Det finns ett fotografi jag inte kan glömma. Fotografiet visar en pojke på rullskridskor. Hans blick är koncentrerad, men inte riktad mot marken under honom, trots att den är full av hinder som han måste försöka undvika. Han har brett ut armarna som om tyngdkraften släppt sitt grepp om honom och gör sig redo för en interplanetarisk resa.
Den vänstra armen tycks ta slut så abrupt. Han är vingklippt. Halva vänsterarmen är borta. Och det högra benet? Ankeln är mycket smal och täckt av en polyesterhylsa som når upp till knät. Är det normalt skydd för rullskridskoåkare? För enarmade rullskridskoåkare?
Det är ingen byggarbetsplats han befinner sig på. Bakom honom ligger ruinerna av ett sammanstörtat hus. Hylsan av polyester eller glasfiber som täcker hans högra ben finns inte där för att skydda sårbart kött. För där finns inget sårbart kött. Hylsan är en protes. Rullskridskopojken på sin interplanetariska resa har förlorat både sin vänstra arm och halva sitt högra ben.
Vi kan bara befinna oss på en av få platser på jorden där helvetet är så vardagligt: Gaza.
Bli prenumerant för att följa Gad World. Du kan bli det helt gratis.
Vad är det som gör pojken oförglömlig? Nej, det är inte hans virtuositet på rullskridskor trots hans uppenbara funktionsnedsättning. Ingen sjukdom har tagit halva hans lemmar. Inte heller någon olycka. Han är ett medvetet mål för en armé som betraktar barn som legitima måltavlor. I hans fall träffade de bara inte tillräckligt exakt. I 22 000 andra fall gjorde de det.
Akram al-Fayoumi är 13 år. Jag vet inte mycket om honom. En robot exploderade alldeles intill honom när han gick på gatan. När han vaknade till på sjukhuset hade han förlorat sin vänstra arm och sitt högra ben.
Jag vet inte om Akram är ett av de 60 000 barn som har förlorat en eller båda sina föräldrar. Jag vet att han har vänner som hjälper honom med benprotesen när de ska ut och åka rullskridskor. Jag vet också att hans kropp håller på att växa ur protesen och att han inte har någon aning om hur han ska kunna få en ny.
Jag vet inte om Akram bor i ett hus eller i ett tält. Jag vet bara att 90 procent av Gaza, 410 000 hus och byggnader, har jämnats med marken av de 230 000 ton sprängämnen som avfyrats mot landremsan. Därför föreställer jag mig att Akram bor i ett tält.
Jag vet inte vad Akram äter eller om han får tillräckligt med mat. Jag vet bara att Gazas befolkning i dessa dagar knappt får i sig hälften av den näring de behöver varje dag och matbiståndet har just skurits ner ytterligare. Jag vet inte om barnen, när de sitter framför sina sparsamt fyllda tallrikar, blir påminda om att äta upp. Jag vet bara att påminnelsen är överflödig. Deras kroppar minns. Deras livsvilja kräver det.
Jag vet inte om Akram, som de flesta pojkar i hans ålder, är fotbollsfan. Jag vet bara att 567 palestinska fotbollsspelare har dödats under 1 000 dagar.
Jag vet inte om Akram talar med sina vänner eller sin familj om all den död som omger dem och som för ett ögonblick också höll honom i sitt grepp. Men jag har sett hans ögon när han breder ut sina vingar och svävar över marken på sin interplanetariska resa. Jag har sett trotset och livskraften i hans blick. Jag har sett att det finns något inom honom – kalla det barnets heliga tro på livet – som vägrar ge upp. I hans blick har jag sett det han själv talar om som ett livsvillkor: glädje.
Det är därför fotografiet av Akram är oförglömligt.
Jag läser någonstans att det under åren som bombningarna pågår är förvånansvärt många barn som inte hemsöks av PTSD. Förklaringen sägs vara att det för dem inte finns något “post”, inget efteråt, som i diagnosen. De lever inte med en obearbetad ångest, utan i permanent livsfara, som tvingar dem till ett lika permanent alarmtillstånd. En ständig närvaro i nuet, där rädslan ännu inte hunnit sjunka in som trauma.
Och jag tänker att Akram, som lever med vetskapen om att livet kan tas ifrån honom vilket ögonblick som helst, precis som hans vänstra arm och högra ben redan har tagits ifrån honom, överlämnar sig åt nuet. Där söker han de glimtar av glädje som fortfarande är honom förunnade, i en explosion av muskelkraft och balans.
Det måste också finnas en oräddhet inom honom som inte får förväxlas med likgiltighet eller resignation, utan snarare är en drift mot livets intensitet. Kanske vet hans kropp något som han själv inte vet. Den lurar rädslan. Hans puls är hög, inte för att han är rädd, utan för att han har viljestyrka, en kropp som mobiliserar för att överträffa sig själv.
Varje hopp är en triumf, varje landning en seger över döden. Alltid en tillfällig triumf, alltid en tillfällig seger. Men när livsfaran är permanent räknas varje levd sekund.
I en intervjubok med invånare i Gaza, som har överlevt bombningarna med svåra skador och nu samlats i ett rehabiliteringscentrum i Doha i Qatar, framträder även barn med en ovanlig styrka. Författaren är den syriska Samar Yazbek, som förutom ett omfattande litterärt författarskap även har skrivit om en modig resa genom det då inbördeskrigsdrabbade Syrien, Resa in i tomheten. Nu återger hon i Ge er av, annars dör ni skakande vittnesmål från Gaza, och jag menar skakande. Själen spricker under läsningen.
Här berättar den 13-årige Abdallah Yusuf Akila om sitt öde under folkmordet:
“Jag är född och uppvuxen i krig. För mig verkade de bombningar vi brukade uppleva som något normalt. … Jag har sett krig tidigare, trodde att jag var van vid bombningar. I Gaza finns det inga barn, vi växer upp i förtid. Mitt ansikte är bränt och hela min kropp är full av granatsplitter. Jag kan inte prata om smärtan, den är obeskrivlig. Det fanns inga bedövningsmedel, jag fick genomleva plågan och nu vet jag precis hur det är i helvetet. Jag ville dö, men jag dog inte. De säger att jag är ett barn. Jag förstår inte vad det innebär … Jag vet att mitt ansikte är bränt och aldrig mer kommer att bli normalt. Jag som en gång var en vacker och lycklig pojke.”
Huda Sufian Said al-Baghdadi vårdar sin döende bror på ett sjukhus där det råder personalbrist. Eftersom sjukhuset är överfullt flyttas brodern sedan till barnavdelningen, och där, omgiven av svårt skadade barn, gör Huda en iakttagelse som påminner om Abdallahs ord om den förlorade barndomen.
“Det var överraskande att se hur starka de var och hur de tog sig igenom allt som hände ståndaktigt och beslutsamt. Jag såg det med egna ögon, det var enastående. Varifrån fick de allt sitt mod? Vem lärde dem vara så lugna? Varför såg jag inga reaktioner typiska för deras ålder eller vad man föreställer sig som typiskt? Var det så att de vuxit upp i förtid? Att de var gamla fast de var barn? För det mesta såg jag dem behärskade, liggande i sina sängar oförmögna att röra sig, med kroppar som saknade lemmar. Men de förblev lugna.”
Varifrån kommer detta lugn? Från resignation, ödestro eller från en oerhörd inre kraft som vi inte trodde fanns hos barn?
Från en ung man från Gaza, som befann sig i Köpenhamn på en studievistelse och hindrades från att återvända när bombningarna började efter den 7 oktober, hör jag en annan berättelse.
Hans lille brorson, bara tre år gammal, är tydligt påverkad, nedstämd och klagande, med ett stort behov av tröst och en trygghet som bombnedslagen inte tillåter honom. Han är fortfarande i den ålder då ett barn är helt beroende av sina föräldrar. Hans kropp har ännu inte börjat gå sina egna vägar, utan reagerar instinktivt på hot med en vädjan om skydd.
Så en natt stiger han plötsligt upp mitt i mörkret och börjar dansa runt på golvet, i en sådan explosion av liv att föräldrarna blir överraskade.
Två timmar senare dödas han i ett bombanfall.
Hans kropp visste något han själv inte visste. Den sökte inte skydd. Den flydde inte. Den sökte glädjen och lät sig omfamnas av livet. Hans sista timmar var inte bara ett avsked. De var också trots.
Livets eget trots.
Missa inte fortsättningen på Carsten Jensens essä. Börja prenumerera på Gad World – du kan följa oss helt gratis.
Varför berättar jag de här historierna? Varför minns jag dem så intensivt? Vad är det jag försöker övertyga mig själv om?
Kan en kamera fånga ett helt liv? Kan en berättelse rymma det?
Livet består av oändligt många sekunder, oändligt många situationer. Det kan inte levas från ögonblick till ögonblick. Det kräver kontinuitet, ett sammanhang. Jag vill inte säga ett mål – hur många av oss har egentligen ett uttalat mål med livet? – men ändå en känsla av att de många steg vi tar leder någonstans. Att den ständiga förnyelsen av kroppens celler har en mening. Att orden vi säger till andra bidrar till att bygga något. Att de leenden och beröringar vi ger inte bara överlämnas åt ett abrupt mörker, utan får ett svar.
Vi söker ömsesidighet.
Det sista ögonblicket före döden kan vara ensamt. Men livet får inte vara det.
Jag ser filmen The Voice of Hind Rajab, som skildrar den lilla femåriga flickans sista timmar innan hon utplånas av hundratals israeliska kulor. Vi hör hennes bedjande röst i mobiltelefonen, bevarad på band före hennes död, så full av osäkerhet och samtidigt av en medvetenhet om dödens oundvikliga ankomst som känns outhärdlig i ett barns mun.
Ja, hon ber om att bli räddad ur bilen där hon sitter omgiven av sina dödade släktingar. Röda halvmånens personal svarar. De stannar kvar i luren. I timmar försöker de hålla hennes mod uppe medan de väntar på israelernas tillstånd att hämta henne. Till slut kommer klartecknet. De skickar en ambulans. Den beskjuts ett femtiotal meter från bilen. De två sjukvårdarna dödas. Hind dödas.
Det är en film om maktlöshet. Inte inför döden, utan inför dem som bestämmer över döden.
Om barn var avsedda att dö tidigt hade livet inte utrustat deras kroppar med tid att växa och mogna och gett allt som spirar inom dem möjlighet att blomma. Respekt för döden visar vi också genom att låta livet följa den gång naturen har bestämt åt det.
Hellre vill jag dö av en sjukdom, känna naturen och livskraften inom mig ge upp, än att i mitt allra sista ögonblick stirra in i ett gevärslopp.
Mördare är dödens demoniska dubbelgångare. Den dom de fäller när de öppnar eld mot ett barn är samtidigt en dom över dem själva. De har lämnat livets kretslopp.
En dag i september 2025, kort före den så kallade freden, ser jag en video av en 700 år gammal moské som plötsligt störtar samman efter att ha träffats av en robot.
Jag gråter.
Jag blir förvånad över mina tårar. Vad är det som berör mig i detta kaos av rök, eld och uråldriga stenar, där en smal minaret från vilken människor kallats till bön i århundraden förvandlas till en ruin, som om tiden plötsligt accelererat och en mörk apokalyptisk framtid gjort entré?
Den 700 år gamla moskén var mer än murverk som på några sekunder förvandlades till en hög ruiner. Den var inte bara en helgedom och därför utan militär betydelse. Den var också ett historiskt monument, en del av vårt gemensamma kulturarv, ett vittnesbörd om vår mångskiftande närvaro på jorden som människor.
Och på en sekund var den borta.
Folkmord är inte bara dödandet av oräkneliga människor – män, kvinnor och barn. Det är också en utplåning av de spår de har lämnat efter sig genom historien.
Förstörelsen sker också i tiden.
Bombens dån ekar förödande bakåt genom århundradena. Elden förtär inte bara en byggnad, utan också all den tid byggnaden har funnits bland oss.
Palestinierna görs till ett folk utan förflutet. Det är meningen med bombningarna. Ingenstans ska Gazas invånare kunna peka och säga:
Det är vi. Vi var här. Vi har varit här länge. Se vad vi har skapat.
Jag har aldrig varit i Gaza – och ändå var det också en del av mig som träffades och gick sönder.
Jag blev fattigare i samma ögonblick som bomben träffade moskén. Vi blev alla fattigare. Som människor. Som mänsklighet.
Det är vad ett folkmord är: ett angrepp på oss alla. På vår rätt att existera. Inte bara på en begränsad fläck av jorden, utan på själva planeten.
Jag befann mig på Balkan under krigen när Jugoslavien föll sönder på 1990-talet. På nära håll såg jag Kroatiens kamp för att födas som självständig nation.
I Osijek såg jag ett kyrktorn sträva mot himlen, precis som moskén i Gaza. I lika många år hade det kallat till bön. Det stod fortfarande kvar, men var fullt av hål. Ingen robot hade träffat det så djupt att det rasade.
Jag såg kroaterna skydda kyrkornas fasader med sandsäckar. Det var sin historia de skyddade. En kontinuitet i tiden som skulle förbinda det förflutna med framtiden.
Jag insåg att det också var min existens de försvarade, min identitet – inte som dansk, utan som människa, som barn av ett gemensamt arv som går långt djupare än det nationella.
Och när de unga frivilliga soldaterna i sina improviserade uniformer frågade mig: “Var är Europa?” var det också mig de ropade på.
Det var israelernas budskap till Gazas invånare när de riktade vapnen mot deras moskéer:
Ni har ingen historia, ingen kontinuitet och därför heller ingen framtid. Ni existerar inte.
När Gaza utplånas måste Europas ansvar granskas. Hjälp oss att fortsätta rapportera och gräva djupare. Stöd oss på den nivå du kan.
Och när jag såg moskén störta samman hörde jag ett eko av soldaternas fråga till mig i Kroatien: Var är Europa?
Europa har viktigare saker att ägna sig åt än ett folkmord på ett litet folk i Mellanöstern. Betalningsbalansen. En ekonomi som i den globala turbulensen alltid är utsatt. Vapenexporten. Det sköra förhållandet till beskyddaren, det alltmer nyckfulla USA. Den vanliga, ständigt underblåsta motviljan mot islam, som både högern och mitten stämmer in i.
Och framför allt den osmältbara paradoxen att ett land som utsetts till Mellanösterns enda demokrati begår folkmord.
Paradoxer som inte går att smälta måste tystas och förnekas.
Det finns bara ett svar på alla vädjanden till Europas demokratiska samvete:
Palestinierna existerar inte.
Ett bekvämt påstående som inte uttalas i ord, utan med språkets överman: tystnaden. Samtidigt som israelerna dagligen anstränger sig för att göra det till verklighet.
Nej, Europa ger inget aktivt samtycke till folkmord. Men vår passivitet signalerar samma sak: att fördömandet inte längre är ett moraliskt imperativ för en kontinent som en gång själv gjorde sig skyldig till folkmordets barbari.
Botgöringens tid är över.
I en ny laglös värld erkänns folkmordet som politiskt instrument, ett av de verktyg som står till förfogande för militärt överlägsna nationer.
När jag läser att israelerna har skövlat Gaza på olivträd, en miljon av dem, tänker jag samma sak.
Palestiniernas samliv med olivträden är ännu äldre än deras samliv med islam. I tusentals år har människor och olivträd vuxit upp tillsammans. I tusentals år har trädet och människan gett varandra näring.
Kan du leva utan en moské?
Kan du leva utan dina olivträd?
Den sista frågan är både djupare än den första och mer bokstavlig.
Olivträdets existens handlar om själva din livsgrund och dina möjligheter att leva. När olivträdet inte längre växer på din jord gör inte heller du det. I en djupare mening är jorden inte längre din.
Ett ödeland breder ut sig där du en gång hade ett liv. Till och med på din egen jord är du nu fördriven.
Stanna eller fly – resultatet är detsamma när olivträden har fällts eller förgiftats:
Du har upphävts som människa.
Jag läser en novell av den palestinske författaren Ghassan Kanafani, som mördades av den israeliska underrättelsetjänsten Mossad 1972. Den heter Brev från Gaza. Den skrevs 1956, alltså för 70 år sedan.
Den kunde ha skrivits i dag.
Ingenting har förändrats.
Utom en sak.
Gaza, skriver den namnlöse huvudpersonen till sin vän Mustafa, är inget annat än “nederlagets avskyvärda ruiner … isolerat som insidan av ett vittrat snäckskal som, hopkrupet kring sig självt, kastats upp av vågorna på den smutsiga sandstranden … mer sammanpressat än en människa drabbad av en skräckinjagande mardröm, med sina trånga gränder och sin säregna lukt av nederlag och fattigdom …”
Gränderna är borta, utplånade av israeliska bomber.
Nu finns bara ruiner och tält.
Det är den enda skillnaden.
Och lukten av nederlag är 70 år senare starkare än någonsin, blandad med den färska lukten av det blod som varje dag spills i israeliska terrorbombningar.
Brevskrivaren i Kanafanis novell ska äntligen lämna Gaza bakom sig. I Kalifornien väntar en universitetsplats där han kan utbilda sig till civilingenjör och förverkliga den amerikanska drömmen om socialt avancemang.
Han skriver brevet i Gaza, dit han rest hem på semester från sitt lärarjobb i Kuwait.
Nu berättar han för Mustafa att han i sista stund har ställt in resan. Han stannar i Gaza.
Varför?
Under sin sista dag i Gaza besöker han sjukhuset där hans trettonåriga brorsdotter Nadia vårdas efter ett bombanfall. Hon drar undan täcket. Hennes ena ben har amputerats ända upp till låret.
Hon kastade sig över sina yngre syskon för att skydda dem när en bomb träffade deras hus.
Så förlorade hon sitt ben.
Just nu satsar vi på rapportering på plats i Gaza. Avstå en fika på stan och swisha 100 kronor till 123 515 98 35. Märk bidraget VITTNESMÅL.
Sorgen som drabbar honom upplever han som en uppmaning till handling. Genom handling ska han finna sig själv och upptäcka “vad livet är och hur värdefull tillvaron är”.
Oundvikligen tänker jag på Akram, som precis som Nadia är tretton år. Även han har förlorat ett ben. Och dessutom en arm.
Även han har genom sorgen upptäckt vad livet är och hur värdefull tillvaron är.
Det är därför han har rullskridskor på fötterna. Rullskridskorna är hans trotsiga bekännelse till livet.
Den som känner Ghassan Kanafanis universum anar nog att det inte är rullskridskor novellens huvudperson tänker på när han talar om handling. Det är geväret. Frihetskampen och motståndet.
Är Akram en eskapist som satsar på självförverkligande i nuet?
Eller finns det ett gemensamt trots hos dem båda, fött ur vägran att acceptera det öde som drabbat dem?
Kommer Akram en dag att byta rullskridskorna mot ett gevär? Är det detta han förbereder sig för: en framtid som enarmad och enbent frihetskämpe?
Eller visar han helt enkelt med sina rullskridskor att också en palestinier är en människa, med alla de drömmar och förhoppningar som hör en människa till?
Är det därför israeliska soldater har dödat 22 000 barn i Gaza?
Inte i det som med militärt språkbruk skonsamt kallas “collateral damage”, oavsiktliga civila skador, utan därför att barnen medvetet valts ut som måltavlor?
Har man räknat med att palestinska barn, uppvuxna i ett oavbrutet regn av bomber, robotar och kulor, omgivna av döda och sårade, oundvikligen kommer att bli terrorister – och att det därför är bättre att döda dem nu än att möta dem i ett framtida evighetskrig?
Eller har dödsordern ännu djupare rötter?
Får barnen inte tillåtas visa att palestinier också är människor?
Måste de därför fråntas barnets självklara rätt till liv, eftersom den empati deras blotta mänsklighet kan väcka i omvärlden är ännu farligare än ett framtida vapen i deras händer?
Har det krigförande Israel i en cynisk kalkyl kommit fram till att döda barn är ett bättre kort än synen av lidande, utsvultna barn i vars ögon ljuset långsamt slocknar?
Eller ännu värre: barn som Akram, som envist vägrar ge upp och vars livsglädje lyser av oskuld och därför bara kan inspirera omvärlden till den förlamande, obesvarbara frågan:
Vad har de gjort för att förtjäna att dö?
Jag läser också en palestinsk roman, Susan Abulhawas Mornings in Jenin från 2010. Huvudpersonen Amal dör på samma sätt som Nadia förlorar sitt ben. Under ett israeliskt angrepp kastar hon sig över sin dotter för att skydda henne.
Krypskyttens kula träffar Amal. Dottern överlever, indränkt i moderns blod.
En israelisk soldat befriar barnet från moderns döda kropp och ser till att hon kommer hem oskadd. Under de följande dagarna förser han henne med mat och tillräckligt med vatten för att släcka törsten, men inte nog för att tvätta bort moderns blod.
Hon hör honom mumla att han inte kan skjuta mer.
Moderns kropp har han gömt i en olivlund så att hon ska kunna få en begravning.
Amals bror Ismael kidnappas som spädbarn, adopteras av en israelisk familj och växer upp under namnet David. Han blir soldat i den israeliska armén och deltar i angrepp mot palestinier.
Först sent förstår han att han föddes av palestinska föräldrar.
Han försöker försonas med sitt öde.
På en minnessida över sin mördade syster skriver han:
“Jag kommer aldrig att vara helt jude eller helt muslim. Aldrig helt palestinier eller helt israel. Din acceptans gjorde mig nöjd med att bara vara människa. Du förstod att även om jag var kapabel till stor grymhet, rymde jag också en stor kärlek.”
Soldaten som inte längre kan skjuta – är han bara till hälften israel, men helt människa?
Den unga kvinnan som tar emot hans hjälp? Är hon bara till hälften palestinier, men helt människa?
Är det där vi måste landa, i denna splittring som, även om den aldrig läks, ändå inte är fatal?
Är det människans grundtillstånd att för evigt vara splittrad mellan identiteter och ändå behöva lära sig leva med dem?
Del två av essän publiceras i morgon.
Carsten Jensen, född 1952, är dansk författare och journalist som har rapporterat från bland annat Balkan och Afghanistan. I Jag har sett världen börja och Jag har hört ett stjärnfall skildrar han sin jordenruntresa 1993.
Bland hans romaner finns Vi, de drunknade (2006), som har översatts till 25 språk, och Den första stenen (2015), om kriget i Afghanistan.
Att läsa berättelserna och vittnesmålen från Gaza med en mänsklig kropp och ett medmänskligt medvetande
Jag har läst GadWorlds essä i olika etapper. Det gick inte att läsa den i ett svep, och det gick inte att ta in den på en gång. Texten bär med sig något som kroppen inte kan hantera i ett enda andetag. Att känna smärta genom ord. Att se ruiner genom ord. Att förlora de man älskar genom ord. Att vara ensam bland ruiner medan bomberna faller. Att bära en sönderslagen kropp. Att sakna vård, mat och framtidstro, att längta efter fred och familjeåterföreningar, att vara ensam med smärta, hunger och rädsla. Att läsa om barn som går till den gula linjen för att dö. Att bevittna ett folkmord under vår livstid. Allt det som ingen människa borde behöva uppleva. Kroppen och minnena drogs åt olika håll samtidigt. Det jag läste mötte något som redan fanns i mig, och jag fick lägga ifrån mig texten och återvända till den när jag orkade.
Det är ofattbart att människor kan genomföra en sådan utplåning och sedan leva med det utan ansvarsutkrävande. Vilka kan utkräva ansvar, när de skyldiga är kopplade till varandra under ytan, och alla till samma giftkälla? På somaliska säger vi: Ilko abeeso hoos bay ka xariiraan.Ormens tänder syns, men under ytan hänger de ihop, och bakom dem finns giftet.
Lika ofattbart är att omvärlden blundar för handlingar som så grovt strider mot folkrätten. Som essän visar är det dehumaniseringens mekanismer som gör det möjligt. När människor har förvandlats till siffror, hot eller en kategori blir det tänkbart att göra det som annars vore otänkbart. Och samma mekanismer verkar hos dem som tittar på. Folkmordet bevittnas, diskuteras och analyseras i månad efter månad, medan de som begår grova brott mot folkrätten förblir orörda.
Mitt hjärta sjunker av berättelserna och vittnesmålen från Gaza. Jag vet att jag får leva med att detta omänskliga sker under vår livstid. Som medmänniska känner jag mig maktlös. Det går också upp för mig att jag lever med folkmordet fast jag befinner mig i Afrikas Horn. Avståndet skyddar inte. Jag är en av dem som vet, och att veta är redan att vara indragen.
Alla påverkansmetoder jag känner till verkar verkningslösa inför detta. Ändå tror jag inte att jag är ensam om den känslan.
Därför vill jag påminna dig som läser detta. Din maktlöshet är inte likgiltighet. Den visar att du fortfarande ser människorna bakom orden. Läs berättelserna och vittnesmålen, även om du måste läsa dem i etapper. Låt dem inte glida förbi. Säg namnen, återge det du har läst och tala om det vid middagsbordet, på arbetsplatsen och i samtal där tystnaden är bekvämare. Låt inte vanan göra det möjligt för oss att titta bort. Så länge vi minns och påminner varandra har dehumaniseringen inte vunnit helt.
Det är helt obegripligt att omvärlden blundar för detta fasansfulla övergrepp