"Mitt liv är långt ifrån perfekt eller färdigt, men mer sant"
Anna Branten skriver dagbok för Gad World om klimatet. Hon tror att mycket av vår tids problem handlar om att vi har tappat kontakten med både oss själva och världen omkring oss.
Det är århundradets, förmodligen årtusendets, berättelse. Vi lämnar det som kallas livets korridor – den stabila klimatzon där den mänskliga civilisationen överhuvudtaget har kunnat växa fram och fungera. Det borde vara berättelsen som alla organiserar sig kring. Att världen ändras och att vi behöver ändras med den.
Under pandemin fick vi veta det. Sedan återgick det till att fortsätta som vanligt. Som i filmen om de två forskarna som varnar för den förestående undergången, bara för att mötas av medielogik, politisk cynism och ett samhälle som hellre distraheras än agerar. Don’t Look Up.
Nyheter om värmebölja illustreras med strandbilder. Ska vi hoppa i badkläderna? Inget att se här.
Anna Branten har egentligen alltid känt att något har varit fel. I sitt första dagboksinlägg för Gad World skriver hon att man kan ha en känsla utan att riktigt kunna sätta ord på den. Kroppen vet.
Under många år arbetade hon med innovation, förändring och framtidsfrågor. Befann sig mitt i näringslivets logik och tempo. Till slut blev det allt svårare för henne att ignorera glappet mellan det vi säger att vi vill och det vi faktiskt bygger. Hon bestämde sig för att inte fortsätta som vanligt.
I dag är Anna Branten en avhoppad entreprenör, chef och konsult, som arbetar med en bok som försöker göra systemkrisen personlig och begriplig. Hon använder i stor utsträckning sig själv och sitt eget liv som ett sätt att förstå varför människor ser problemen så tydligt, men ändå har så svårt att förändra riktning.
– Jag tror att mycket av vår tids problem handlar om att vi har tappat kontakten med både oss själva och världen omkring oss, säger hon.
Anna skriver från sitt hem i Skåne. Där kan hon göra det hon tycker om. Vara med sin familj, sina vänner. Få tänka i fred! Gärna utomhus och helst nära djur.
Känslan av att något är fel blev tydlig när hon arbetade med jämställdhetsfrågor och såg hur människor kunde hålla med om problemen på ett intellektuellt plan, samtidigt som de djupare strukturerna och beteendena förblev intakta.
– Det är egentligen samma sak med klimatet eller polykrisen. Vi vet oerhört mycket, men vi verkar ändå fastna i samma rörelser. Därför tror jag att vi måste gå från enbart analys och debatt till något mycket mer personligt och existentiellt.
– Frågorna blir då inte bara “Vad är fel med systemet?” utan också “Vad är det jag själv upprätthåller?”, ”Vad är jag rädd för att förlora?” och ”Vem var jag innan världen successivt lärde mig att anpassa mig till ett system som inte fungerar?” Jag tror att den sortens frågor är nödvändiga om verklig förändring ska bli möjlig.
I dag läggs ett stort ansvar på enskilda individer, eftersom de som sitter på makten att ändra själva strukturerna – inklusive tredje statsmakten – inte gör det. Och ingen enskild människa kan ensam bära skuld för ett ekonomiskt system som byggts upp under lång tid.
Samtidigt säger Anna att system inte är något abstrakt – de består av människor, relationer, normer och beteenden – och hon tror att vi ofta underskattar vår egen möjlighet att påverka, inte minst i det lilla.
– Systemförändring börjar ofta i små sociala rörelser: vilka vi pratar med, vad vi exponerar oss för, vilka initiativ vi bygger tillsammans och vilka värden vi väljer att prioritera.
I detta spelar journalistiken en avgörande roll, eftersom den utgör det kollektiva systemet för vår verklighetsuppfattning.
– Problemet är att medielogiken – precis som mycket annat – drar åt motsatt håll jämfört med vad situationen kräver.
Vi får läsa om spridda symtom – värmebölja, ska vi gå och bada? – istället för den systemkris vi befinner oss i och som borde genomsyra ekonomirapportering, politik, kultur, arbetsliv, egentligen hela samhällsanalysen.
Berättelser är livsviktiga för Anna. Hon säger att det kanske är det mest mänskliga vi har. Att det är genom berättelser vi skapar mening, identitet och kontakt med varandra.
– Fakta är viktiga, men människor förändras sällan enbart av det. Vi förändras när något känns. När vi känner igen oss själva, våra rädslor, vår sorg eller våra drömmar i någon annans berättelse. Jag tror att berättelser hjälper oss att återknyta till det mänskliga – till det som faktiskt gör livet värt att leva och skydda.
Hon tror att klimatkommunikationen måste bli mer mänsklig och mindre performativ. Mindre pekpinnar och mer ärlighet.
– Människor befinner sig på väldigt olika platser i sin förståelse.
Vissa lever i förnekelse och andra i klimatstress. Hon tror att mycket av hennes egen stress och frustration tidigare kom från att hon levde på ett sätt som gick emot hennes värderingar och behov.
– Nu försöker jag bygga ett liv som inte enbart drivs av tempo, prestation och ekonomisk tillväxt. Bara den rörelsen i sig ger mig mer lugn. Långt ifrån perfekt eller färdigt, men mer sant.
Genom sitt skrivande möter Anna människor från hela världen som försöker leva mer i linje med sina värderingar, bygga lokala nätverk, skapa nya ekonomiska modeller och hitta andra sätt att vara människa tillsammans.
Hon ser möjligheter i – inte en stor revolution – utan snarare i att det kan växa fram många mindre parallella system, som i bästa fall börjar stabilisera världen på nya sätt.
I sin klimatdagbok i Gad World vill hon ge läsarna känslan av att förändring faktiskt är möjlig. Inte någon gång i framtiden, utan här och nu, i små och stora val, i relationer och sätt att leva.
Men också att omställning inte bara är något ljust och inspirerande.
– Det innebär också sorg, osäkerhet och att behöva släppa taget om sådant vi trott på och identifierat oss med. Men för mig är hopp inte motsatsen till smärta. Hopp är viljan att fortsätta trots att man känner smärta.