Vykort #1 | Aisha
Till den som fortfarande tror på barmhärtighet
Jag sitter framför en liten teservering i Khartoum. Jag är ensam. Teet är kallt. Jag har inte rört det. Det finns inget tilltugg.
Jag kom hit från Darfur för ett par år sedan och trodde att jag hade lämnat det värsta bakom mig. Men kriget följde efter mig. Eller så fanns det kanske hela tiden inuti männen som håller i vapnen.
På vägen till den här staden såg jag döda kroppar vid vägkanten. De var inte soldater. Bara människor. Gamla kvinnor. Barn. En ung man med händerna bakbundna. Ingen stannade för att täcka deras ansikten. Solen brände sönder deras kroppar där de hade fallit ner.
Jag såg människor blöda från magar och ben. De ropade på hjälp. Men det fanns inga läkare. Sjukvårdspersonalen hade bombats i sina egna sjukhus. Jag gick förbi en byggnad som en gång varit en klinik. Nu var den en hög av betong och blodiga lakan.
Männen som slåss bryr sig inte om vem du är. De dödar bönder. De bränner byar. De förstör hela städer. Och de tar kvinnor. De för bort oss bakom murarna och gör sådant som jag inte kan skriva med den här pennan.
Jag hörde männens skratt. Jag såg en flicka, inte äldre än femton, släpas bort i håret. Hennes mamma skrek så högt att jag fortfarande hör ljudet när jag blundar.
Det finns ingen barmhärtighet. Inte för de gamla. Inte för de sjuka. Inte för de ofödda. Männen som gör detta har ingen heder. De har gjort sig själva omänskliga.
Den som förnedrar sig själv har ingen heder.
Om du läser detta och är trygg någonstans, vänd inte bort blicken. Vi är inte bara en berättelse i nyheterna. Vi är kvinnor som sitter ensamma med kallt te. Vi är mödrar som har förlorat våra döttrar. Vi är ett land som ligger och blöder på marken och ingen hjälper oss.
Vykort #2 | Dr. Reem
Till min kollega Dr. Nada som flytt utomlands
Jag skriver detta från en sjukhuskorridor i Omdurman, där luften luktar desinfektionsmedel och damm. Jag minns våra år på universitetet, hur vi brukade sitta på Al-Mina Street, dricka kaffe och gräla om våra specialistområden.
Dagen då kriget började hade jag nattpass. Jag hörde smällen som krossade fönstren innan de sårade började strömma in.
I korridorerna såg jag människor som hade förlorat armar och ben och inte ens skrek. Så chockade var de. Jag sökte i deras ansikten efter drag jag kunde känna igen.
Nu sitter jag på en gammal bår. Strömmen har gått och min telefon är nästan död. Om du läser detta, ska du veta att vi inte bara är siffror i ett nyhetsinslag. Vi är läkare som försöker rädda människor i skenet från ficklampor.
Du läser en fri och reklamfri text. Säkra vår journalistik genom att prenumerera.
Vykort #3 | Mamma Fatma
Till min borttappade son Mohamed
Jag skriver till dig från lägret i Adré. Dammet bränner i ansiktet. Jag minns hur jag brukade laga kisra åt dig på morgonen, medan du muttrade över att behöva vakna tidigt.
Dagen då de attackerade staden sa du inte ett ord. Du höll bara hårt i kanten av min klänning. I folkmassan, när vi korsade dalen, gled din hand ur min.
På vägen såg jag sådant som inte går att skriva i ett vykort: människor som låg i dammet och inte längre rörde sig.
I fickan bär jag en lock av ditt hår, som jag klippte åt dig under Eid förra året. Om du läser detta, ska du veta att jag fortfarande söker efter ditt ansikte i varje barn som går förbi mig.
Vykort #4 | Tonåringen Ahmed
Till min förlorade cykel
Jag är i ett tält i al-Fashir i Norra Darfur nu, och vinden pressar in sand i varje hörn.
Före allt detta tillbringade jag eftermiddagarna med att putsa dina däck, för att göra mig redo för fredagsloppet med de andra pojkarna i kvarteret.
Dagen då de beväpnade männen kom in på vår gata var ljudet fruktansvärt, som en jordbävning. Jag sprang med min morfar och hade ingenting med mig utom nyckeln till ditt lås i fickan. På vägen såg jag nedbrända hus som såg ut som om ingen någonsin hade bott där.
Nu tittar jag upp mot himlen och ber att det inte ska regna kulor. Om någon hittar detta vykort, låt dem veta att en pojke som drömde om fart blev berövad till och med sina hjul.
Stöd vår journalistik med valfritt belopp: Swish 123-515 98 35
Vykort #5 | Läraren Mona
Till den svara tavlan i mitt klassrum
Jag skriver från ett trångt rum i delstaten River Nile. Jag minns lukten av krita på händerna och ljudet av mina elever som skrattade på rasten.
Dagen då granaten slog ner på skolgården frågade jag inte varför. Jag grep min väska och flydde med den sista eleven ut. På vägen såg jag skrivböcker ligga utspridda på gatan, täckta av blod.
Jag sörjer inte väggarna, utan drömmarna som krossades där.
Nu försöker jag undervisa barnen i lägret, med en trädgren i sanden. Jag hoppas att dagen kommer då du går att skriva på igen, och att det första ordet vi skriver är ”fred”.
Vykort #6 | Bonden Ibrahim
Till bevattningskanalerna på min åker
Jag är i en avlägsen by nu, och sitter på en stol som inte är min.
Jag brukade vakna före gryningen för att höra vattnet sorla mellan bomullsplantorna. Dagen då ”åskan” kom – som inte var regn, utan kanoner – lämnade jag allt.
Jag tog ingenting med mig utom en handfull jord från min åker, knuten i hörnet av min turban. Jag såg gårdar brinna och människor som flydde barfota.
Nu ser jag på mina spruckna handflator och längtar efter känslan av Nilens slam. Om detta vykort når någon, låt världen veta att marken inte var tom. Den hade ägare som kände fåglarna vid namn.
Vykort #7 | Ingenjören Tariq
Till bron Al-Mak Nimr
Jag är fortfarande här, i en lägenhet i centrala Khartoum, med dörren låst med sju lås. Jag brukade korsa dig varje morgon och se solens spegling i Blå Nilen.
Dagen då kriget började stod jag på taket och försökte få en telefonsignal. Jag såg rök stiga från alla håll, och plötsligt blev staden tyst.
Vittnesmålet jag bär på är ljudet av tystnad – den skrämmande tystnaden på gatorna som brukade myllra av liv.
Nu lagar jag mat åt min mormor, som vägrade fly, och ser ut över gatan bakom gardinen. Låt inte den här staden bli bara ett slagfält. Minns att vi byggde något här.
Vykort #8 | Handlaren Osman
Till min gamla lagernyckel
Jag är i Port Sudan nu, och ser ut över havet utan att se det. I 30 år arbetade jag ihop värdet av tygerna som jag sålde i Souq Libya. Jag kände varje kund vid namn.
Dagen då elden kom såg jag inte lågorna. Jag kände lukten av brinnande linne från mitt hem och förstod att allt mitt slit var borta.
Jag fick inte med mig något annat än den här nyckeln som tynger i fickan – en nyckel till en dörr som inte längre finns.
Jag såg människor sälja sina kläder bara för att kunna köpa bröd. Nu väntar jag på min tur i en lång kö för att få mat. Mitt enda hopp är att marknaden en dag åter ska eka av försäljarnas rop – inte av de sörjandes gråt.
Vykort #9 | Konstnären Amna
Till min målning som aldrig blev klar
Jag skriver till dig från ett övergivet hus i Atbara. Mina färger var mitt språk, och jag trodde att rött bara var till för blommor.
Dagen då kulan trängde in i min ateljé gick allt i kras. Jag tog med mig en enda färgtub och flydde. På vägen såg jag färger jag aldrig hade målat – askans färg över barns kläder.
I mitt huvud bär jag en bild av vårt hem innan främlingar tog det i besittning.
Nu tecknar jag med en bit kol på väggen för att hålla mig vid liv. Om du ser en vacker teckning, minns då att det finns konst begravd under rasmassorna i Khartoum.
Vykort #10 | Studenten Samah
Till min framtid som jag brukade vänta på
Jag är i ett läger i norra Sudan och försöker minnas fysikens formler. Vi brukade klaga på de långa föreläsningarna och drömma om examensdagen.
Dagen då beskjutningen började satt jag i biblioteket. Jag brydde mig inte om böckerna. Jag sprang för att hitta min mamma.
Jag såg människor ute på gatan springa åt alla håll, utan att veta vart de var på väg.
Jag bär mitt studentleg som om det vore ett bevis på att jag en gång fanns. Nu diskar jag för att hjälpa min familj att få ihop pengar till bröd. Snälla, glöm inte att vi var studenter och att vi har namn.
Vykort #11 | Mormor Nafisa
Till neemträdet på min gård
Jag stannar här i din skugga och jag kommer inte att lämna. Jag föddes här, och under dina grenar gifte jag bort mina döttrar.
Dagen då min son kom gråtande till mig och sa ”gå”, svarade jag att jag föddes i den här staden och att jag ska dö i den.
Jag såg grannarna ge sig av, en efter en. Husen tömdes på sina röster.
I hjärtat bär jag doften av kaffet vi brukade dricka varje solnedgång. Nu dricker jag det ensam till ljudet av explosioner.
Om någon läser detta, låt dem veta att det här huset en gång var fullt av skratt.
Fakta: Vykort från Sudan
Människor i krigets Sudan har skrivit vykort. De fick själva välja till vem eller vad de ville skriva sina vykort.
De berättade för läkaren Mohamed Osman Mohamed. Journalisten Wilo Abdulle har projektlett. Jesper Holm har illustrerat.
Under processen hände något. Ett vykort kan inte laga det som ett krig har slagit sönder. Men människorna som skrev dem fick känna att de förtjänade att vara upphovspersoner till något. Att de förtjänade att deras ord togs emot med varsamhet. Att de förtjänade någon som var beredd att sitta kvar tillräckligt länge för att lyssna.
Sorgen kan förändras när man sätter ord på den. Det blir något som sagts och bevittnats som sant, inte bara något som känns som ett obekräftat tryck inuti.
För en stund bars bördan av två människor. Och nu, när vykorten läses i Gad World, av ännu flera.
Läs berättelsen bakom:
Viktigt att läsa om enskilda personers historia, för att komma närmre. Det är jobbigt, men fler behöver läsa för att stoppa avhumanisiera. Tack för fina vykort.