När jag fortfarande var ny i Afghanistan, år 2016, besökte jag Herat, som är landets tredje största stad efter Kabul och Kandahar. (Den sistnämnda är en stad i söder som märkligt nog anses vara både en fristad för homosexuella män och ett starkt talibanfäste. Jag skulle komma att besöka den staden också, trots att min pakistanske vd uttryckligen förbjudit det.)
Herat ligger i väst och är en lugn gränsstad till Iran. Maten sötas med färska granatäpplen, precis som hos den persiska grannen, och de kvinnor som täcker sig gör det i den lättare, mönstrade iranska chador som lämnar ansiktet fritt, snarare än i den blå afghanska burkan.
Jag var inbjuden att delta i en fredskonferens. Den franske ambassadören var gästtalare, tillsammans med många andra internationella profiler.
Jag undrade varför jag överhuvudtaget blivit inbjuden. En enkel hotellmanager är helt irrelevant jämfört med dessa högprofilerade talare och deltagare, men de betalade för flyg och hotell, så jag åkte. Jag antar att de ville ha någon från ”Kingdom of the Netherlands” på sin lista – som det stod på min namnskylt – för att imponera på sponsorerna som betalade för evenemanget.
Staden är hem åt ett magnifikt citadell och den fantastiska Blå moskén. Ett besök i moskén var ett måste. En katedral för den muslimska tron.
Jag gick dit tillsammans med en amerikan som också var inbjuden till konferensen och som jag hade träffat på hotellet dagen innan. Han tillhörde med största sannolikhet någon form av underrättelsetjänst.
Framför den Blå moskén ligger en park där det säljs saker, där vi promenerade runt. Vi blev snabbt upptäckta av människorna där, som började samlas runt oss.
– Det här börjar bli farligt, sa amerikanen, som om dessa vanliga afghaner som gjorde sina vardagsärenden i själva verket var en blodtörstig mobb, redo att lyncha oss där och då.
Han försvann och lämnade mig ensam med ett trettiotal män omkring mig. Och vad visste jag? Jag är inte experten, men när jag såg dem i ögonen möttes jag bara av leenden.
– Picture, picture! ropade de, och jag fick snällt ställa upp eftersom varenda en ville ha en bild ihop med mig på sina smartphones.
En ung man frågade om jag ville gå ner under den Blå moskén. Jag tänkte på amerikanen igen och oroade mig lite för att bli lynchad, men nyfikenheten vann över mig.
Fem minuter senare var jag under moskén. Solljus strömmade in från små öppningar i det kupolformade taket högt ovanför, dammkorn svävade i den uråldriga luften. Packad jord håller rummet vid en konstant temperatur.
Två män satt på golvet och arbetade för hand, med vad som såg ut som antika verktyg som hade lämnats kvar sedan medeltiden, och formade kakelbitar till att renovera den Blå moskén.
Jag kände mig hedrad över att ha fått komma till denna hemliga plats, ända tills en av männen pekade på drickslådan som stod väl synlig bredvid dörren. Trots insikten om att jag inte var så speciell efter allt, och att många turister säkert leds nerför den trånga trappan, var det ändå helt klart värt det.
Jag gick ut i höstsolen och kände mig levande.
Själva moskén är en enastående syn med sina färgstarka mosaikplattor och en väldigt imponerande, gigantisk innergård av vit marmor. På något sätt verkade männen som låg där och vilade ha funnit den fred som man på konferensen bara pratade om bakom förstärkta portar.
Det fick mig att tänka på akronymen NATO. I Kabul betydde den ”No Action Talk Only”.
(När jag några år senare berättade det för talibanernas vice utrikesminister, Mr. Stanikzai, under ett möte, skrattade han högt och var tvungen att skriva ner det, så mycket tyckte han om det.)
Det jag minns från allt pratande är att den franske ambassadören, under sitt tal, konstaterade krasst att talibanerna inte var terrorister – såvitt han ansåg var de frihetskämpar.
Jag tyckte det var modigt av ambassadören att uttrycka sig så. Ord kan lätt tolkas på olika sätt, och diplomati är en fin balansgång.
Det påminde mig om Nelson Mandela. Under hans första besök i USA efter frigivningen från fängelset 1990, blev han utfrågad av Ted Koppel i ABC:s Nightline om sina band till Jasser Arafat, Muammar Gaddafi och Fidel Castro – ledare som hade stött kampen mot apartheid. Att Mandela försvarade dessa relationer var, i journalistens ögon, en oxymoron.
Mandelas svar var anmärkningsvärt: ”Ett av de misstag som vissa politiska analytiker gör är att tro att deras fiender måste vara våra fiender.”
Vykort från Afghanistan
Genom hotellmanagern Timotheus Swagemakers ögon ger denna serie berättelser en sällsynt inblick i några av Afghanistans dolda världar.
Livet. Medan nyhetsrubrikerna länge har definierat Afghanistan utifrån landets ärr, blickar dessa historier bortom dem – mot det oväntat ljusa i vardagen och möten där livet fortsätter, osynligt för omvärlden.
Värdighet. Bortom berättelsen om eviga krig finns djup gästvänlighet, uråldriga traditioner och ett folk vars värdighet inte låter sig rubbas av maktens skiftningar.
Imperiernas kyrkogård. Afghanistans historia har formats av landets strategiska läge, vilket lett till upprepade försök till erövring av Alexander den Store, mongolväldet, det brittiska imperiet, Sovjetunionen och USA – som alla till slut drog sig tillbaka inför det hårda afghanska motståndet.
Decennier av invasion. År 1979, när kalla kriget intensifierades, invaderade Sovjetunionen Afghanistan. Det utlöste ett tioårigt krig som drev miljoner människor på flykt. Efter det sovjetiska tillbakadragandet 1989 ledde maktvakuumet till ett brutalt inbördeskrig mellan rivaliserande fraktioner.
Talibanernas cykler. Talibanerna tog makten första gången 1996 och införde ett strikt styre fram till 2001. Efter 11 september-attackerna i USA – där inga afghaner var inblandade – invaderade en USA-ledd koalition och stannade i landet i 20 år. I augusti 2021, när de internationella styrkorna drog sig tillbaka, återvände talibanerna till makten.
Det mänskliga priset. Efter över 40 år av nästintill oavbruten konflikt är det afghanska folket fortfarande de främsta offren. De har förvägrats möjligheten att utveckla sin nation i varaktig fred, vilket har lett till en av världens största flyktingpopulationer och en förödande humanitär kris.
Utbildning och framtid. Idag går miljontals afghanska barn inte i skolan, samtidigt som kvinnor möter hårda restriktioner för sina grundläggande rättigheter att arbeta och studera – något som kastar en skugga över en hel generations framtid.
Kulturell motståndskraft. Trots förstörelsen av kulturarv som Buddhastatyerna i Bamiyan förblir Afghanistan en vagga för Sidenvägens historia, där poesi, hantverk och en djupt rotad känsla för heder fortsätter att forma nationens själ.
