När jag var barn berättade min farmor och farfar, som var födda och uppvuxna i södra Libanon, om den israeliska ockupationen. Om soldater som gjorde räder i människors hem, om barn som levde i ständig rädsla och om människor som fängslades och torterades i det fängelse som de israeliska styrkorna upprättade i vår by 1982.
De här historierna lät nästan overkliga för mig. Vi kunde sällan besöka byn, eftersom den syriska ockupationen och alla vägspärrar förvandlade vad som borde ha varit en kort bilresa till timmar av ren utmattning.
Det enda jag förstod av de där vägspärrarna var att de fick min bror att må illa. Jag var helt omedveten om vad de faktiskt representerade.
Vi återpublicerar Christina Assis berättelse inför treårsdagen av attacken.
Den första flykten
En dag 2005, när jag var hemma i Beirut, skakade plötsligt hela byggnaden. Fönstren skallrade och ett djupt dån ekade genom kvarteret. Inom några sekunder hördes skrik från gatorna.
På den tiden kunde vi inte gå in på sociala medier och se vad som hade hänt. Vi hade bara rykten och skrämda röster i telefon att förlita oss på. Jag frågade mamma och pappa vad som pågick, men de svarade inte. De ville bara försäkra sig om att min bror var i säkerhet i skolan.
Efter en stund fick vi veta att den tidigare premiärministern Rafic Hariri hade mördats. Jag visste ingenting om politik eller om hur skört läget i Libanon var. Mina föräldrar diskuterade aldrig sådant inför oss barn. Kanske försökte de skydda oss från världens grymhet.
Samma år lämnade vi Libanon och flyttade till Qatar.
Bli prenumerant för att följa Gad World. Du kan bli det helt gratis.
Sommaren 2006 återvände vi till Libanon för första gången. Hela familjen hade samlats för lunch i vår by i söder. Min farfar stod och grillade kött medan alla andra väntade runt bordet.
Då ringde den fasta telefonen och jag skyndade mig att svara. Det var en vän från Beirut som frågade om vi var i säkerhet. Med spänd röst berättade hon att Israel hade börjat bomba broar i södra Libanon.
Jag lade ifrån mig luren, satte på tv:n och gick tillbaka till köket. Jag var elva år och ordet “krig” betydde ingenting för mig.
Kvinnorna i min släkt greps av panik, men min farfar förblev helt oberörd och fortsatte grilla. Lugnt sa han åt alla att inte oroa sig. Att det förmodligen bara skulle pågå i några dagar. Jag önskar att han hade haft rätt.
Mamma skyddar oss med sin kropp
De där dagarna blev till veckor. Kriget trappades upp och vi satt fast i södra Libanon under konstanta bombanfall.
Det märkliga var att jag inte var rädd. Jag tittade upp mot himlen när missilerna föll. De såg ut som glänsande föremål som skar genom luften.
Min mamma reagerade helt annorlunda. Varje gång vi hörde ett nedslag kastade hon sig över oss för att täcka våra kroppar med sin egen, som om hennes armar ensamma skulle kunna skydda oss från döden.
Min farmor lyssnade noga på ljuden. Hon lärde mig att det surrande lätet vi hörde kom från israeliska MK-drönare, som folk kallade Um Kamel. Hon förklarade att de lät annorlunda än stridsflygplanen.
Två veckor gick innan min mamma slutligen sa det som ingen ville erkänna. Vi var tvungna att lämna byn, annars skulle vi dö här.
Min farfar vägrade åka. Han hade överlevt krig förut och trodde att även det här skulle ta slut, precis som de andra. Vi tvingades fly utan honom. För första gången började jag förstå att något fruktansvärt höll på att hända.
Den andra flykten
Till slut nådde vi Beirut och fick bo i min mosters lägenhet i Ramlet al-Baida. Från balkongen kunde jag se hur himlen över bostadsområdet Dahiyeh lystes upp varje gång missilerna slog ner.
Några dagar senare flydde vi igen, den här gången över gränsen till Syrien. Jag hade ingen kamera för att fånga det jag såg, men min hjärna registrerade varje byggnad, varje krater, varje rökpelare.
Founding members hjälper oss att våga satsa större. Var med och bygg Gad World långsiktigt.
Vi kom slutligen till Qatar. En kväll när vi tittade på nyheterna dök bilder från vår by upp på skärmen. Kameran rörde sig långsamt genom ruinerna av hus vi kände till, och så, under ett kort ögonblick, fick vi se min farfars kropp. Hans hus hade bombats för att han vägrade lämna byn.
Han stred inte. Han valde bara att inte lämna sitt hem.
De där fruktansvärda ögonblicken mellan 2005 och 2006 förändrade mig i grunden. Det var då mitt intresse för politik föddes. Jag hade så många frågor om allt, men min pappa vägrade svara på de flesta av dem. Då tyckte jag att han var orättvis. Nu förstår jag att han försökte skydda oss från en verklighet han själv kände till alltför väl.
Men när han undvek mina frågor blev jag bara ännu mer nyfiken. Jag vände mig till historieböcker, dokumentärer och digitala arkiv för att försöka förstå det jag hade genomlevt. Varje gång jag tog upp något ifrågasatte min pappa mina källor. Han frågade varifrån informationen kom, vem som stod bakom den och varför den hade publicerats. Det irriterade mig.
I dag förstår jag att han lärde mig något livsviktigt: att fakta väger tyngre än åsikter. Den lärdomen formade mitt sätt att förhålla mig till nyheter och ledde mig till journalistiken.
2015 fattade jag ett beslut som skrämde slag på mina föräldrar. Jag valde att flytta tillbaka till Libanon för att fortsätta mina studier. De gjorde sitt yttersta för att övertyga mig om motsatsen, men jag var envis.
Vill du läsa mer från Gad World? Prenumerera så missar du inget.
Jag trodde att min framtid hörde hemma där och att jag innerst inne behövde återknyta kontakten med mina rötter.
Jag hade turen att få bo i olika områden och bli vän med människor med vitt skilda bakgrunder. De erfarenheterna betydde mycket för mig. Samtidigt tvingades jag möta en verklighet präglad av sekterism och politiska lojaliteter. Jag hade svårt att förstå hur allt fungerade och kunde inte se någon framtid för mig själv i ett system som livnär sig på splittring.
Medierna, som ska ställa makthavare till svars, var nära knutna till de politiska partierna och deras intressen. Utan de rätta kontakterna var det därför nästan omöjligt att ta sig fram, oavsett vilka kvalifikationer man hade eller vad man ville åstadkomma. Jag blev inte journalist för att tjäna politiker eller förbättra deras rykte. Det var aldrig min roll.
Till slut gav jag mig av till Cypern 2019, strax före finanskrisen i Libanon, för att börja arbeta som redaktör och fotojournalist.
Jag förlorar mitt ben och min vän
I oktober 2023 kom jag till Libanon för att bevaka sammandrabbningarna mellan Hizbollah och Israel vid landets södra gräns. Det som var tänkt att vara vanlig nyhetsrapportering gjorde oss till måltavlor för en israelisk Merkava-stridsvagn.
Vi hade tillbringat dagen med att bevaka patruller från FN:s fredsbevarande styrka i Libanon, Unifil. Vid femtiden på eftermiddagen hörde vi bombningar i närheten och tog oss till en öppen plats för att dokumentera vad som hände. Där stannade vi i ungefär en timme medan en israelisk drönare hela tiden cirkulerade ovanför oss. De som övervakade oss var fullt medvetna om vår närvaro och om att vi hade kameror.
Sedan attackerades vi helt utan förvarning.
Jag låg på marken, kunde inte röra mig och skrek efter hjälp. Min AFP-kollega Dylan sprang fram för att sätta avsnörande förband runt mina blödande ben. Men några sekunder efter den första träffen besköts vi igen, i en så kallad double-tap-attack.
Den här gången skadades Dylan och jag blev ensam kvar nära ett brinnande fordon. Jag var livrädd för att brinna upp levande, så jag kröp sakta därifrån tills en annan journalist kom och drog mig i säkerhet.
Efter att ha legat nedsövd i två veckor och genomgått otaliga operationer vaknade jag upp i en annan kropp. Jag hade förlorat ett ben och min nära vän Issam Abdallah, som var journalist för Reuters och dödades i attacken.
Founding members hjälper oss att våga satsa större. Var med och bygg Gad World långsiktigt.
Sedan dess har Israel inte gett några svar på varför vi gjordes till måltavlor. Israel fortsätter att döda journalister under förevändning av att de har kopplingar till Hizbollah.
Jag blev journalist för att förstå våldet jag hade hört talas om under uppväxten och få grepp om en rädsla som då ännu var diffus. Aldrig hade jag kunnat föreställa mig att jag skulle överleva en israelisk stridsvagnsgranat eller bli attackerad av samma militär som har försökt ockupera vårt land sedan 1978.
Berättelserna om den israeliska ockupationen kändes avlägsna när jag var barn. Nu rapporterar jag från den verkligheten. Det jag inte kunde förstå som liten finns här och fortsätter att breda ut sig. Det går inte att skilja från livet självt.
Israel har bombat min by, bränt ner trädet som min farfar planterade året jag föddes och förstört vår familjs hus.
Sedan 2023 har jag burit min förlust med samma lugn som min farfar visade när jag berättade att Israel hade börjat bomba. Han reagerade inte då. Jag har lärt mig att göra detsamma.
Vi fortsätter att leva och finnas kvar efter allt som har tagits ifrån oss. Efter varje försök att utplåna oss.
Överlevnad är det enda språk som finns kvar.
Läs om Christinas vän som dödades:
Issam hade alltid med sig kattmat
Den 13 oktober 2023 är Reuters videojournalist Issam Abdallah, 37, på uppdrag i södra Libanon för att rapportera om gränsstriderna som har brutit ut mellan Israel och den politiska och militära organisationen Hizbollah.
Usch! Alla dessa trauma som kommer att förpesta tillvaron i generationer!