Min pappa, OS-atleten och diskuskastaren Stefan Fernholm, var en stjärna som vann guldmedaljer och syntes på löpsedlarna. När jag skulle köpa mitt lördagsgodis möttes jag av hans ansikte på Aftonbladet. Rubrikerna sade att han var Sveriges VM-hopp.
När jag var åtta år frågade fritidspersonalen mig ofta om min pappa med förundran, som att han var någonting stort i deras ögon. Han var sinnebilden av framgång under 1980-talet. För mig var han samtidigt bara en pappa.
Men han var så övertygad om sin dröm om att bli bäst i världen att nästan allt annat blev möjligt att offra för att komma närmare den.
Hans liv fylldes av steroider, skador och bråk om tabletterna han gömde under kylskåpet. Ju mer han offrade för drömmen, desto mer hade han att förlora på att inte lyckas. Han skilde sig från min mamma. Det var som om drömmen hade fångat honom.
Kanske är det en efterhandskonstruktion, men de stunder jag minns med pappa – bortsett från alla bråken och missbruket hemma – utspelar sig mest på gymmet och träningsarenorna.
En tisdagskväll 1997, när jag var elva år, var min bror ute med hunden och såg en polisbil cirkulera i området. Vi bodde i ett vitt hus på landet utanför Köping och poliser hörde inte till vanligheten där. Kort därefter knackade det på. Det var vår dörr polisen hade letat efter.
De berättade att pappa hade dött av en pilleröverdos vid frukostbordet hemma i Västerås tidigare samma dag. Han blev 37 år.
Ska jag vara ärlig var det svåra, förutom själva chocken och sorgen med hans bortgång, inte tiden efter han dog. Det var åren innan. Att se sin pappa slitas mellan drömmen om framgång och en verklighet han blundade för. Priset för det gapet var ångest, oro och förtvivlan. Vi barn förstod inte krisen, men vi kände den hela tiden.
