De karga, uråldriga bergsryggarna som man ser från planet när man flyger in över Afghanistan är överväldigande. När jag gör den inflygningen för första gången 2018 tänker jag på att afghaner faktiskt bor i dem och krigar i dem. Det finns en urkraft i det som ligger en evighet från västvärldens verklighet.
Senast har jag bott i Irak och Syrien och jag föreställer mig att det här landet är betydligt mer konservativt. När jag blir inbjuden till en födelsedagsfest i Kabul klär jag mig därefter.
Jag knackar på porten och den afghanska dörrvakten, chowkidar som det heter på dari, släpper in mig. Trädgården ligger i mörker, men lyses upp av en storbildsskärm som visar musikvideor.
Technorytmerna dånar över kvarteret och jag känner mig plötsligt osäker där jag står i min svarta abaya och mina platta skor, med hättan och sjalen på huvudet. Inte ett enda hårstrå syns och mitt ansikte är osminkat.
Jag tränger mig fram genom de festande gästerna och in i huset. Vardagsrummet har gjorts om till dansgolv och halvnakna människor rör sig mot varandra med drinkglas i händerna. Här festar afghaner och utlänningar tillsammans.
Bli prenumerant för att följa Gad World. Du kan bli det helt gratis.
När jag, generad över min egen uppenbarelse, söker efter toaletten råkar jag öppna fel dörr och ser två personer som har sex.
Abayan och sjalen åker av. Jag ger mig in i det gungande folkhavet. Kvinnor hånglar med kvinnor och män med män. Flera är kärleksfulla mot mig och pratar lent med blanka ögon.
– Vad är det ni tar? frågar jag när jag får intrycket av att alla är drogade utom jag.
– Tablet K! får jag till svar.
– Vad är det? undrar jag.
– Ingen aning, men det är bra!
Senare får jag veta att Tablet K är en blandning av olika droger och att ett piller kan innehålla allt från metamfetamin och heroin till smärtstillande och Viagra.
Vid midnatt går födelsedagsbarnet ut i trädgården i bara underbyxor och tränings-bh. Gästerna kommer med födelsedagstårtan, smetar ut den över hens svettiga kropp och börjar äta av grädden.
Det är mitt första möte med det land jag precis har flyttat till.
Den bild av Afghanistan jag kom hit med rymde inte den här festen. Ett land är större än det som visas i nyheterna. På plats upptäcker vi sådant vi inte ens visste att vi skulle fråga efter. Vi möter människor vars liv utmanar våra föreställningar och får syn på fler av verklighetens motsägelser. Det är den journalistiken vi vill göra på Gad World.
I dag ser mitt liv annorlunda ut. Jag jobbar mindre på plats i krigen och är i stället den som stöttar andra som gör det.
Jag vill rikta ett särskilt tack till alla er som har bidragit till insamlingen som bekostar vår reportageresa i södra Iran, där vi har haft två korrespondenter i över två veckor.
Det är ni som bidrar som gör den här rapporteringen möjlig. Gad World skulle inte finnas utan er. Det bästa långsiktiga stödet du kan ge oss är att bli betalande prenumerant.
Snart kommer deras reportage om bröllopet som USA bombade i Kuhestak och från Hormuzön där människorna lever mitt i skottlinjen i världens mest omtalade sund. De berättar också om barnen som överlevde USA:s skolmassaker i Minab, men som tvingas leva vidare utan sina klasskompisar.
Den här helgen har vi skickat en reporter till Frankrike för att följa klimataktivister som har tröttnat på att demonstrera fredligt.
Att vi kan bekosta resor och vara på plats är tack vare ert stöd. Gad World finansieras helt av er som läser tidningen. Det finns inga annonser som vill få dig att köpa en ny bil samtidigt som du läser om klimatkris och krig om resurser.
Vad är egentligen ett folkmord?
Nu närmar vi oss tre år av folkmord i Gaza. Med anledning av det har vi utökat vår rapportering.
I veckan som gick skrev vi om dokumentären NAZA där israeler som har deltagit i folkmordet beskriver det industriella mördandet. En av dem sade att han nu kan förstå nazisterna under Förintelsen.
Det kommer även en text från en historiker om vad folkmord faktiskt är och en essä av Danmarks intellektuella gigant Carsten Jensen om hur det är att bevittna ett folkmord.
Läs min text om hur det värsta brottet normaliseras:
Framöver vill vi också rapportera på plats i Gaza och i Libanon. För att kunna göra det behöver vi din hjälp.
Om 20 000 personer läser en av våra texter och bara en procent blir betalande prenumeranter får Gad World 200 nya prenumeranter. Det gör enorm skillnad för våra möjligheter att bekosta reportage. De återkommande intäkterna från prenumerationerna gör också att vi kan skapa en hållbar verksamhet.
Bli betalande prenumerant och var med och bygg Gad World långsiktigt. Det här gör vi tillsammans.
Tre tips för helgen
Det här urvalet är från mina personliga favoriter.
🎬 Se: Whiskey Tango Foxtrot
Tina Fey spelar en journalist som lämnar sitt skrivbordsjobb och dras in i korrespondenternas liv i Kabul, med fylla, sex och jakten på nästa stora nyhet. Kollegorna som festar tillsammans konkurrerar samtidigt om uppdragen, och vänskapen förbyts snabbt i rivalitet.
Filmen säger något om hur destruktivt det livet kan bli. Faran blir en kick och gränserna för vad man utsätter sig själv och andra för flyttas. Till slut säger hennes afghanske medhjälpare ifrån: hon har blivit beroende av det här livet, och han vill inte längre vara en del av det.
Jag läste journalisten Chris Hedges drabbande brev i början av folkmordet, när jag var på väg till Egypten och Rafah med målet att försöka smuggla mig in i Gaza genom en tunnel.
Hedges skriver till barnet vars lekkamrater grävs fram ur ruinerna. Barnet som undrar vem som ska dö härnäst. Mamma? Pappa? Som väntar medan föräldrarna letar efter mat. Och inte vet om de kommer tillbaka. Som undrar varför det över huvud taget föddes. Var det för detta?
Han skriver att vi har svikit Gazas barn och undrar om vi ens kan förtjäna rätten att be om deras förlåtelse.
📚 Läs: Hur medierna gör sig medskyldiga
Alexandra Urisman Otto skrev en utmärkt text i Gad World om mediernas medskyldighet till folkmordet i Gaza. På samma tema vill jag tipsa om historikern Assal Rads Don’t Say Palestine: How the Media Manufactured Consent for Genocide (2026).
Rad granskar hur ansvaret försvinner ur medierapporteringen om Gaza, samtidigt som civila fortsätter att dödas. Hennes bok visar hur medierna genom sina ordval och utelämnanden har hjälpt till att göra folkmordet möjligt.
När palestinska barnfamiljer utplånas återger medierna okritiskt Israels version. När människor fryser ihjäl i Gaza pekar en rubrik ut vinden och kylan, utan att nämna att Israel stoppar nödhjälpen. När barn svälter hamnar Israels beslut att hindra maten från att komma in i bakgrunden.
Vi hörs nästa vecka!
Magda
Se om ni kan etablera ett samarbete med Mediapart i Frankrike. Skickliga grävande journalister. Bidrog starkt till att president Sarkozy hamnade i finkan! Nu senast har man grävt i Bardellas förflutna och plockat upp anti semitiska uttalanden vilket har gjort att Marine Le Pen riktat dödshot mot journalister som granskar RN.
Älskar när du delar med dig av dina egna erfarenheter! Tack också för utmärkta tips!