I Gaza är musik inte en lyx. Här skapar konstnärer melodier i ett sista desperat försök att hålla kvar själen innan den kvävs av grymheten. Dessa kreatörer har inte formats i fina konsertsalar. Deras röster har mejslats fram ur en verklighet där lidande och död är ständiga följeslagare.
I mitt grannskap har vi aldrig vaknat till en dag utan att sörja en martyr eller vårda en skadad. Musiken har varit den röda tråden genom varje begravning, men också genom varje bröllop.
Vi följer brudgummen i zaffa till hans nya liv med samma stolthet som vi följer martyren i zaffa till hans vila. Hos oss bor tårar och jubel under samma tak.(Zaffa är ett följe med dabkedans, musik och sång.)
Jag minns en gång när ett hus stod i sorg och ett hus i fest, sida vid sida. När begravningen var över gick mina grannar direkt in till bröllopsgården för att dela deras lycka. För en utomstående kan detta verka nästan omänskligt, men för oss är detta själva definitionen av att vara människa.
Gazas musiker komponerar ur förlusterna och rasmassorna. De som borde stå på världens stora scener är döda eller finner sig själva på tältens sandiga golv, där havets vågor smälter samman med dånet från bombningarna och en sorgsen sträng eller en rebellisk rap som letar sig fram däremellan. En ödesmättad symfoni, sluten i sig själv, isolerad från en omvärld som har vänt dövörat till.
I detta ögonblick bultar minnet av min vän Sari Rabie på dörren. Jag ser honom framför mig i korridorerna på Al-Maqasid-sjukhuset i Jerusalem. Flera år före folkmordet gick jag där, själv matt och medtagen, när jag fick se honom sitta i sin sjukhussäng, omgiven av apparater.
Den tysta scenen i rummet fick mig att stanna till. Hans mor satt vid sängkanten, vilade kinden mot sin hand och betraktade sin son med en bottenlös sorg.
Sari själv var helt absorberad av en liten anteckningsbok som han höll i händerna. En enkel bok med prövade kanter som såg ut att ha burits genom många svåra stunder. Han stirrade djupt och intensivt in i sidorna, som om han sökte svar eller tröst mellan raderna.
Jag blev nyfiken på deras historia och gick in i rummet. Medan vi pratade kunde jag inte sluta snegla på anteckningsboken. Sari märkte min blick och räckte utan att tveka över den till mig och lät mig läsa:
Jag är själens rening från alla
föroreningar … Jag ropar på de som
är här och de som har lämnat …
Jag är tankens djup och din
räddningsbåt … Jag är rättvisans
vågskål i en värld av ständig obalans.Han log mot mig:
– Jag är rappare och jag ska bli känd.
Som barn bestämde han sig för att möta ockupationsmaktens jeepar med stenar när de stormade norra Gaza. Svaret blev en förrädisk kula i ryggen som träffade ryggmärgen och gjorde honom förlamad för resten av livet.
Men Sari, som förlorat förmågan att gå, förlorade aldrig förmågan att flyga. Hans poesi stannade inte i den lilla boken, utan fick vingar. Han spelade in låtar som pulserade med skildringar om det sociala livets detaljer och patienters lidande under blockaden.
Under sina sista år drog han sig undan dagens ljus och fann sin fristad i natten. Han vakade fram tills morgonen, timmar då han skrev febrilt eller pratade med sina vänner.
Ibland bröt vi isoleringen och gav oss ut på gatorna i Al-Rimal. Vi promenerade längs Rimalgatan, ofta med mina barn vid vår sida, och stannade till för att äta gazabornas favoritmat: kunafa från Abu Saud, stadens mest berömda ställe, eller frasig falafel från Abu Talal. Mitt i parken i Al-Rimal brast vi ut i sång. Minuter av ren frihet mitt i en instängd tillvaro.
Sari bar på enorma smärtor, men hans ansikte lyste nästan alltid. Jag minns en natt när han skrattandes berättade om hur han, från sin rullstol, hade bestämt sig för att brygga en kopp te. Han beskrev hur han hade tvingats klättra längs köksskåpen, centimeter för centimeter, för att nå tebladen och sockret.
Det var Sari. Hans liv var en ständig kamp, men han lät den inte stjäla hans förmåga att skapa humor av utmaningarna. Hans texter handlade om den hjältemodiga konsten att koka te mitt i natten och att sjunga högt i en mörk stad.
2023 fick Sari cancer. Tio månader senare dog han, 31 år. Han satt och väntade i vårt fängelse på att få vård utanför Gazas låsta portar, men när han till slut fick tillstånd att åka till Förenade Arabemiraten var det för sent.
Kroppen och själen hade dränerats av alla nekade remisser och Sari drog sitt sista andetag. Med honom dog drömmen om de globala scenerna, men hans ord lever fortfarande:
Jag samlar min himmels stjärnor och
väver en tröja som passar just mig.I dagens flyktingtält finns hundratals nya “Saris”. De håller krampaktigt i instrument som likt mirakel räddats ur ruinerna, spänner strängar av tålamodets trådar och förvandlar det som i andra delar av världen betraktas som sopor till något som ger takt.
Grundläggande konstnärliga verktyg klassificeras av ockupationen som “förbjudna föremål” under förevändningen av “dubbla användningsområden” eller som “lyxvaror”. Restriktionerna gäller även virke till instrument eller scener, vilket berövar musiker deras främsta uttrycksmedel.
I ett hörn av flyktinglägret Khan Yunis har 77-åriga Eid Hammad suttit så länge jag kan minnas i ett trångt rum med spruckna väggar. Han är byggarbetare, men när blockaden stoppade cementen och tvingade byggena att stanna, bytte han betongen mot det trä som gick att få tag på och började tälja och slipa tills den gav ton.
Han förvandlades till en av de sista som behärskar hantverket att skapa en äkta oud i Gaza. Ouden är alla instrumentens fader, vår historiska länk till det gamla Palestina och konstanten i en geografi som ständigt slits sönder.
Eid Hammad kämpar mot bristen på material för att bevara det arv som sträcker sig från Nablus till Gaza stad.
Varje gång en oud lämnar hans verkstad och dess vibrationer stiger från tältlägren är det en seger över blockaden, en påminnelse om att i varje ruin kommer det dyka upp en skapare.
Gazas musik förblir en legend om den skönhet som föds ur det fulaste lidande. Konsten är vår sista tillflykt, vårt sätt att inte förloras i vansinnet. Vi övar mitt i döden, för konsten är vår sista tillflykt, vårt sätt att hålla fast vid förståndet.
När krigen rasar som värst och ljudet av stridsflyg och robotar skakar marken, blir melodierna en osynlig mur mot skräcken.
Jag tänker på mina barns farmor, som liksom Sari hade en anteckningsbok. Hennes var fylld med vaggvisor.
När ockupationens plan bröt igenom ljudvallen med en smäll så våldsam att den tycktes vilja spränga barnens trumhinnor, samlade hon dem omkring sig. Mitt i det öronbedövande dånet som gjorde fysiskt ont i de små öronen började hon sjunga.
Hon lät dem stämma in och repetera varje rad efter henne. Deras unga röster blev en motvikt till explosionerna, ett sätt att dränka rädslan i rytm.
Att lära barnbarnen musik är en handling av djupaste omsorg. Det handlar om att ge dem ett inre rum dit mörkret inte når in.
Som orden i Saris bok: “Jag är tankens djup och din räddningsbåt …”
Den inre världen är den enda som kan leda till frihet.
Vi sjunger för att våra röster är båtarna som bär oss från den brutala verkligheten till en plats där vi får finnas till.
Vykort från Gaza
Khulud Shaban är en palestinsk journalist, född i Gaza 1980, som skriver från exil.
Liv. Denna serie personliga berättelser handlar om hur människorna en gång levde här – om vardagen och platserna som bar deras liv. Kulturen, maten, skratten och allt de älskade. Ett samhälle som tvingats lida och dö. Överlevare som minns det som var med kärlek och smärta.
Död. Den Hamasledda attacken mot Israel den 7 oktober 2023 dödade 1 195 människor, varav 815 civila och 36 barn, enligt AFP. Sedan dess har Israel dödat över 72 587 människor i Gaza och skadat över 172 381, enligt Gazas hälsomyndigheter.
Barn. Över 64 000 barn har dödats eller skadats, över 56 000 har förlorat en eller båda sina föräldrar, och mellan 3 000 och 4 000 har genomgått en eller flera amputationer, enligt Unicef.
Fördrivna. Omkring 90 procent av Gazas befolkning har tvingats fly, många av dem upprepade gånger, enligt FN.
Infrastruktur. Stora delar av Gazas bostäder, sjukhus, skolor, kultur, odlingar, historiska och religiösa platser har skadats eller förstörts, enligt FN.
Musikerna i Gaza som har tystats
Yousef Dawwas: Gitarristen och skribenten
Yousef var en skicklig gitarrist och en drivande röst i initiativet We Are Not Numbers. Genom sin musik och sina texter, som Vem betalar priset för de tjugo år vi förlorat? försökte han visa människan bakom statistiken.
Han dödades den 14 oktober 2023 i en flygbombning mot sitt hem i norra Gaza, tillsammans med flera familjemedlemmar.
Mohammad Al-Jubeiri: Glädjens röst
Känd som “Al-Nabatawi” var Mohammad en symbol för fest och folkkultur. Han spred glädje på bröllop med sina traditionella sånger.
Den 16 oktober 2023, under sin påtvingade flykt från norra Gaza, dödades han i en flygbombning längs den väg som beskrivits som en säker korridor.
Elham Farah: Musikläraren som vägrade lämna
Den 80-åriga musikläraren Elham Farah spenderade sitt liv med att lära barn spela piano och fiol. Hon valde att stanna kvar i sitt hem.
Den 13 november 2023 sköts hon av israeliska krypskyttar nära Al-Shifa-sjukhuset. Hon förblödde på gatan då belägringen hindrade ambulanser från att nå henne.
Kamal Dweik: Frihetens fiol
Kamal var en av Gazas främsta violinister. Han vägrade lämna sitt hem i Beit Lahia som en form av tyst motstånd.
Efter att hans hem hade förstörts av stridsvagnar, dödades han i en drönarattack den 29 november 2023 när han återvände för att se till sina ägodelar.
Lubna Mahmoud Alian: En ofullbordad dröm
Endast 14 år gammal var Lubna en lovande violinist vid Edward Said National Conservatory.
Hon drömde om att representera Palestina i internationella orkestrar. Den 21 november 2023 dödades hon och hela hennes familj i en flygbombning mot deras tillflyktsort i Al-Nuseirat.
Mahmoud Murad Saqallah: Mellan hantverk och melodi
Mahmoud var en framgångsrik affärsman, men också en passionerad kompositör och poet. Han skrev sånger om hemlandet och kärleken till livet.
Den 23 november 2023 dödades han i en attack mot stadsdelen Al-Rimal, där han hade sökt skydd.
Mohammad Abu Naji: Oud-spelaren i skolan
För Mohammad var ouden ett sätt att berätta om Gazas hopp. Han sökte skydd i en UNRWA-skola i Beit Lahia, men inte ens där var han säker.
Den 9 december 2023 sköts han till döds av en prickskytt inne i skolan, mitt bland de flyende civila.
Akram Al-Ajla: Slagverkaren som tystades av blockaden
Akram var en begåvad slagverkare som förenade tradition med modernitet.
Hans död i slutet av november 2023 på Al-Shifa-sjukhuset var ett resultat av blockaden, som skar av tillgången på livsnödvändiga mediciner och utrustning.
Källa: Palestine Studies
Läs nästa vykort:
