Så skapar USA den kubanska fiende Trump behöver
Utan pengar eller sin viktigaste allierade målas Kuba ändå upp som ett unikt hot mot USA. Är den nya rapporten om ön det som ska bana väg för en militär intervention inför mellanårsvalet?
Kuba är ett ”unikt hot” mot USA:s nationella säkerhet. Landets specialitet är att få ”västvärldens barn att vända sig mot sitt eget arv”. Så beskriver USA:s utrikesdepartement Kuba i en ny rapport. Kubanska nätverk påstås påverka såväl amerikanska institutioner som aktivister, politiker och kulturpersonligheter.
Den karibiska enpartistaten befinner sig i en djup ekonomisk och energimässig kris. Den har förlorat sin viktigaste allierade i Venezuela. Ändå framställs Kuba som en global marionettspelare och ett akut hot mot USA.
Varför då varna för ett land och en regim som är fullt upptagna med att överleva dagen?
Med mellanårsvalet bara månader bort behöver Donald Trump en utrikespolitisk framgång. En seger i den 65 år långa konflikten med Kuba skulle kunna bli just det.
Men den amerikanska opinionen motsätter sig en militär intervention. För att motivera kraftfullare åtgärder måste Kuba därför först framställas som farligare än vad landet faktiskt är i dag.
Tack för att du läser. Glöm inte att prenumerera för att följa och stödja oss. Du kan göra det helt gratis.
Oljan ströps
I mars skärptes retoriken avsevärt mot den karibiska enpartistaten, som ligger mindre än femton mil söder om Florida. Det var efter att amerikanska kommandosoldater i början av året hade genomfört en blixtattack mot Venezuelas huvudstad Caracas, som den amerikanska presidenten förklarade att ”Kuba står näst på tur”.
Då amerikanska specialstyrkor förde bort Venezuelas ledare Nicolás Maduro förlorade också Kuba sin viktigaste allierade: den som försett landet med olja till landets föråldrade kraftverk. Kort därefter skärpte USA sanktionerna mot ön ytterligare.
Kubas infrastruktur är eftersatt, och över hälften av Kubas energibehov måste täckas med import. Utan den venezuelanska oljan står landet bokstavligen stilla. Transport, elektricitet, vattenförsörjning – allt tryter för det redan hårt prövade folket.
I ett reportage för Gad World på plats i Kuba intervjuades Havannas invånare om hur mediciner sinar från apotekens hyllor och om hur elavbrotten kan vara i flera dagar. I reportaget skildras hur energibristen påverkar tillgången på mat och vatten och har negativ inverkan på både den fysiska och psykiska hälsan.
Kanske är detta landets mest utmanande situation sedan Fidel Castros maktövertagande 1959.
Trump behöver en seger
I USA står mellanårsvalet för dörren när hösten närmar sig. Den tredje november ställs Donald Trumps två år som president på prov, och opinionssiffrorna under sommaren har varit minst sagt låga.
Enligt en färsk undersökning från The Economist kan förtroendet för Donald Trump vara så lågt som 25 procent, vilket hotar det republikanska partiets majoritet i både representanthuset och senaten.
För en amerikansk president skadad av misslyckandet i kriget mot Iran och angelägen om sitt eget eftermäle, måste lockelsen i att bli den som får bröderna Castros regim att slutligen falla vara nästan oemotståndlig. Skulle det rentav vända opinionssiffrorna för det republikanska partiets kandidater?
Men det kubanska politiska systemet är en av samtidshistoriens stora överlevare.
Ännu ett halvår efter de skärpta sanktionerna saknas tecken på några större förändringar på ön. Den ekonomiska liberalisering som har utlovats som svar på det amerikanska trycket är långt från någon genomgripande reform.
Trots Trumps segervissa uttalanden finns det varken tecken på politiska reformer eller på något väsentligt lättat förtryck på ön.
Enligt människorättsorganisationer, som den Madrid-baserade Prisoners Defenders, uppgår antalet politiska fångar till över 1 300 personer. Siffran har ökat under de senaste månaderna. Flera av dem är barn.
Motvillig hemmaopinion
Frågan är vad USA har för möjligheter att faktiskt driva igenom en regimförändring på ön? Deltagare i den senaste stora protestvågen i juli 2021 sitter fortfarande fängslade, och hittills verkar få våga nya försök i den riktningen.
Sju års fängelse för propaganda mot systemet blev straffet för den konstnär som skrivit det oppositionella slagordet ”hasta cuándo?”, ”hur länge till?” på väggar i Havanna.
Human Rights Watch anklagar den kubanska regimen för att utnyttja det amerikanska embargot för att slå ner på sin egen befolkning.
Tycker du att det vi gör är viktigt? Hjälp oss växa:
Ytterligare utvidgade sanktioner kan också leda till omfattande flyktingströmmar från Kuba till USA. Många kubaner har både familj, vänner och nätverk att söka stöd hos efter att ha tagit sig över havet.
Migrationen har länge varit såväl en säkerhetsventil som ett maktmedel för regimen. Genom att lätta på kontrollen runt ön kan de som slutligen har fått nog förmås att lämna landet, något som USA har anledning att frukta.
En militär insats skulle då kunna förefalla som en mer hanterbar lösning. Militärt är USA vida överlägset Kuba. Men trots att Kubas försvar uppges vara i föga bättre skick än landet i stort, skulle det inte ske utan risk. Och den amerikanska hemmaopinionen är motvillig, vis av erfarenheterna från krigen i Afghanistan, Irak och Iran.
Dessutom anser en knapp tredjedel i en amerikansk opinionsundersökning i slutet av februari att USA:s åtgärder mot Kuba redan nu går för långt.
Uppjagad alarmism
Det amerikanska sökandet efter sätt att få den kubanska regimen på fall är bakgrunden till den rapport om Kuba som det amerikanska utrikesdepartementet publicerade i slutet på juli.
Rapporten, med rubriken “Kuba: Huvudstaden för 2000-talets kommunism” är ett egendomligt dokument.
Beskrivningar färgade av revolutionsromantik blandas med en uppjagad alarmism. På den ena sidan går det att läsa om hur “en triumferande Fidel Castro marscherade in i Havanna, där han möttes av jubel av enorma folkmassor”. På nästa sida beskrivs det hur Kuba “utgör ett unikt hot mot amerikansk inrikessäkerhet”. Kubas specialitet sägs vara att övertyga “barn i västvärlden att vända sig mot sitt eget arv”.
Sammantaget är det Kuba som målas upp i dokumentet en farlig motståndare som erbjuder en bas för USA:s fiender.
Just alarmismen har fått många bedömare att i dokumentet främst se en återgång till det kalla krigets kommunistskräck. Titeln till trots är det också beskrivningar av händelser och kopplingar vilka ligger ett halvsekel eller mer tillbaka i tiden som ges störst utrymme.
Detaljer om Kubas stöd till den radikala amerikanska aktiviströrelsen Svarta pantrarna, verksam på 60- och 70-talet, blandas med deltagarlistor från sextiotalets anti-imperialistiska kongresser, uppgifter om Kubas krig i Afrika, och Che Guevaras kända citat om att skapa ”två, tre, många Vietnam”.
Tveksamma argument
Dessa historiska skildringar är ensidiga – USA:s egna attacker mot Kuba under samma tid nämns inte – men egentligen inte felaktiga. De fall som lyfts fram är genomgående kända och dokumenterade.
Kuba var under årtionden en naturlig referenspunkt för tredje världen-aktivism och radikala vänsterpolitiker. Men dessa händelser skedde i en annan tid.
Rapportens försök att utifrån dem övertyga att dagens Kuba utgör ett allvarligt hot mot USA är minst sagt tveksamma. Visst har kubansk infiltration av amerikanska institutioner fortsatt in i vårt sekel.
2023 avslöjades en tidigare amerikansk ambassadör i Bolivia, Manuel Rocha, som kubansk agent, men det är likväl svårt att i det se ett bevis för dokumentets påstående att Kuba upprätthåller en “betydande infiltration av känsliga civila och militära institutioner på amerikanskt territorium”.
Mullvadar som Rocha, enligt uppgift rekryterad 1981, är rester från en tidigare epok snarare än tecken på ett aktuellt hot.
Du har väl prenumererat? Du kan göra det helt gratis.
Begränsade och påhittade skeenden
I rapporten finns det dock delar som tydligare riktar sig mot vår tid och mot den inhemska oppositionen i USA. Genom luftiga associationskedjor länkas Kubavurmande nätverk och personer med en historia av ungdomlig radikalaktivism till allt från Barack Obama till Black Lives Matter-rörelsen.
Därigenom ger dokumentet också bränsle åt teman som blivit ett vanligt tillvägagångssätt i Donald Trumps retorik: Varningarna för kommunistiska hot, vänsterextremister, tillsammans med misstänksamheten mot etablerade statliga institutioner.
Syftet med rapporter som denna är förstås inte historisk dokumentation. Dess målgrupp är den allmänna opinionen. Beskrivningen av Kuba som ett verkligt hot mot USA liknar de anklagelser som beredde vägen för den amerikanska interventionen i Venezuela.
Även då blåstes verkliga men begränsade och ibland påhittade skeenden upp till hot mot USA och dess nationella säkerhet.
Medan den amerikanska regeringens argument i Venezuelas fall handlade om korruption inom den venezuelanska militären, kriminella ligor och knarksmuggling är det centrala i retoriken mot Kuba att landet ger en bas till aktivister och stater som vill skada USA.
I båda fallen finns det korn av sanning i detta som den amerikanska argumentationen förstorar till verkliga hot.
Därmed är det också svårt att inte se rapporten som en del av förberedelserna inför en kraftfullare aktion mot Kuba under kommande månader. Med rapporten frammanar utrikesdepartementet bilden av en farlig fiende, vilken inte kan ignoreras.
Hänvisningarna till hot mot USA:s nationella säkerhet, Kubas samarbete med Ryssland och Kina samt anklagelserna om subversion skulle kunna utgöra ett casus belli, en förevändning för en militär intervention. De skulle också kunna användas för att övertyga en skeptisk amerikansk opinion om att ett sådant ingripande är nödvändigt.
Folkrättsligt är argumentet svagt: påverkansoperationer och spionage ens i den utsträckning som utrikesdepartementets rapport målar upp ger inte rätt till militärt självförsvar.
Men för de amerikanska väljarna kan det kanske räcka. Och om den kubanska diktaturen till sist verkligen skulle falla, blir segern förstås större om det hot som därmed kan anses avvärjt först har målats i bjärta färger.
Utöver skribenten har Gad Worlds redaktörer arbetat med texten.
Fredrik Uggla är forskare inom jämförande politik vid Uppsala universitet och har tidigare varit professor i Latinamerikastudier vid Stockholms universitet. Hans forskning har ofta rört demokratisering och politisk förändring i Latinamerika och Karibien.