagas, infiltreras, berövas finansiering och bekämpas med underrättelseoperationer, polisiärt arbete, riktade militära insatser och internationellt samarbete. Det finns så många sätt att svara på som inte gör världen till ett gränslöst slagfält.
Men när Bushadministrationen under åren 2001 till 2003 bygger upp stödet för ett krig mot terrorismen hörs inte heller någon diskussion om var gränserna ska gå eller vilka konsekvenser en sådan strategi kan få.
Snart sammanfattar Bush den nya världsbilden i en enda mening:
– Antingen är ni med oss, eller så är ni med terroristerna.
Uttalandet kan låta logiskt, men det blir problematiskt när man börjar tänka på dess konsekvenser. Ett krig kräver en fiende som kan besegras och någon form av slutpunkt om det inte ska vara för evigt. Så när är terrorismen besegrad? Vem undertecknar freden? På vilket territorium utkämpas det?
Bush svar blir i praktiken: överallt och utan slut. Och därmed finns det inte heller någon gräns för hur många döda målet får kosta. Eller någon analys av när medlen blir kontraproduktiva.
USA går emot folkrätten
Samma år som jag inleder mina forskarstudier, 2002, slår Bushadministrationen fast rätten att agera innan ett hot hunnit materialiseras fullt ut i den nationella säkerhetsstrategin.
Skillnaden mellan legitimt föregripande självförsvar mot ett nära förestående angrepp och krig mot ett hypotetiskt framtida hot börjar därmed lösas upp.
Det är inte bara en lek med ord – det förändrar själva spelreglerna i världspolitiken.
Det slår mot tanken bakom FN-stadgans våldsförbud: att en stat inte själv ska kunna avgöra när ett möjligt framtida hot är tillräckligt för att motivera krig.
Fyra månader efter den 11 september anländer de första fångarna till Guantánamobasen. De placeras där för att det är en rättslig gråzon utanför amerikanska domstolars räckvidd. USA slår fast att fångarna inte har rätt till krigsfångestatus.
Vill du läsa mer från Gad World? Prenumerera så missar du inget.
Dick Cheney ifrågasätter om Genèvekonventionerna, som reglerar skyddet för människor i krig, alls gäller i ett krig mot terrorism.
Samtidigt pågår upptrappningen inför invasionen av Irak.
Jag reser fram och tillbaka till Washington, sitter i arkiven, pratar med personer inne i systemet och förundras över hur Bush kan övertyga amerikanerna om att ge sig ut i ännu ett krig när Irak inte har någonting med terrorattackerna att göra.
I maktens korridorer i Washington känns det tydligt att kriget ska drivas igenom till varje pris och att alla tveksamheter bara är ett spel för galleriet.
Jag har ännu inte fördjupat mig i hur militärlobbyn arbetar, men trycket för krig är massivt och kommer från ett håll jag ännu inte riktigt kan se.
Används attackerna för att utöka makten?
Justitiedepartementet ger i juli 2002 muntligt klartecken för skendränkning (waterboarding). I Europa finns ett sunt motstånd. Den neokonservativa falangen runt Bush uppfattas som närmast sektliknande. Dick Cheneys och Donald Rumsfeldts utspel ses som extrema och kritiken mot Guantánamo och användningen av tortyr växer.
Redan här börjar jag ställa frågan som sedan ska följa mig: är gruppen runt Bush verkligen så annorlunda? Bryter de med amerikanska principer – eller utvecklas de bara till en ny nivå? Är terrorattackerna snarare en möjlighet att utvidga USA:s makt och inflytandesfärer, på samma sätt som vid tidigare historiska brytpunkter?
Med tiden blir det min analys av amerikansk politik. Det handlar inte om ett undantag, utan om en re-evolution: inte ett brott med USA:s utrikesstrategier, utan en fördjupning av något som pågått länge och som dominerar den säkerhetspolitiska miljön i Washington.
När Washington och London inte lyckas få säkerhetsrådet att ställa sig bakom invasionen av Irak går de runt FN. I februari 2003 demonstrerar 10 till 15 miljoner människor i fler än 600 städer världen över.
Jag, som aldrig demonstrerat i mitt liv, ansluter till dessa samlingar och går i tåg i både Stockholm och Köpenhamn bland tiotusentals människor som vädjar om att inte inleda ett krig de uppfattar som orättfärdigt.
För mig är närvaron grundad i en önskan om att Bush ska komma till sans, eftersom det står klart för alla med insikt i krigens logik att det ska bli förödande om de anfaller.
Men den 20 mars 2003 inleds USA:s fullskaliga och olagliga invasion av Irak. De massförstörelsevapen som utgör den centrala motiveringen för kriget existerar inte.
Samma vecka firar den neokonservative strategen Richard Perle det han kallar “FN-fantasins” död. Säkerhetsrådet är inte vuxet sin uppgift, skriver han. Framtiden tillhör i stället de “koalitioner av villiga” som är beredda att agera när “FN står i vägen”.
Kofi Annan konstaterar senare att invasionen, ur FN-stadgans perspektiv, är illegal. En regel som stormakter kan sätta åt sidan är ingen verklig regel. Då blir den också svårare att kräva att andra ska följa.
Dörrarna öppnas i Washington
2004 öppnas plötsligt en dörr in till den diffusa miljö som jag försöker förstå genom litteratur och dokumentarkiv. Jag blir presenterad för en person som har arbetat i Reaganadministrationen. Senare har han varit stabschef i kongressens utrikesutskott och därefter gått över till en stor lobbygrupp.
Nu sitter vi i ett gigantiskt kontor med utsikt över Freedom Plaza, något kvarter från Vita huset. En assistent frågar vad jag vill dricka men jag vågar inte be om något annat än det som min nya bekant ber om. Det blir en cola light med is.
Efter att vi har pratat någon timme säger han:
– Säg vilka du vill träffa så ordnar jag kontakt.
Det är början på en lång resa in i de miljöer som avgör USA:s vägval och som kommer att förändra mig för alltid.
”Fred är besvärligt”
De första personer jag kommer på är upphovsmännen till Project for the New American Century, PNAC, nätverket bakom dokumentet Rebuilding America’s Defenses. Det publicerades i september 2000 och konstaterar att den militära omvandlingen som krävs sannolikt kommer att ta lång tid, såvida inte någon katastrofal och katalyserande händelse inträffar – “som ett nytt Pearl Harbor”.
Dokumentet uppfattas ligga till grund för Bushadministrationens utrikespolitiska vägval och kriget mot terrorismen.
Intervjuerna bokas. Snart lär jag känna fler och fler människor i Washingtons säkerhetsbyråkrati och får möjlighet att återkomma och pröva mina tankar.
Redan 2004 är det många i Washington som frågar mig vad jag tror om den amerikanska nedgången, the imperial decline. Inte minst personer till höger ser riskerna med att Bush går för långt. Jag pratar med militärer och rådgivare som ser att utvecklingen går åt fel håll, men inte verkar hitta något sätt att styra om skutan.
Vill du hjälpa oss göra nästa reportage? Swisha valfri summa till 123 515 98 35
Med tiden börjar jag inse att människor inne i systemet ser problemen, men att det ändå fortsätter i samma riktning. Vid en lunch med en högt uppsatt säkerhetsrådgivare i Pentagon förstår jag varför.
– Fred är besvärligt, säger han.
Då kommer frågorna om vad baserna, budgetarna och strukturerna ska rättfärdigas med. Och vad som händer med ett system byggt kring amerikanskt ledarskap om USA i stället måste börja kompromissa, dela makt och acceptera att andra också sätter villkoren.
Militariseringen lever som ett eget kretslopp.
På toppen av makten börjar nedgången
Genom mitt arbete blir det allt tydligare för mig att vi befinner oss i en historisk brytpunkt som står för något annat än det som berättas utåt.
När Sovjetunionen upplöses 1991 finns för första gången i det moderna statssystemets historia bara en verklig supermakt. Det hade kunnat bli en tid för återhållsamhet och en verklig historisk seger för den västerländska demokratin.
Founding members hjälper oss att våga satsa större. Var med och bygg Gad World långsiktigt.
Washington hade kunnat välja att stärka de internationella institutioner som skapats efter andra världskriget, låta folkrätten få större betydelse och successivt minska den militära apparat som byggts för en konflikt med en fiende som inte längre fanns.
Men det blir inte så. Det blir det motsatta. En övermodig supermakt som i samma stund som den står på toppen av sin makt fattar beslut som ska bli början till dess försvagning.
Det som kallats misstag är ett mönster
Vid denna tidpunkt börjar jag inse vidden av den amerikanska ambitionen att forma omvärlden. På 1800-talet får expansionslogiken namnet Manifest Destiny – föreställningen att USA är förutbestämt, närmast gudagivet, att expandera västerut över den nordamerikanska kontinenten.
Efter andra världskriget förenas exceptionalismen med en global säkerhetsstrategi. Forskaren Stephen Wertheim har visat hur den amerikanska politiska eliten redan omkring 1940 börjar se permanent amerikansk militär överlägsenhet som en förutsättning för världsfred.
Med bildandet av CIA 1947 institutionaliseras den globala maktutövningen i ett säkerhetssystem som ger Washington helt nya möjligheter att ingripa i andra staters utveckling genom hemliga och regimstörtande operationer.
Fakta: Miljoner döda i skuggan av USA:s makt
Det finns ingen samlad siffra över hur många människor som dödats i krig, kupper, sanktioner och underrättelseoperationer där USA varit direkt krigförande eller spelat en avgörande stödjande roll. Men i några av de mest kända fallen handlar det om miljoner människor.
Vietnamkriget. Mellan 2-4 miljoner människor dödades.
Indonesien 1965–66. Mellan 500 000 och en miljon människor dödades när den indonesiska armén och dess allierade krossade kommunister, vänstersympatisörer och misstänkta oppositionella. Avhemligade dokument visar att USA hade detaljerad kännedom om massmorden och gav stöd till kampanjen.
Kongo. Under Kongokrisen 1960–65 dödades 100 000 människor. Amerikanska utrikesdokument visar att USA drev ett hemligt program för att få bort Patrice Lumumba och ersätta honom med en mer västvänlig ledning.
Operation Condor. De sydamerikanska militärdiktaturernas transnationella terrornätverk kopplas till 50 000 dödade, 30 000 försvunna och 400 000 fängslade. USA:s stödde finansiellt, militärt och underrättelsemässigt, samt gav ett tyst diplomatiskt godkännande
Iran–Irakkriget: Kriget mellan Iran och Irak 1980–88 dödade mellan 500 000 och en miljon människor. USA gav politiskt, diplomatiskt, kommersiellt, underrättelsemässigt och militärt stöd till Saddam Hussein. USA hjälpte även Saddam att gasa Iran.
Iran-Contras/Nicaragua. Kriget mellan den sandinistiska regeringen och de USA-stödda Contras dödade omkring 30 000 människor. Internationella domstolen i Haag slog 1986 fast att USA brutit mot folkrätten genom sin inblandning i Nicaragua.
Att sätta sig in i djupet av vad det här betyder i praktiken gör något med dig som människa. Vi har alla hört om olika militära excesser, “misstag” där USA gått för långt och blivit “övermodiga”.
I verkligheten har miljontals människor fått sätta livet till när Washington tagit sig rätten att ingripa och förändra de politiska förutsättningarna i olika länder. Det är ett mönster, en del av systemet.
Under kalla kriget sätter Sovjetunionen, på gott och ont, gränser för vad Washington kan göra utan risk för en direkt stormaktskonfrontation. Men när Sovjetunionen försvinner gör inte de amerikanska ambitionerna det.
Fienden försvinner – USA trappar upp
Statsvetarna Monica Duffy Toft och Sidita Kushi har kartlagt amerikanska militära interventioner genom historien. De gör den förvånande upptäckten att antalet militära interventioner som Washington initierar ökar när den stora militära rivalen, Sovjetunionen, försvinner.
Under kalla kriget genomför USA i genomsnitt 2,4 militära interventioner årligen. Under det första decenniet efter kalla krigets slut ökar takten till 4,6 interventioner per år. Och detta utan att något enda av de länder som attackeras utvecklas i demokratisk riktning. Snarare lämnas länderna i större kaos och förödelse än de var före interventionerna.
1992 läcker ett dokument från Pentagon. I utkastet till Defense Planning Guidance är målsättningen inte bara att försvara USA mot angrepp, utan att förhindra uppkomsten av en framtida konkurrent som kan utmana amerikansk dominans regionalt eller globalt.
Potentiella rivaler ska avskräckas från att ens försöka bygga upp en konkurrerande kapacitet. Även framväxten av en självständig europeisk säkerhetsstruktur som riskerar att minska Europas beroende av USA betraktas som ett problem.
Idéerna återkommer i olika skepnader under Clintonåren och formuleras med ännu större självsäkerhet av PNAC. Samtidigt rättfärdigas överlägsenheten genom en berättelse om vilka värden USA säger sig försvara. Makten får en allt tydligare moralisk ram. Världen delas in i demokrati och despoti. Gott och ont.
I en sådan världsbild kan den som försöker förklara fiendens agerande anklagas för att ursäkta ondska. Den som försöker förstå motståndarens säkerhetsintressen kan i sin tur framstå som svag.
Antalet människoliv man tycker är värt det
Ju mer jag sätter mig in i det här, desto djupare blir den kognitiva dissonansen. Det är inte bara att bilden jag fått av USA genom historieböcker och nyheter inte stämmer. Avståndet mellan det vi lär oss och det som faktiskt har skett chockerar mig.
Omfattningen av det antal människoliv som ansetts värt priset att försöka omvända andra länder och kulturer och de krigsbrott som begåtts, blir allt jobbigare att ta in.
Med åren har den här dissonansen också kostat mig mer än jag kunnat föreställa mig.
Det är svårt att gång på gång upptäcka hur mycket lidande som hade kunnat undvikas – hur många krig som hade kunnat förhindras eller förkortas – om vi hade varit mer villiga att se också vår egen roll i det som sker.
Fakta: Priset för kriget mot terrorismen
91 340 bomber. 2 977 människor dog i attackerna i USA den 11 september. De första 20 åren efteråt genomförde USA över 91 340 flyganfall. Ingen flygkapare kom från Afghanistan och Irak. 15 var saudier.
4,5 miljoner döda. Enligt Costs of War dog 4,5–4,7 miljoner människor till följd av kriget mot terrorismen fram till 2023, varav 906 000–937 000 av direkt våld.
Fortsätter stiga. 3,6–3,8 miljoner dog av krigens följder, som förstörd sjukvård och infrastruktur, hunger, brist på rent vatten, sjukdomar, miljöförstöring och ekonomisk kollaps. Antalet fortsätter stiga eftersom krigens följdverkningar består.
Förlorat sina hem. Ytterligare 38 miljoner människor fördrevs till följd av krigen.
Pengarna för krig. Enligt Costs of War kostade vidare kriget mot terrorismen 8 biljoner dollar de första 20 åren.
Pengarna för militären. Enligt National Priorities Project avsatte USA cirka 21 biljoner dollar till militären, veteraner och säkerhetsmyndigheter 2002–2021, både hemma och utomlands.
Imperier har nästan alltid beskrivit sin maktutövning i andra termer än de människor som tvingats underordna sig den. I det amerikanska fallet får detta en särskild kraft genom att den egna självbilden så starkt vilar på antiimperialism.
USA föds ur en revolt mot det brittiska imperiet. I den egna föreställningsvärlden blir det därför svårt att se sig självt som ett imperium trots att USA har byggt upp ett globalt nät av närmare 800 militärbaser.
Enligt statsvetaren och säkerhetsexperten Patrick Porter uppfattas inte dessa baser som imperieposter utan som “säkerhetsgarantier”. Amerikanska interventioner är inte krig för inflytande utan ”insatser för stabilitet”. Regimskiften är “demokratisering”, propaganda blir “informationsoperationer”, tortyr “utökade förhör” och krig “militära insatser”.
Och här börjar jag också hitta delar av svaret på den fråga jag satt framför tv:n och väntade på efter den 11 september 2001.
Varningen kom redan före terrorattackerna
Genom Gulfkriget 1991 framstår USA som oövervinneligt, men krisen används också till att etablera en omfattande militär närvaro i Saudiarabien. Det som motiveras som en tillfällig åtgärd för att skydda kungadömet mot Saddam Hussein blir delvis permanent.
Den amerikanska militära närvaron i Saudiarabien spelar stor roll för den militanta islamismens mobilisering mot USA. Usama bin Ladin pekar uttryckligen ut närvaron av amerikanska trupper på den arabiska halvön som en central oförrätt när han 1996 förklarar krig mot USA.
Även den amerikanska 11 septemberkommissionen behandlar senare frågan som en viktig del av al-Qaidas mobiliserande berättelse.
Det betyder inte att USA orsakar terrorattackerna på det förenklade sätt som ibland tillskrivs varje försök till konfliktanalys. Mellan känslan av förtryck som terroristen uppfattar sig bära och beslutet att mörda tusentals oskyldiga finns ett moraliskt ansvar som inte går att skriva bort.
Men det går inte heller att som stormakt avstå från att analysera vilka motreaktioner de egna aggressionshandlingarna skapar bara för att motståndarnas metoder uppfattas som mer brutala än de egna. Säkerhetspolitik som inte analyserar dessa så kallade blowbacks är inte moralisk – den är strategiskt inkompetent.
Statsvetaren Chalmers Johnson, som tidigare varit konsult åt CIA, varnar redan år 2000 för att USA:s nätverk av baser, hemliga operationer och militära åtaganden är kontraproduktiva och samtidigt helt okända för den amerikanska allmänheten.
Militära insatser som genomförs för att öka säkerheten skapar motstånd. Det motståndet kan sedan användas som bevis för att den ursprungliga säkerhetspolitiken var nödvändig – och motivera ytterligare expansion av USA:s makt och inflytandesfärer.
Det skapar i sin tur nytt våld i en ändlös cykel av reaktioner och motreaktioner där den andres agerande blir bekräftelse på den upplevda hotbilden. En logik som bara kan brytas om vi ser vår egen del i problemet.
Det jag inte kan berätta för barnen
Åren efter terrorattackerna ser jag hur kunniga människor som förstår bakgrunden hängs ut som terrorkramare, Saddamanhängare och landsförrädare. Den som ifrågasätter den officiella berättelsen riskerar att förlora både trovärdighet och jobb.
Några år senare visar det sig att kritikerna har haft rätt. Ett mönster som också går igen genom historien. Visselblåsare och kritiker som följer pengarna och identifierar vilka intressen som styr är vanliga människors tjänare – men kölhalas och misstänkliggörs av aktörer vars intressen är knutna till militärindustrin.
Det är då jag också börjar intressera mig för hur vår egen propaganda fungerar i krig.
Under alla mina år överraskas jag nästan varje vecka av något som är så graverande eller uppseendeväckande att jag först inte tror att det kan stämma. När jag skriver min avhandling och senare artiklar och böcker ber jag gång på gång min man eller någon annan att dubbelkolla: Har jag sett fel? Tolkat siffrorna fel? Är källan verkligen tillförlitlig?
Mina två barn växer upp med att höra mig ropa från arbetsrummet:
– Nej, det här KAN inte stämma. Det är galet. Har detta bara passerat?
De kommer springande och undrar vad jag har hittat. Men ganska ofta är det för fasansfullt för att berätta.
Hur säger man till sina barn att andra barn dör i krig som hade kunnat undvikas, inte för att kunskapen saknas utan för att vårt system rymmer krafter som har mer att vinna på fortsatt krig än på fred?
Få nästa reportage direkt i mejlen. Prenumerera på Gad World.
Det som med tiden ruckar min världsbild mer än något annat är emellertid inte de enskilda fynden, hur förfärliga de än är. Det är när de börjar haka i varandra. När dokument, krig, hemliga operationer, politiska idéer och ekonomiska intressen läggs bredvid varandra och det som först såg ut som en rad övertramp och misstag börjar framträda som ett mönster.
Och där blir också de koloniala dragen i vår egen världsbild svårare att värja sig mot: den märkligt seglivade föreställningen att vi vet hur andra människor bör leva, att vi har rätt att definiera deras frihet åt dem och till och med söndra deras samhällen i ambitionen att rädda dem.
Jag tror att det är just omfattningen av den motsägelsen som har chockat mig mest: hur mycket våld som har kunnat utövas i frihetens och det godas namn – och hur vi aldrig låtit det förändra berättelsen om oss själva.
Och där övergår frustrationen i sorg: för om vi inte förmår se vår egen del i våldets kretslopp, hur ska vi då någonsin kunna bryta det?
Obama lovar förändring – drönarkriget växer
Runt 2008 börjar jag också på djupet förstå hur inrikespolitiken och utrikespolitiken hänger samman. Jag reser långt utanför storstäderna i USA och stannar upp i olika sociala och kulturella miljöer för att förstå de olika idéer som konkurrerar om utrymmet. Vad människor i olika samhällsskikt tänker och känner.
När jag tillfälligt bor i Washington 2013 till 2014, när Barack Obama är president, börjar jag närstudera själva maskineriet runt politiken: militärindustrins lobbyarbete, pengaflödena, svängdörrarna mellan industrin och staten och hur idéer om hot och säkerhet formas och förs vidare.
Utrikespolitiken framträder allt tydligare som ett ekosystem av intressen, idéer och institutioner som förstärker varandra och som vi måste förstå i sin helhet.
Vid det laget står det också klart att mönstret inte har försvunnit med Bush. Obama har lovat förändring, men drönarkriget har expanderat och Guantánamo är kvar. 2010 publicerar WikiLeaks Iraq War Logs, som blottlägger tidigare okända civila dödsfall, tortyr och övergrepp.
Miljoner döda, inget slut på terrorismen
När Brown Universitys Costs of War-projekt summerar följderna av kriget mot terrorismen är siffrorna svindlande. Kostnaden är minst 8 000 miljarder dollar. 940 000 människor har dödats i det direkta våldet. Ytterligare 3,6–3,8 miljoner människoliv beräknas ha gått förlorade till följd av förstörd sjukvård, matförsörjning, söndertrasad infrastruktur och annat som följer i krigens spår. Omkring 38 miljoner människor beräknas ha drivits från sina hem.
Än mer slående är vad som återstår av målen som krigen skulle uppnå. Efter 20 år av krig har inga av Pentagons egna mål uppnåtts.
Talibanerna störtas 2001 och återtar makten i Afghanistan 2021. Saddam Hussein avsätts, men Irak kastas in i ett sekteristiskt våld ur vilket Islamiska staten växer fram och dessutom stärks Irans makt – det USA försökt förhindra i decennier.
I Libyen störtas Muammar Gaddafi, men demokratin som påstods skulle följa uteblir. I stället kommer statskollaps, inbördeskrig och nya flöden av vapen och jihadister genom regionen.
Och det mest grundläggande målet – att besegra terrorismen – har inte uppnåtts. År 2000 dödades 3 361 människor i terrorattacker världen över, enligt Institute for Economics & Peace. År 2025 var antalet 5 582 – alltså fler än innan kriget mot terrorismen inleddes.
Världens mäktigaste militär kan vinna nästan varje konventionellt slag och ändå förlora kriget.
Krigen som banar väg för Trump
Det missnöje Donald Trump senare kan exploatera kommer ur många källor. Men en av dem är den inrikespolitiska kris som krigen och deras kostnader bidrar till: bilden av en politisk elit i Washington som i decennier jagat monster i omvärlden medan det egna landet fått förfalla.
Här möts de yttre och de inre misslyckandena: “forever wars”, frihandelsavtal, förlorade industrijobb och ett etablissemang som uppfattas ha skyddat sig självt från konsekvenserna av den politik det driver.
Detta är den djupare innebörden av imperial overstretch: när imperiets anspråk börjar försvaga den republik som ska upprätthålla dem.
Hur många får dö av våra ”bra bomber”?
Och där står USA 25 år efter den 11 september: fortfarande mäktigt, men kraftigt försvagat av kostnaderna för den ordning man försökt upprätthålla – och av att alltför sent ha frågat vad den egna maktutövningen satte i rörelse.
Jag känner igen mönstret. Krigen breder åter ut sig och diplomatin trängs undan. Vi ser den andres aggression tydligare än vår egen maktutövning och frågar vad andra gör långt oftare än vad våra egna vägval sätter i rörelse.
USA har visat att suveränitet och våldsförbud kan underställas en stormakts egen bedömning av sina säkerhetsbehov. Det ger inte andra länder rätt att senare bryta mot samma principer, men åratal av undfallenhet försvagar den norm som väst senare åberopar när exempelvis Ryssland invaderar Ukraina.
Det är kanske det mest nedslående av allt: att lärdomarna från den 11 september tycks ha gått oss förbi. Europa, som då kunde se faran i Bushadministrationens gränslösa krig och moraliska dikotomier, har i dag i hög grad gjort samma logik till sin egen: rustning framför återhållsamhet, konfrontation framför förhandling och det märkliga löftet om evigt krig för evig fred som författaren Gore Vidal en gång uttryckte det.
Hjälp oss ge plats åt berättelser som sällan når fram. Swisha valfri summa till 123 515 98 35
I stället för att fråga vad våra samhällen tål, vilka intressen som faktiskt står på spel och var kompromisser måste sökas, låter vi militarisering tränga undan andra behov och gör själva samtalet med motståndaren till ett moraliskt nederlag. Precis som USA riskerar vi därmed att låta kampen för säkerhet urholka de värden vi säger oss vilja skydda.
Vi sitter kvar i föreställningen att vi är de goda, hur många miljoner människor som än har fått sätta livet till för våra “bra bomber”. Kanske låg den unipolära erans verkliga hybris just där: i föreställningen att den som ansåg sig företräda det goda inte behövde granska sig själv med samma skärpa som sina fiender.
Och i dag befinner vi oss i ett farligare läge än på mycket länge, med växande stormaktsrivalitet, nya krig och kärnvapenmakter som allt oftare möts genom ombud och militära gränsytor.
Det är kanske det svåraste för mig att acceptera efter alla dessa år. När vi inte klarar av att granska vår egen roll lika kritiskt som andras, förstår vi heller inte den värld som växer fram. Vi fortsätter att möta den med mer av det som varit med och skapat problemen.
Jag är övertygad om att världen hade sett annorlunda ut om frågan varför faktiskt hade fått ställas den där hösten 2001. Och att den nu, 25 år senare, är viktigare än någonsin.
Frida Stranne är docent i freds- och utvecklingsforskning och lektor i statsvetenskap. Hon är författare till Supermakten – vad varje svensk bör veta om USA (2020), tillsammans med DN-journalisten Sanna Torén Björling, och Illusionen om den amerikanska freden (2023), tillsammans med Washingtonbaserade Trita Parsi.
Hon har under många år medverkat som USA-expert i svenska medier, bland annat i Svenska Dagbladet, Expressen och TV4.
I dag föreläser hon, driver podden Samtal vi saknar med Gustaf Skarsgård och publicerar fördjupande texter om amerikansk politik och samhällsutveckling på Substack.