Jag pratar med min konstlärare Basel El Maqousi. Han har tvingats på flykt fem gånger och bar med sig sin väska med färger genom varje ruin.
– Jag såg våra barn åldras i förtid. Späda kroppar som stirrar in i kanonmynningar och små händer som bytt ut leksaker mot att samla ved och bära vattendunkar, säger han.
Inför denna syn, som han menar utmanar hans mänsklighet, bestämde han sig för att förvandla sitt tält till ett “konstnärligt residens”.
– Det är inte ett sätt att fördriva tiden, utan ett livsvrål mot det vidrigaste av död. När ett barns kropp möter en missil som pulveriserar betong, blir färgen vårt enda verktyg för att laga det som gått sönder inuti.
Han har i dag ett “litet Shababeek” i tältlägret med workshops.
Före folkmordet hade han ett stort Shababeek.
Sagan om konstnärskollektivet med samma namn började 2003 på det folkliga kaféet Al-Karawan i Gaza stad, som var en favoritplats för Gazas konstnärer, poeter och författare.
På Al-Karawan drömde konstnärerna Basel El Maqousi, Shareef Sarhan och Majed Shala om att öppna shababeek (fönster) i blockadens kvävande vägg, för att kunna titta ut mot världen och för att låta världen titta in till dem.
2009 gjorde de om ett hus i Al-Rimal, som låg bara några meter från Al-Shifa-sjukhuset, till galleriet Shababeek lil-Fann al-Mu’asir (Fönster för samtida konst).
Här förvandlades vår smärta till ett universellt språk. Basel lärde oss att med konst kan vi kommunicera med världen utan tolk.
För mig var Shababeek inte bara en konstinstitution. Det var min utökade familj, som jag nu har förlorat.
Vännerna samlades här redan på morgnarna. Jag känner fortfarande smaken av frukosten som Basel köpte med sig till oss alla. Frasig falafel, hummus, ful (kokta favabönor som badade i olivolja, skalade och finhackade tomater, citron och vitlök) och tjugo rykande färska bröd från det närliggande Familjebageriet för bara två shekel (sex kronor).
Vi täckte det fläckiga, enkla träbordet med tidningspapper och åt med händerna. Våra ansikten möttes över teet som doftade av färsk mynta när vi delade brödet och våra idéer innan vi delade färger.
Shababeek hade en underbar trädgård, fylld av blommor och vinrankor som klättrade över entrén. Här sjöng ouden för oss medan vi skapade. Jag började med akryl på papper. Sedan visade Basel mig hur man sträcker canvas över träramar.
Jag flydde hit från pressen, blockadens fasor och de konstanta oljuden av dödande under krigen, för att tömma min ilska och stress på den vita duken.
Min man var alltid borta och jag uppfostrade mina tre barn Jumana, Ayha och Abood ensam. På Shababeek fick jag tillbaka min styrka.
Under Basels tålmodiga handledning lärde jag mig hur en pensel kan tämja ångest och skjuta upp sammanbrott.
Shababeek lil-Fann al-Mu’asir blev vårt “själens sjukhus”. När tankarna var för många och livet för trångt gick vi hit och försökte andas ut vår identitet, från vår begränsade värld genom fönstren till “den andre” i världen utanför.
Efter varje krig blev Shababeek platsen där mammors och barns trasiga själar lagades.
Mina barn kom också till de psykologiska stödprojekten. De målade mest om kriget på grund av den omfattande förstörelsen som vårt hem utsattes för.
Rädslan omgav oss ständigt eftersom vårt hus låg mittemot ett gammalt fängelse, al-Saraya, som byggdes av britterna för att fängsla alla som gjorde uppror mot dem, som Hamas sedan tog över. Det bombades 18 gånger av F-16-plan.
Shababeek hade utrymme för konstnärliga residens, som i konststaden Paris, där Gazas talanger fostrades och förbluffade med sin estetik. Här fanns över 20 000 målningar, fotografier och skulpturer.
Men … fönstren fick inte stå öppna!
Under folkmordet utsattes Al-Shifa-sjukhuset för brutal förstörelse och massakrer av ockupationen. I april 2024 föll salarna i Shababeek och konsten som skapats med år av tårar blev till aska.
Vår största förlust var konstnärerna Mohammed Sami Qariqa, 24, Halima Al-Kahlout, 29, Dirgham Qariqa, 29, Fathi Ghabban, 77, Mahasin Al-Khatib, 31, Inas Al-Saqqa, 53, och Hiba Zaqout, 41, som blev martyrer och anslöt sig till en skara av 118 kulturarbetare som dödades i Gaza enbart 2024, enligt det palestinska kulturministeriet.
Den palestinska kulturen har blivit av med ovärderliga personligheter. Det är ett “kulturellt folkmord” mot museer, gallerier, konstutställningar, teatrar, biografer, musikinstitut, bibliotek, bokförlag, bokaffärer, tidningar, tusentals år gamla byggnader och antika kulturskatter som dräkter och lerkärl. En utplåning av varje vittnesbörd med koppling till detta land.
I dag finns inget kvar av det stora Shababeek, förutom ett minne i den digitala rymden, ett kallt arkiv som grundaren Shareef Sarhan räddade.
Det varma livet som fanns där, fingrarna som målade, ögonen som såg skönheten och den gröna trädgården som samlade oss till frukost, har dött.
Nu finns det lilla Shababeek i Basels tält. Han säger att hans workshops för mammor och flickor är de mest smärtsamma.
– Vi ritar de raserade hemmen, blommor och den palestinska flaggan. Vi gråter tillsammans medan vi tecknar våra drömmar. På stranden bygger vi sandhus. Vågorna drar dem med sig, men vi bygger upp dem igen, och igen.
Konstnären Rufaida Sehwails målar också i ett tält. I december 2023 skulle hon ha öppnat sin femte separatutställning, Födelse. Men hennes hem bombades och allt blev till aska.
– Jag förlorade 18 målningar, hela min ateljé och mitt bibliotek med tusen böcker, säger hon.
Efter en tid av förlamande chock bestämde hon sig för att göra uppror mot dödens rutin.
– Jag sökte upp de enklaste papper jag kunde hitta och började skissa mitt i flyktinglägren i Khan Younis. Konsten blev min andliga återhämtning, ett sätt att kanalisera barnens smärta och mammornas tysta gråt. Genom dagliga workshops med målning och rörelse försöker jag öppna ett fönster av hopp.
Blockaden stoppar penslar och dukar och Rufaidas arbete är en ständig kamp mot omständigheterna. Hur många fönster till kommer att krossas innan världen drunknar i fulhet?
– Jag målar i kapplöpning med solnedgången innan mörkret tar över i brist på elektricitet. Min utställning Födelse, som fysiskt förstördes, har nu antagit en ny existentiell form. Jag färgsätter askan och ställer frågan om människan kan födas på nytt ur den tid som försöker förinta henne.
Vykort från Gaza
Khulud Shaban är en palestinsk journalist, född i Gaza 1980, som skriver från exil.
Liv. Denna serie personliga berättelser handlar om hur människorna en gång levde här – om vardagen och platserna som bar deras liv. Kulturen, maten, skratten och allt de älskade. Ett samhälle som tvingats lida och dö. Överlevare som minns det som var med kärlek och smärta.
Död. Den Hamasledda attacken mot Israel den 7 oktober 2023 dödade 1 195 människor, varav 815 civila och 36 barn, enligt AFP. Sedan dess har Israel dödat över 72 587 människor i Gaza och skadat över 172 381, enligt Gazas hälsomyndigheter.
Barn. Över 64 000 barn har dödats eller skadats, över 56 000 har förlorat en eller båda sina föräldrar, och mellan 3 000 och 4 000 har genomgått en eller flera amputationer, enligt Unicef.
Fördrivna. Omkring 90 procent av Gazas befolkning har tvingats fly, många av dem upprepade gånger, enligt FN.
Infrastruktur. Stora delar av Gazas bostäder, sjukhus, skolor, kultur, odlingar, historiska och religiösa platser har skadats eller förstörts, enligt FN.
Läs nästa vykort:
