Min pappa, OS-atleten och diskuskastaren Stefan Fernholm, var en stjärna som vann guldmedaljer och syntes på löpsedlarna. När jag skulle köpa mitt lördagsgodis möttes jag av hans ansikte på Aftonbladet. Rubrikerna sade att han var Sveriges VM-hopp.
När jag var åtta år frågade fritidspersonalen mig ofta om min pappa med förundran, som att han var någonting stort i deras ögon. Han var sinnebilden av framgång under 1980-talet. För mig var han samtidigt bara en pappa.
Men han var så övertygad om sin dröm om att bli bäst i världen att nästan allt annat blev möjligt att offra för att komma närmare den.
Hans liv fylldes av steroider, skador och bråk om tabletterna han gömde under kylskåpet. Ju mer han offrade för drömmen, desto mer hade han att förlora på att inte lyckas. Han skilde sig från min mamma. Det var som om drömmen hade fångat honom.
Kanske är det en efterhandskonstruktion, men de stunder jag minns med pappa – bortsett från alla bråken och missbruket hemma – utspelar sig mest på gymmet och träningsarenorna.
En tisdagskväll 1997, när jag var elva år, var min bror ute med hunden och såg en polisbil cirkulera i området. Vi bodde i ett vitt hus på landet utanför Köping och poliser hörde inte till vanligheten där. Kort därefter knackade det på. Det var vår dörr polisen hade letat efter.
De berättade att pappa hade dött av en pilleröverdos vid frukostbordet hemma i Västerås tidigare samma dag. Han blev 37 år.
Ska jag vara ärlig var det svåra, förutom själva chocken och sorgen med hans bortgång, inte tiden efter han dog. Det var åren innan. Att se sin pappa slitas mellan drömmen om framgång och en verklighet han blundade för. Priset för det gapet var ångest, oro och förtvivlan. Vi barn förstod inte krisen, men vi kände den hela tiden.
Det är först nu, när jag själv är 40 år och har tre söner, som jag inser hur ungt det är att avlida så tidigt. Det är en ålder min pappa, som också hade tre söner, aldrig fick uppleva.
Min barndom präglades av både hans framgång och hans missbruk. De stora drömmarna levde sida vid sida med drogerna och kaoset som hela tiden fanns runt hörnet. När du väl har sett en förälder med en blåtira eller själv blivit slagen förändras världen. Du vet att våld alltid kan hända igen.
Om du läser det här, mamma: tack för allt jag vet att du gjorde, och allt jag inte vet.
Tack för att du läser. Glöm inte att prenumerera för att följa och stödja oss. Du kan göra det helt gratis.
Vilka berättelser formar våra val?
Efter pappas bortgång började jag försöka förstå vad som hade hänt. Att ha sett paradoxerna i hans liv underifrån gjorde att jag tidigt intresserade mig för vårt inre.
Min fråga kom att bli bredare än det som hade drabbat min familj: Hur styrs vi människor av berättelser utan att se vad de kostar oss – och, framför allt, vilken berättelse skulle vara bättre?
Den frågan har följt mig genom livet. Jag sökte först svar i kognitiv neurovetenskap, motivations- och lyckoforskning, senare i vuxenutveckling, ledarskap och komplexitetsforskning.
De frågor jag arbetar med är: Vilka osynliga berättelser styr våra val och de system vi bygger? Och hur utvecklar vi förmågan att välja en bättre berättelse? En som gör att vi kan leda oss själva och våra organisationer till att inte bli bäst i världen – utan bäst för världen.
Det var tydligt att pappa var i en existentiell kris och att kampen var mot sig själv. Men med tiden har jag förstått att hans sätt att leva speglade ett större mönster. Han var en person som förkroppsligade de existentiella kriser vi möter i dag.
Klimatkrisen, artutrotningen, krigen, den försämrade reproduktiva hälsan och den ökande psykiska ohälsan är alla skapade av människan. Det är den värld vi får när vi får det vi vill ha, mätt i ekonomisk tillväxt och till ett pris vi inte vill betala.
Men vi talar sällan om krisen bakom kriserna: vårt eget beteende. Problemen blir större och farligare när vi inte ändrar kurs. Och om vi inte gör det själva, gör naturen det till slut åt oss.
I mitten av april 1997 stod vi tre bröder framför pappas kista i kyrkan i Västerås. Min känsla var att alla i kyrkan visste att detta skulle hända, men inte hur de kunde stoppa det. Prästen förklarade att han av jord var kommen och skulle nu till jorden återvända.
Det självspelande spelet
Kulturen i samhället ger oss en spelplan. En berättelse om vad livet är och vad det går ut på. Vem man ska vara och vad som värderas. Men också om något djupare: hur du blir älskad, får tillhörighet och respekt.
Målet skiljer sig åt i olika kulturer. I vår kultur är målet framgång och frihet genom pengar, konsumtion, social status och makt. Spelet ger oss en stege med redan utstakade avsatser. Svaret är alltid mer, mer, mer.
Berättelsen vi förstår livet genom formas av det vi märker att andra värderar. Av reklamen, medierna, föräldrarnas fokus och samtalen runt matbordet.
Som sociala varelser uppfattar vi spelet som verkligt – inte som något vi kan välja bort. Det är som att spelet spelar oss, snarare än att vi spelar det. Och när vi glömt att det är vi tillsammans som skapat spelet, fångas vi av berättelsen.
Vi blir spelare som ska bli någon. Känd, förmögen, inflytelserik.
Varje steg upp känns som om det kommer att förändra allt, trots att det förra inte gjorde det. De allra flesta vet inte ens att de är med i ett spel. De följer bara stegen utan att fundera på vart de leder eller om spelet faktiskt håller vad det lovar.
Vi förväxlar spelet med verkligheten
Jag visste tidigt att jag inte ville bli känd eller en vinnare. Jag hade sett kostnaden. När vuxna frågade mig om jag skulle hålla på med friidrott var mitt svar alltid nej.
Motsägelsefullt nog blev jag professionell kitesurfare. Jag älskade sporten och blev snabbt duktig. Berusningen i att bli sponsrad och klättra uppåt i spelet var påtaglig. Jag tävlade både i VM i kitesurf och i snowkite.
Men någonstans hade jag lärt mig att stanna upp och syna mig själv: var det här ytlig uppmärksamhet eller genuina relationer? En egoboost eller tillhörighet? Desto bättre det gick, desto sämre mådde jag. Uppmärksamheten handlade inte om mig, Erik. Människor drogs till statusen som följde med framgången.
Jag lade av ganska snabbt därefter. Berättelsen ärver vi, men vad vi gör av den är upp till oss. Vi kan lära av våra föräldrars goda och dåliga exempel. Och vi kan lyfta vår stege mot en annan vägg.
Det känns ofta omöjligt att förändra vår spelplan, men det är bara för att vi har förväxlat den med verkligheten.
Demokratiskt styre framstod som otänkbart för dem som levde i kungadömen, tills revolutioner och folkrörelser förändrade systemen. Kvinnlig rösträtt sågs som omöjlig, tills kvinnorörelser och suffragetter organiserade sig. Ett nyktert liv verkar omöjligt för alkoholisten, tills behandling och stöd gör det till vardag.
Det är inte enkelt, men det går att rikta om sin stege.
En sak vi kan göra är att lära av värderingar som inte har fungerat. 60-talisternas individualism och fokus på självförverkligande kan utvecklas till ett sätt att leva där vi både förverkligar oss själva, tar ansvar och finner mening – genom och tillsammans med samhället, inte på dess bekostnad.
Det yttersta priset för vårt sätt att leva i dag syns i klimatkrisen och i hur vi möter den. Antingen låtsas vi att ekonomisk tillväxt är viktigare än planeten. Eller så tar vi krisen på allvar men tror att orsaken finns i system utanför oss själva.
I själva verket beror klimatkrisen på våra inre världar.
Föräldrar ändrar sig inte ens för barnen
Det är nu 36 år sedan FN:s klimatpanel publicerade sin första rapport. 31 år sedan FN:s första klimatkonferens hölls. Och 20 år sedan saxliften lyfte Al Gore utanför bild för att visualisera den dramatiska ökningen av koldioxid i atmosfären.
Ändå ökar utsläppen. Glappet mellan det vi vet måste förändras och hur vi faktiskt agerar är en av vår tids stora paradoxer.
Vi är på väg att förlora så mycket. Precis som min pappa. Ändå sitter vi fast. I ett system, en ekonomi, ett spel som vi inte vet hur vi ska sluta spela. Varför? Kanske för att allt vi känner till finns i det här spelet. Allt vi är. Allt vi har byggt.
Sedan sju år tillbaka är min viktigaste roll att vara pappa. Det finns inget som jag behövs mer till än att lära mina tre pojkar att familjen är det högsta vi har, viktigare än individen. Det innebär också att lära dem att förstå och vårda allt familjen är beroende av och sammanlänkad med: naturen, grannskapet, maten och samhället.
De flesta föräldrar vill sina barn väl. Samtidigt underminerar vi deras framtid. Vi har svårt att ens föreställa oss en förändring om den skulle innebära lägre ekonomisk tillväxt eller mindre frihet och självförverkligande för oss, eftersom det inte passar den djupt rotade berättelse vi bär på.
🎧 Lyssna på podden med Erik:
Min pappa kunde inte föreställa sig en förändring som skulle minska hans chanser att vinna. Segern var det som skulle ge honom den kärlek och respekt han längtade efter.
Tom Ahland har gjort SVT-dokumentären Diskuskastarens Dröm (2008) om hans liv. Där berättas att min pappa fick en anteckningsbok av sin svensklärare med uppgiften att formulera sin dröm i livet. Tolv år gammal skrev Stefan: ”Världens bästa diskuskastare.”
Fröet planterades tidigt. Idén om att man är värd kärlek om man lever upp till andras förväntningar förstärktes säkert av att alla omkring honom blev imponerade. Lokaltidningen rapporterade allt oftare om hans ambitioner och framsteg.
Vi kan alla känna igen oss i att det finns förväntningar på oss som individer. Vi vet att vi måste ändra kurs, men gör det inte om det hotar det som har gett oss bekräftelse och som vi lärt oss att kalla framgång.
Vi är åtta miljarder människor som känner oss maktlösa inför berättelser och system som vi som kollektiv själva har skapat – och inför kriserna de har lett till.
Säkra vår journalistik med valfritt belopp: Swish 123 515 98 35
När lögnen om framgång spricker
Min pappa visste någonstans att hans livsstil inte kunde fortsätta. I de svenska VM- och OS-trupperna hade flera av hans nära vänner dött i överdoser. Hans hjärta rusade ofta under hårda träningspass.
När han var 34 år sprack drömmen och han försökte ta livet av sig med piller och alkohol. Han förstod själv att det fanns ett problem och sökte hjälp med rehabilitering.
Efter det försökte han starta om sitt liv och studerade till sjukgymnast. Men så började han, tyvärr, kasta långt igen. Hans kast var inte sällan bland de fem längsta i världen. Drömmen om att ett VM-guld fortfarande var möjligt väcktes på nytt.
Han var tillbaka i spelet. Idén om att bli bäst var så emotionellt stark att den fick honom att gå emot det han måste ha vetat. Att försöka vinna ett världsmästerskap i den åldern skulle komma att kosta honom för mycket.
Och kanske fanns det han försökte vinna någon annanstans än i diskusen.
– Jag tror att jag genom idrotten försökte vinna kärlek och respekt. Jag ville verkligen bli bäst, för då trodde jag att jag skulle bli älskad och omtyckt av alla, sade han till Aftonbladet 1995 efter ett självmordsförsök.
Han sade också:
– Jag hade mist allt och förstod att jag levt på en lögn om att framgång skulle göra mig lycklig. Jag ville bara dö.
Han visste att det egentligen var något annat han var ute efter.
Att bli bäst för världen, inte bäst i världen
Dagens kriser – klimatet, geopolitiken och den biologiska mångfalden under press – håller upp en spegel framför oss. Många jag möter blir både förvånade och förtvivlade över vad de ser i den spegeln. Inte minst föräldrar.
Bilden i spegeln stämmer inte överens med självbilden. Och just förvåningen är en nyckel till att förstå hur kriserna har uppstått. Vi har fått informationen och haft möjlighet att ställa om – men inte gjort det. Om vi vore rationella borde vi alltså inte vara förvånade.
Vi människor fångas i de spel vi ärver. Kulturen har lärt oss vad som räknas som framgång, trygghet och ett gott liv. Men det är vi som fortsätter att spela och därmed håller reglerna vid liv.
Det är vi som låter våra pensionspengar investeras i verksamheter som underminerar våra barns framtid. Det är vi som lever ut berättelsen om människan som separerad från andra och från världen omkring henne.
Därför är det också vårt ansvar att syna spelet och förändra det. Skavet hjälper oss att se det vi helst undviker. Att vinna i ett dåligt spel är ingen seger.
I stället för att försöka bli bäst i världen behöver vi bli bäst för världen.
Du har väl prenumererat? Du kan göra det helt gratis.
En förälders uppgift är att uppfostra och skydda sina barn. Men dagens barn mår sämre än tidigare generationer. Länge har lyckomätningar visat en U-kurva: unga och äldre har historiskt mått bäst, med en botten någonstans mitt i livet.
I dag ser vi för första gången något annat. Unga mår ofta sämre än vuxna och tappar hoppet om framtiden. Den psykiska ohälsan ökar kraftigt.
En del av den här utvecklingen tycks hänga samman med den lukrativa uppmärksamhetsekonomin och det digitala liv vi har gett barnen genom telefonerna och sociala medier – ett liv som kopplar bort dem från varandra och naturen.
De unga vill inte leva ut berättelsen som vi har erbjudit dem. Spelet har slutat fungera. Och jag tror att de har rätt.
Ingen behöver vara ond för att skapa ohållbarhet
Min pappas resa började med en passion för friidrott men den slutade med att han offrade nästan allt för att fortsätta vara med i rejset. När konkurrenternas resultat ökade med anabola steroider stod hans val mellan att sluta tävla och att börja med dopning. Han berättade att alla utom en i landslaget på 1980-talet till slut tog preparat.
Innan vi pratar om hållbarhet, visioner för samhället eller lyckliga liv behöver vi förstå hur ohållbarheten uppstår och vilka mekanismer som fortsätter att återskapa den. Samma mekanismer har gjort det möjligt att byta ungas uppmärksamhet mot vinst – på bekostnad av deras psykiska hälsa.
I mina föreläsningar visar jag hur snäva mål, som vinstmaximering, skapar ohållbara system. Ta något så konkret som en matvarubutik. Föreställ dig att du driver en butik i en svensk småstad. Konkurrenterna börjar använda beteendevetenskap för att öka försäljningen: godis vid kassan, mjölk längst in och personliga medlemserbjudanden.
I nästa steg analyserar artificiell intelligens varje kunds köphistorik och priskänslighet för att få dem att handla mer och oftare.
Du kan avstå från dessa förändringar för att de känns fel. Men konkurrenterna får högre intäkter, samlar mer data och kan investera i bättre teknik. Det som först var en konkurrensfördel blir till slut ett villkor för att få vara kvar på marknaden.
Att fri konkurrens optimerar för det som är bäst för människan och samhället är en myt. Det marknaden belönar är vinst – och därmed produkter som får oss att vilja ha mer. Processad mat utvecklas för att vara svår att sluta äta.
Det ger ohälsosam kost, sämre folkhälsa och paradoxalt nog konsumenter som skyller på sig själva för effekter som butikerna har designat för.
Samtidigt hamnar stora delar av kostnaden utanför prislappen. Framtida sjukvård, utsläpp, plast, vattenanvändning och svårnedbrytbara kemikalier förutsätter ett någon annanstans där kostnaden kan hamna.
Fakta: Så får spelet oss att konsumera mer
Någon annanstans. Vårt extraktiva system är beroende av ett någon annanstans. Där djuren i fabrikerna kan finnas, bortom förpackningen med det billiga köttet. Där PFAS och andra svårnedbrytbara kemikalier från våra produkter kan hamna. Där kobolten kan brytas till telefonen i min ficka och datorn jag skriver detta på. Men på en ändlig och sammanflätad planet finns i verkligheten inget någon annanstans.
Planned obsolescence. Det är mer lönsamt att sälja nästa telefon än att göra den förra så hållbar som möjligt.
Hyper-palatable. Processad mat utvecklas för att vara svår att sluta äta.
Shrinkflation. Förpackningen blir mindre medan priset förblir detsamma eller höjs. Mindre glassar i somras? Mindre smör i förpackningen när du öppnar den?
Stickiness. Digitala tjänster håller kvar vår uppmärksamhet.
Infinite scroll. Nyhetsflödet eller sociala medier tar aldrig slut. Det finns ingen naturlig punkt där du känner dig färdig.
Variable rewards. Du öppnar mobilen gång på gång eftersom nästa notis, matchning eller reaktion kanske är intressant.
Engagement optimization. Ett sakligt inlägg får liten spridning, medan ett argt eller polariserande inlägg hamnar högst i flödet.
Inom pappas diskussport var denna faktor preparaten. Inga atleter vill ta anabola steroider. Den dopade blir mer aggressiv, hjärtat förstoras och försvagas och den psykiska hälsan försämras. En person som tar preparat känner humörsvängningar, irritabilitet, ångest och depression. Preparatet påverkar inte bara den som tar dem. Andra atleter tvingas haka på för att kunna konkurrera.
Ingen spelare behöver vara ond, och alla kan ha de bästa avsikterna. Det räcker att varje aktör säger: Vi måste förbli konkurrenskraftiga. Om inte vi gör det kommer någon annan att göra det.
Varje företag agerar rationellt utifrån sin situation, men ingen ansvarar för helheten.
De som driver en social plattform och vill behålla användare och annonsörer optimerar algoritmerna för engagemang. Resultatet blir en tävling om vår uppmärksamhet, även om ingen egentligen vill att barn ska tillbringa sex timmar om dagen framför en skärm.
Samma logik gäller mellan stater. Ett land kan vilja satsa på skola, vård och klimat i stället för att köpa vapen. Men om andra rustar upp blir det sårbart att avstå.
Alla kan därför föredra en värld med färre vapen och samtidigt fatta beslut som tillsammans skapar en värld med fler. Det här brukar beskrivas som en multipolär fälla: ett koordinationsproblem där konkurrerande aktörer var för sig tjänar på – eller upplever sig tvingade till – beteenden som alla i längden förlorar på.
Samma logik återkommer på marknaden. Konkurrens skapar värde, men optimerar inte automatiskt för det som är bäst för människan eller samhället. Det som inte syns i priset kan hamna någon annanstans.
Om en aktör får högre kostnader för att ta ansvar för sådant som marknaden inte värderar, medan en konkurrent kan externalisera samma kostnad, kan den ansvarstagande aktören paradoxalt nog få sämre konkurrenskraft.
Vi riskerar att stå och återvinna på Titanic när uppgiften egentligen är att ändra fartygets kurs. Det går därför inte att förändra spelet bara genom att försöka vara den goda spelaren, lika lite som genom att leta efter de onda. Problemet finns i spelet självt.
Min pappa var inte ond på något sätt. Han var en fantastisk människa. En historieberättare med stor humor och en närvaro som fångade varje rum han klev in i. Men han var fast i ett spel som hade blivit dåligt.
Den ursprungliga glädjen i diskusen – den inre motivationen – förvandlades till yttre motivation: prestationskrav och andras förväntningar på att man måste bli någon. Forskning om VM- och OS-medaljörer visar större psykisk ohälsa, just för att de måste offra så mycket av andra delar av livet som är avgörande för lyckan. När den yttre motivationen tar överhanden skapar den psykisk ohälsa.
Vårt sätt att förstå världen bygger på separation
Människor har löst koordinationsproblem förut – genom lagar, institutioner, normer, organisering och överenskommelser som förändrat vad som är rationellt för den enskilda aktören att göra.
Men de har inte löst dem som individer. De har löst dem tillsammans.
Upprustning bygger på separation. Ett relati
onellt säkerhetstänkande utgår i stället från att säkerhet inte skapas genom att varje land rustar mot alla andra, utan att säkerhet är något som skapas mellan oss – genom koalitioner och ömsesidiga beroenden.
EU är ett exempel på relationellt säkerhetstänkande: tidigare rivaler har gjort sig ömsesidigt beroende och byggt institutioner där säkerhet skapas tillsammans snarare än genom att varje land försöker skydda sig mot de andra.
Men om framgång mäts i BNP kan kapprustning framstå som lönsam. Krig sägs kosta, men varje kostnad är samtidigt en intäkt för någon annan.
Multipolära fällor blir särskilt kraftfulla när aktörerna ser sig själva som separata från den helhet de tillsammans skapar.
Konsumenten köper den billiga korven i periodpausen i hockeyarenan, men ser sällan hela produktionskedjan och djurhållningen bakom den. Investeraren ser avkastningen, men inte alltid konsekvenserna av det kapitalet finansierar. Nationen ser sitt eget säkerhetsintresse, men missar kapprustningen den samtidigt är med och producerar.
Spelet formar beteenden. Beteendena bekräftar berättelsen, som i sin tur berättigar spelet.
Säkra vår journalistik med valfritt belopp: Swish 123 515 98 35
Det ekonomiska systemet kom inte från ingenstans. Det växte fram ur en berättelse om utveckling, formad av bland annat upplysningen, den vetenskapliga revolutionen och industrialiseringen.
Upplysningen gav oss viktiga idéer om frihet och jämlikhet. Men det västerländska utvecklingstänkandet bar också på en berättelse om separation. Människan skildes från naturen. Världen delades upp mellan civiliserade samhällen och “djungeln”. Europa ansågs ligga längst fram och resten förväntades följa efter.
När utveckling blev detsamma som ökad produktion och konsumtion krävdes ständigt mer mark, energi och råvaror. Människor och länder ställdes mot varandra i kampen om resurserna.
Samtidigt blev den vite europeiske mannen måttstock för rationalitet, ordning och framtid. Andra människor beskrevs som eftersläpande och i behov av att styras. Rasismen fanns alltså inte vid sidan av utvecklingsprojektet. Utan den byggdes in i sättet att sortera världen och användes för att legitimera kolonial expansion.
Spåren av kolonialismen lever kvar i dag, men i andra former. Det är inte landerövringar som driver den, utan erövringen av människors uppmärksamhet via sociala medier. Med AI är det våra intima relationer som skördas.
Spelet bygger på fel antaganden
Det är förstås en grov förenkling av idéhistorien, men tre antaganden har fått särskilt stort inflytande över de institutioner och system vi byggt.
Det första är att världen fungerar som en maskin: att vi kan förstå helheten genom att plocka isär den i delar, förutse vad som händer om vi förändrar en del och sedan styra systemet mot det resultat vi vill ha.
Det andra är att människan i huvudsak är en rationell beslutsfattare: att hon förstår sina motiv och kan styra sitt beteende genom förnuftet.
Det tredje är att människan framför allt är en individ: att hon kan existera åtskild från andra, från samhället och från naturen, och definieras mer av autonomi än av relation.
Tillsammans ger antagandena ett löfte: om världen kan kontrolleras, människan vet sitt eget bästa och är sig själv nog, då blir hon lycklig när hon får det hon vill ha.
Problemet är att antagandena är missvisande. Löftet är att om du, jag och min pappa Stefan bara nådde fram till det vi ville ha, skulle lyckan finnas där. Men forskningen visar att det inte stämmer. Vi blir inte lyckliga av det vi vill ha, vi blir lyckliga av det vi behöver.
Att se världen som en maskin gör oss blinda för den levande planet vi är en del av och de relationer som håller både den och oss vid liv. Det mätbara får företräde framför det levande.
Samma berättelse präglar vår syn på ekonomin. Vi litar på att marknaden ska korrigera sig själv och hoppas att fortsatt tillväxt ska lösa de problem som vårt resursuttag har varit med och skapat.
Berättelsen om den separerade individen lär oss också att framgång handlar om att vinna. Min pappa var 35 år när han återvände till världsscenen för att försöka slå rekord igen. Han var så fångad av drömmen om att bli bäst i världen att nästan allt annat kunde offras. Jag hade redan sett vad den jakten gjorde med honom och med oss omkring honom. Att vinna i ett dåligt spel är inte en seger.
Det är irrationellt att bygga system på föreställningen att människan är rationell när vi vet att hon inte är det. Gemensamma problem kan inte lösas genom att var och en försöker lösa dem på egen hand. Vi behöver hjälpa varandra att välja annorlunda och tillsammans förändra villkoren för våra val.
Det gäller i allra högsta grad föräldraskapet. Efter en viss ålder påverkas vårt barns välmående mer av vänner än av vårt föräldrarskap. Tonåringens liv kommer att formas mer av samhället än av relationen till mamma och pappa.
Om vi säger att vi älskar våra barn, bör vi också älska de system som barnens liv kommer att vara beroende av i framtiden. Ingen förälder kan ensam skydda sitt barn från en hetare och mer instabil värld. I stället för att försöka bli bäst i världen behöver vi tillsammans bli bättre för världen.
Känner vi pedagogerna i skolan? Finns det barn som har en sjuk förälder? Som inte har råd med en cykel? Perspektivet förändras om din berättelse är att du är “en av föräldrarna till barnen”, än om du är förälder till ditt eget barn.
Individualismen gör oss blinda för nätverket av relationer som gjort våra liv möjliga. Blinda för vårt beroende av andra människor, tidigare generationer, samhällen och ekosystem.
Kanske ytterst blinda för meningsfullheten själv, eftersom mening knappast går att finna enbart inom den egna individen, utan uppstår i relation till något bortom oss själva.
En sannare berättelse om människan
Därför är en av vår tids mest revolutionerande handlingar att stärka människors bildning och handlingskraft: vår förmåga att förstå systemen vi befinner oss i, se hur vi själva återskapar dem och återupptäcka att vi tillsammans kan förändra spelreglerna.
Vi behöver tillsammans upptäcka en bättre berättelse. En som vi kan vara stolta över och som unga människor vill vara en del av – inte för att vinna på framtidens bekostnad, utan för att bygga en framtid som håller och skapar liv.
Vi har nått en punkt där vi inte längre kan fortsätta i samma riktning. Det finns inget alternativ till hållbarhet. Ohållbarhet slutar förr eller senare i kaos, lidande och död.
Det var det jag såg hos min pappa. Han försökte möta en växande kris genom att kämpa ännu hårdare. Men fel riktning kan inte kompenseras med ökad hastighet.
Du har väl prenumererat? Du kan göra det helt gratis.
Att veta att något är ohållbart räcker inte när vi redan har investerat vår identitet, våra uppoffringar och allt vi byggt i en viss riktning. Att sluta hade för pappa inte bara inneburit att ändra beteende. Det hade krävt att han släppte bilden av den han måste vara och vågat bli någon han ännu inte kände till.
Den separerade berättelsen får också förändringen att framstå som individuell. Men om vi formas i relation till andra människor kan vi inte heller förändras ensamma.
Vi vet ännu inte vilka vi blir när vi lämnar det gamla spelet. Men vi behöver varken veta det på förhand eller ta steget ensamma.
Vi kan hjälpa varandra att bli dem vi ännu inte vet att vi kan vara.
Erik Fernholm, Årets talare 2025 och flerfaldigt prisbelönt föreläsare, är verksam inom mänsklig och systemisk utveckling, med bakgrund inom kognitiv neurovetenskap och lyckoforskning.
I över 15 år har han hjälpt ledare och organisationer att förstå människan och hur organisationer och samhällssystem kan utformas för mänskligt välbefinnande och planetär hållbarhet.
Han är medgrundare av 29k Foundation, som har stöttat över 100 000 människor inom psykisk hälsa och inre utveckling, initiativtagare till Inner Development Goals, en global rörelse om de inre dimensionernas roll i hållbarhet som lett till rundabordssamtal i Vita Huset (före Trump) och styrelseordförande för Stiftelsen Ekskäret, en samlingsplats för ungdomsläger, bildning och samhällsutveckling.
Han har även utbildat över 10 000 pedagoger i verktyg för att stärka ungas välmående och självledarskap.
Erik har talat på COP, utsetts till Young Leader av Obama Foundation och arbetar som rådgivare åt företag, regeringar och filantroper.
🎧 Lyssna på podden med Erik:
Så bra och viktigt text 🙏🏽