VM-matchen som läker överlevare av folkmord
Matchen mellan Bosnien och USA handlade om mer än fotboll. Om Srebrenica, att möta stormakten som satte på oss en tvångströja, bosniers splittring – och att vi äntligen fick enas i kollektiv terapi.
Jag kom till Sverige som flykting från Bosnien 1993. Den första plats jag togs till var en militärbyggnad i Uddevalla. Jag upplevde inte mycket svenskhet i lägret. Det var bara vi från Bosnien med PTSD. En blandning av människor från alla delar av landet. Det kändes som om vi kom från helt olika kulturer. Samma folk, fullständiga främlingar.
Mina kusiner hade också kommit som flyktingar och var placerade i Trollhättan. En vinterdag bestämde jag mig för att hälsa på dem. Det snöade och de enda skor jag hade var fejk-Converse med hål i sulorna.
Jag kom fram till den där mysiga lilla staden med en adress i handen. Det visade sig vara en postbox. Gud, vad jag kände mig som en dum liten flykting, vilse på stadens vackra gator.
Jag frös, så jag gick in i en skivbutik. Det luktade fantastiskt där inne. Den mest exotiska doft jag någonsin känt. I Bosnien är vi inte direkt kända för exotiska kryddor. Vi tycker om det enkla och raka.
Mannen som arbetade i butiken såg att jag frös och gav mig varmt vin med julkryddor, som jag senare skulle förstå hette glögg. Det var hett och starkt och jag blev helt tagen. Det är mitt Proust-ögonblick, något jag förmodligen kommer att minnas tills jag dör.
Jag kunde inte prata svenska, men på något sätt lyckades jag förmedla att jag letade efter flyktingförläggningen. Mannen visade mig vart jag skulle gå och till sist hittade jag mina kusiner.
Senare skulle jag hamna på en flyktingförläggning i bibelbältet i Mullsjö, där jag tränade judo i en lokal klubb medan Nordmans musik dånade i bakgrunden. En liten plats, vänliga människor, med en del vanlig fördomsfullhet om muslimer, men ändå burna av en känsla för anständighet. Jag blev alltid omhändertagen.
Det var annorlunda då. Under Bosnienkriget hoppade en svensk präst på ett plan och levererade bistånd på Sarajevos flygplats, mitt under belägringen av den bosniska huvudstaden. Landade, lastade av och flydde under artilleribeskjutning.
I tjugoårsåldern flyttade jag till Stockholm och började arbeta som personlig assistent åt en äldre man i rullstol. Jag var vid hans sida i elva år. Han lärde mig medkänsla och empati, och att älska de söta bullarna som kallas semlor.
Det är så jag minns det Sverige jag kom till.
Du läser en fri artikel utan reklam. För att säkra journalistiken behöver vi ditt stöd.
I dag är det inte samma land. Vi har utvecklat en motståndskraft mot empati, och ser på alla som försöker göra skillnad som märkliga avvikare.
Det är fullt av rasism, antisemitism och islamofobi. Högernationalister dominerar det politiska samtalet, Greta Thunberg misstänkliggörs för sin aktivism och regeringen skar förra året ned biståndet med flera miljarder kronor. Lagom till jul kedjades en koran med kulhål fast utanför Stockholms moské med uppmaningen att “åka hem”.
Jag älskar förändring. Och jag hatar den. Som de flesta, antar jag. Jag älskar att Sverige har fått en mycket rikare kultur, och jag hatar att landet samtidigt har blivit allt kallare mot “den andre”. Jag kan inte föreställa mig att någon skulle ta en sådan risk som prästen gjorde för muslimer i dag.
Numera undervisar jag på Stockholms universitet och ibland känner jag avsmak i universitetets korridorer, där människor förväntas säga något meningsfullt, men där jag mest hör tomt prat.
Vi bosnier fick lära oss att vara försiktiga med att använda ordet “folkmord” tills den mäktiga domstolen sade att vi fick det. Även när vi fick använda ordet, eller kanske särskilt då, ville förnekelseindustrin hindra oss från att kalla saker vid deras rätta namn.
I Srebrenica hamnade 8 372 män och pojkar i massgravar och resten av befolkningen fördrevs. Förnekarna lärde oss att ord har tyngd. Rätt ord kan nämligen leda till handling. Därför vill vissa inte använda det.
Folkmordet på mitt folk omgavs av samma retorik som israeliska företrädare framför i dag, och som våra svenska politiker upprepar: att en folkmordsarmé är det enda som står mellan Europa och “muslimska barbarer”.
Sverige lade ned sin röst om den FN-resolution som krävde humanitärt eldupphör i Gaza. Nu hävdar man vapenvila, men vi bosnier vet att våldet och fördrivningen kan fortsätta även när bombningarna minskar.
Det etniskt rensade Republika Srpska, som jag flydde från, står i dag som en triumf över det serbiska folkmordsprojektet. Det har inte bara förnekats, utan firats.
Bosniens historia visar hur tomt mantrat “aldrig mer” var – och Gaza bekräftar det.
Som bosnisk-svensk vill jag att båda mina länder ska vara så bra som de kan. Att de ska bli “great” igen, för att använda den laddade frasen, eftersom jag inte tycker att de är särskilt great nu. Jag ser på båda med ett visst mått av nostalgi, eftersom jag minns vad de var under olika perioder av mitt liv.
Samtidigt som jag sörjer den tid som flytt i Sverige, vill jag att Bosnien ska befrias från det nationalistiska giftet och bli en riktig demokratisk stat, som Sverige.
Därför är det som har hänt under fotbolls-VM något riktigt stort för mig och många bosnier.
Vi jublade när Sergej Barbarez, det bosniska landslagets stoiska tränare, stod finklädd med en skarp men varm blick och tittade på hur laget, ett av de yngsta i VM 2026, attackerade Qatar som om det gällde Shakespeares vara eller inte vara.
Kerim Alajbegovic slingrade sig igenom Qatars försvar som i en graciös dans kring blommor, som om han absolut inte vill röra någon och Gud förbjude skada någon, och avslutade med ett kanonskott i mål. Blott 18 år gammal tog han Bosnien vidare till slutspelet och hamnade på topptio-listan av de yngsta målskyttarna i VM någonsin, yngre än Messi var.
Bosnien blev extatiskt. Vi har aldrig tidigare varit i slutspel. Nu skulle vi möta USA. Alla städer i världen där det finns bosnier smittades. Vi må vara bra på gräl, oenighet och självironi, men kärleken till Bosnien har aldrig varit så här påtaglig sedan kriget.
Det har inte bara varit en enorm glädje, utan också en efterlängtad känsla av frihet och gemenskap. En slags försenad kollektiv terapi, som vi traumatiserade flyktingpojkar skulle behövt genomgå på förläggningen i Uddevalla 1993.
Tre decennier efter att ha överlevt folkmord och det ökända Daytonavtalet, har vi kommit tillbaka till amerikansk mark. Mött det amerikanska landslaget och visat att det finns en dröm bortom den dåliga uppgörelsen, som tvingade på oss skadliga politiska strukturer och låste fast vårt land i ett tvångströje-liknande system.
Avtalet var en kompromiss skapad av Clinton-administrationen, som ett sätt att få slut på aggressionen mot Bosnien (1991-1995). Det gjorde ett av de äldsta europeiska länderna till en etnostat, där de tre största etniciteterna (bosniaker, serber och kroater) delar på makten och alla andra diskrimineras.
Till och med bosnisk fotboll fick detta system. Ordförandeposten i fotbollsförbundet roterades mellan de tre etniska grupperna, och låste fast sporten i samma dysfunktionella mönster som politiken.
Det var först när internationella fotbollsorgan tvingade fram ett avskaffande av detta etniska kvoteringssystem, och banade väg för en enad ledning, som laget kunde frigöra sig från bojorna och bli framgångsrikt. Denna förändring blev ett bevis på att gemenskap och meriter slår etnisk splittring.
Trygga journalistiken istället för eller utöver att prenumerera.
Bosnier brinner för den dag då landets styre förändras på samma sätt och varje medborgare får lika rättigheter, med en president i stället för det oheliga treeniga presidenskapet.
VM har blivit ett koncept för hur det kan fungera. Vi vill ha en stat som är som landslaget: med en tränare, en kapten och skickliga spelare.
Motsatsen till dagens situation. Halva landet är folkmordsprojektet Republika Srpska, rensat från bosniaker och kroater, där politiker stolt säger att de inte hejar på Bosnien, utan på alla hennes motståndare. Som om Israel i framtiden fortfarande inte har dragit sig undan från Gaza – och när Palestina för första gången kvalificerar sig till VM hejar på alla lag som de möter.
En pojke som inte ens skulle finnas i dag tog Bosnien till VM. Esmir Bajraktarevic är barn till Srebrenica-överlevare, och slog med ett straffmål mot Italien ut före detta VM-mästare. Målet känns som ett mirakel. Overkligt, omöjligt. Jag känner att jag måste blunda och be varje gång jag ser om det, för att det ska förbli sant.
Bajraktarevic är bosnisk-amerikansk och skulle ha kunnat spela för USA. Men han valde inte den amerikanska drömmen, utan drömmen om hemlandet. Hälften av spelarna i det bosniska landslaget är liksom han pojkar födda av flyktingföräldrar som fördrevs på 1990-talet. Nu rör de sig på amerikanska gröna planer som om de spelade på bosniska ängar.
Bosniska folkmassor, klädda i lagets blå färg, har fyllt inte bara gatorna i Sarajevo och diasporastaden Seattle, utan varje ort i världen där det bor bosnier. Bosnier på semester tog med andra hotellgäster ut på gatorna för att sjunga och fira. I grannländerna Serbien och Kroatien trotsade människor etnopolitiken och firade öppet tillsammans med bosnierna.
Inför matchen mot Schweiz chockade en grupp bosniska fans lokalbefolkningen när de rörde sig genom ett beryktat område i Inglewood och skanderade: ”Palestina! Palestina!” Det naturliga bosniska stödet för Gaza har varit omistagbart. Från början av kriget kunde varje bosnier se – med särskild tydlighet och grundat på lång och smärtsam egen erfarenhet – vad som skulle hända palestinierna.
Trots vår bakgrund sjunger vi inte krigarsånger. Från läktarna liksom från de bosniska bergen har det i stället ekat en kärlekssång om liljor. Alla har häpnats över att de bosniska fansen inte sjunger nationalistiska sånger. Ingen “krossa dem”-sång som vi ofta hör i VM-sammanhang, och inte heller sånger som har skrivits av stora stjärnor speciellt för VM. Nej, det är gamla godingar som organiskt fäst sig vid spelet och som speglar den nationella själen.
Låten Poljem se širi miris ljiljana är skriven av den avlidne folkmusikstjärnan Halid Bešlić. Det är en mjuk och vackert intim sång, som i översättning lyder ungefär: ”Doften av liljor sprider sig över fältet, och blommorna doftar som min älskade. Och de små svalorna återvänder från södern, som om de bär hennes kärlek tillbaka till mig. I denna stad har jag ingen. Älskling, jag dör om du tillhör någon annan.”
Fotbollen har lyft fram kärnan i vad det innebär att vara bosnier. Bäst i motgång, men hårdast mot oss själva i fredstid. Och var än i världen vi finns så sjunger vi.
Valet av sånger visar hur vi bosnier ser på oss själva: vi är hårda och bär krigets ärr, men vi är också mjuka själar som skämtar om allt (oftast om oss själva) och sjunger sentimental sevdah – traditionella kärlekssånger, mest skrivna av kvinnor och upptagna på Unescos lista över skyddat kulturarv.
Bosnier kallar sig själva för liljor eftersom de var tänkta att utplånas, men blev frön. Kanske är det därför sången bär så långt: bosnierna sjunger inte om hämnd, utan om att överleva.
Det är anledningen till att man, förutom den officiella blågula flaggan med stjärnor, också använder vita flaggor med ett vapen prytt av gyllene liljor. Den vita flaggan är det självständiga Bosniens flagga – den flagga under vilken vi överlevde och under vilken vi blev erkända i FN.
Den blågula flaggan var en kompromiss, ännu en dålig uppgörelse – precis som Dayton och precis som vår nationalsång, som blev utan text eftersom våra politiker inte kunde enas om en gemensam text.
Den andra sången är en satir av det populära bandet Dubioza Kolektiv, I am from Bosnia, take me to America. Den skär djupt genom illusionen om den amerikanska drömmen, och ber bosnier som annars lätt assimileras att drömma en annan dröm. En större dröm, drömmen om fosterlandet.
Som Esmir Bajraktarevic som valde att spela för ett av de minsta länderna, mot sitt nya hemland. Den är rolig och nostalgisk. Hysterisk och sentimental.
Det ligger i den bosniska kulturen att göra narr av allting. Tänk bara på det meme av bosnier på en strand i Seattle med bildtexten: “Bosnien får äntligen tillgång till kusten”, syftandes på att bosnierna, ett folk utan egen kust, skulle ockuperat stranden i USA till den grad att den blivit bosnisk.
Bosnien är ett land som lever mer i sina patrioters hjärtan än det faktiskt finns i verkligheten, som min vän Sead Bektešević skrev. Det har knappast funnits en tid i historien då någon stormakt inte försökt forma dess öde. Ändå kan bosnier komma till det största imperiet i världen, ta över och sjunga satir om det.
Samtidigt som bosnierna kallar sig för liljor, kallas våra spelare för drakar. Det är med hänvisning till den berömde bosniske rebellen Husein Gradaščević (1802–1835), som ledde ett militärt uppror för bosnisk autonomi inom Osmanska riket. Draken är egentligen en gammal mytologisk symbol, en positiv symbol av motståndskraft (resilience), snarare än förstörelse.
Matchen mot USA var overkligt symbolisk. Den största makten i världen som hade kunnat avsluta folkmordet tidigt, men som valde att vänta. Landet som sedan hjälpte, men också frös de nya etniska strukturerna som inte var naturliga för landet. En stormakt som ansåg att bosnierna var krigande stammar och inte ett folk, trots att de befolkade ett land som funnits mycket längre än USA.
Nu är VM över för oss och det var riktigt trist att förlora med 0-2. Extasen har bytts mot tårar. Men alla är samtidigt over the moon för att vi har kommit så långt. USA var överlägsna, och bosnier spelar ofta defensivt. Det finns en mentalitet om att “bara de inte krigar”.
Det påminner om när bosnierna gjorde framsteg under kriget och började ta tillbaka land – då kom västmakterna in och stoppade deras framsteg. Bosnierna säger ofta att om de inte hade fått order att avsluta offensiven, skulle Bosnien ha varit helt i dag och de etniska rensade områdena skulle ha återgått till det gamla.
Men Bosnien behöver inte vinna över Amerika för att bli helt. De unga spelarna har redan visat något som politiken ännu inte har lyckats skapa: ett land som rör sig som ett lag. Som fick bosnier i Sarajevo, Seattle, Trollhättan och Srebrenica att höra ihop.
Fotbollen kan inte ge text åt en nationalsång som saknar ord. Den kan inte få slut på folkmordet i Gaza eller bota Europas rädsla för muslimer. Men landslaget har visat vägen för hur Bosnien kan fungera bortom det dysfunktionella Daytonavtalet.
När bosnierna sjunger om liljor i stället för hämnd, blir det min madeleinekaka. Jag hör samma sak som jag kände i smaken av glögg när jag som flyktingpojke stod och frös i skivbutiken: att ett annat liv ändå är möjligt.
Adnan Mahmutović är professor i engelsk litteratur och kreativt skrivande vid Stockholms universitet. Han har publicerat fem monografier och redigerade volymer inom postkoloniala studier, världslitteratur och serieforskning, samt tre skönlitterära böcker. Hans författarskap präglas ofta av teman som flykt, identitet, minne och den postkoloniala erfarenheten.
Tack Adnan för en vacker och viktig text.
Du sätter ord på något som många av oss bosnier i Sverige känner, men som kan vara svårt att formulera. Kärleken till Bosnien, sorgen över allt som gick förlorat och tacksamheten för att ha fått en framtid i Sverige.
Du beskriver också så träffsäkert skillnaden mellan Sverige då och Sverige nu. Vi är många som minns det Sverige som tog emot oss med medmänsklighet och värme. Det betyder inte att allt var perfekt, men det fanns en anständighet som många av oss fortfarande bär med oss.
Lika viktigt är att du påminner om hur världen svek Bosnien. Kriget stoppades, men Daytonavtalet lämnade efter sig ett skört system byggt på etniska skiljelinjer snarare än på verklig försoning.
Kriget tog slut, men freden blev aldrig hel. Daytonavtalet tystade vapnen, men lämnade efter sig ett samhälle där etniska gränser fick väga tyngre än rättvisa och försoning. Historien försvann inte. Den lever vidare i institutionerna, i människors vardag och i ett land som fortfarande söker sin väg.
Därför betyder fotbollen mer än ett spel. På planen upphör de politiska gränserna för en stund. Där finns inte bosniaker, serber eller kroater, utan människor som bär samma tröja och samma dröm. Landslaget blir en bild av det Bosnien som ännu väntar på att bli verklighet.
Din text väcker en större fråga. Historien upprepar sig när omvärlden vänjer sig vid människors lidande och tystnaden blir enklare än ansvaret. Minnet bär därför på ett ansvar. Det förpliktar oss att se och att vägra acceptera likgiltigheten.
Människor är större än sina trauman, liksom nationer är större än sina konflikter. Hoppet finns i vår förmåga att leva vidare utan att låta historiens skuggor styra våra val. Att gång på gång välja gemenskap, kärlek och framtid.
Och precis som i fotbollen är matchen aldrig avgjord förrän slutsignalen ljuder. Så länge människor fortsätter att spela tillsammans lever också drömmen om ett gemensamt Bosnien.