När Sverige går mot riksdagsval har “politisk islam” gjorts till en central fråga. Tidöregeringen har tillsatt en utredning om religiös radikalisering där politisk islam och islamisk “infiltration” står i centrum. Samtidigt tillsätts inga utredningar för att granska politisk kristendom – hur kristna idéer, praktiker och nätverk påverkar svensk politik – trots eller kanske på grund av att de finns inom den politiska miljö som har verklig makt och bär upp just Tidösamarbetet.
I den globala radikalhögerns framväxt finns kristna argument och föreställningar som behöver tas på allvar, eftersom de får extrema konsekvenser. I USA har exempelvis vissa kristna rörelser fått stort politiskt inflytande – och idéer, strategier och organisationer därifrån sprider sig globalt. Att skratta bort det som oseriöst är något vi inte längre har råd med.
Forskaren Fredrik von Malmborg har nyligen förtjänstfullt pekat på hur högerextrema hämtat viktig näring från ett kristet arv: från kalvinism och puritanism till amerikansk kristen fundamentalism, vidare in i den republikanska rörelsen, MAGA och konservativa tankesmedjan Heritage Foundation som tog fram Project 2025, och därifrån till transnationella nätverk som påverkar även svensk politik.
Det är en viktig pusselbit för den som vill förstå vår tids politiska utveckling. Den visar också varför religion behöver tas på större allvar i politisk analys. När föreställningar om sanning, utvaldhet, gott och ont, kätteri och frälsning omsätts i institutioner och praktiker får de politiska konsekvenser.
Makten framställer sig som helig
Det kristna arvets politiska betydelse förtjänar en betydligt hårdare granskning än den vanliga berättelsen om kärlek, tolerans och människovärde ger utrymme för. Kristna kyrkor och bibeltolkningar har legitimerat patriarkalt förtryck, rasism, antisemitism, kolonialism och slaveri.
Samtidigt var den politiska makten auktoritär långt före kristendomen. Kristna institutioner har formats i nära samspel med imperier, furstar och andra maktordningar. Ett tydligt exempel är Romarriket som var hierarkiskt, våldsamt och imperialistiskt innan kejsarna blev kristna.
När kristendomen knöts till staten försvann inte dessa maktstrukturer, men kejsarmakten fick en hel arsenal av berättelser och symboler som kunde legitimera dess auktoritet. Och när makten började använda kyrkan blev den som en följd av det en institution med egendom, hierarkier och politisk makt.
Det är därför svårt att säga om auktoritära praktiker i grunden är kristna. De kan ha en betydligt äldre politisk historia men förts vidare genom kristna traditioner.
När härskarna började bekänna sig till Kristus fortsatte de samtidigt att härska, kriga, straffa och exploatera som förut. Hur makten utövades ändrades inte i sak. Det som ändrades var att maktens män enklare kunde framställa den ordning de ville ha som rättmätig. Rentav helig.
Tack för att du läser. Glöm inte att prenumerera för att följa och stödja oss. Du kan göra det helt gratis.
Gudomlig imperialism och heligt slaveri
Kolonialiseringen, som började på 1400-talet, motiverades i hög grad med kristna tolkningar. Under den europeiska expansionen var påvliga bullor en del av den religiösa och juridiska föreställningsvärld som rättfärdigade kristna makters anspråk på icke-kristnas mark.
Bullorna gav europeiska härskare religiöst stöd för att dominera andra folks territorier och lägga dem under kristet herravälde.
Vatikanen konstaterade 2023 att dessa bullor inte erkände urfolkens lika värdighet och rättigheter och att deras innehåll användes av kolonialmakter för att rättfärdiga övergrepp mot urfolk. Katolska kyrkan tar samtidigt avstånd från den så kallade upptäcktsdoktrinen och säger att den aldrig varit en del av kyrkans lära.
Fakta: Påvliga bullor gav stöd åt kolonialismen
Dum Diversas (1452). Gav Portugals kung rätt att angripa och underkuva “hedningar”, muslimer och andra icke-kristna och att försätta dem i permanent slaveri.
Romanus Pontifex (1455). Gav Portugal långtgående rättigheter till erövrade och “upptäckta” områden längs Afrikas kust och stärkte landets anspråk på handel, territorier och förslavade människor.
Inter Caetera (1493). Gav Spanien anspråk på stora delar av de områden i Amerika som européerna nyligen hade nått och knöt expansionen till uppdraget att sprida kristendomen.
Den rasbaserade slavhandeln försvarades också med Bibeln. Ett av de tydligaste exemplen är hur berättelsen om Noa och Kanaan i Första Moseboken 9:20–27 kom att tolkas.
Efter att ha räddat mänskligheten planterar Noa en vingård, dricker sig stupfull och blir liggande naken i sitt tält. Hans son Ham ser honom och berättar om faderns nakna blygd för sina bröder. När Noa vaknar, fortfarande full, och inser vad som har hänt, förbannar han Hams son Kanaan: “En trälars träl skall han vara åt sina bröder.”
Texten förklarar inte varför straffet hoppar över en generation. Kanaan har inte gjort något, knappt Ham heller. Den rimligaste läsningen är att Noa är full och förvirrad och skämmer ut sig flera gånger om – som en varning för supande.
Ändå blev texten ett argument för rasbaserat slaveri. Det krävde flera tolkningssteg som egentligen saknar stöd: att Ham blev afrikanernas stamfader för att det står på ett annat ställe att han flyttade söderut, att det Noa säger på fyllan är Guds vilja och att förbannelsen som han kastar mot Kanaan ska ärvas.
Slaveriförespråkare hänvisade också till andra bibeltexter, som uppmaningar om att slavar skulle lyda sina herrar. Men de handlar inte om slavhandel, utan om skuldslavar och krigsfångar.
Samtidigt bortsåg de från texter som kunde användas mot slaveriet. I Andra Moseboken 21:16 står det: “Den som rövar bort en människa skall straffas med döden, vare sig han sålt den bortrövade eller denne påträffas hos honom.”
Enskilda verser i Bibeln bör man dock vara försiktig med. Texterna är av så pass olika karaktär och har skrivits under vitt skilda omständigheter. Vissa texter är poesi, andra är obsoleta lagtexter och ytterligare några är subjektiva erfarenheter av Gud, präglade av specifika livssituationer.
Säkra vår journalistik med valfritt belopp: Swish 123 515 98 35
Mycket går inte att tolka lösryckt som ofta görs av både Bibelns anhängare och kritiker. Däremot finns vissa berättelser och teman som är bärande för kristendomen och som därför fungerar som tolkningsnycklar för andra texter.
En sådan berättelse är uttåget ur Egypten – berättelsen om befrielsen från slaveriet, som lade grunden för de abrahamitiska religionerna. Mose gör upp med den egyptiske kungen Faraos bild att vissa är födda till slavar, genom att säga att inte bara Farao utan alla människor är födda till Guds avbild.
Gud delar på havet och låter slavfolket, israeliterna, gå, men dränker maktens soldater som försöker fånga in dem. I Filemonbrevet skriver Paulus att en förrymd slav ska tas emot: “Inte längre som en slav utan som en älskad broder.”
Fakta: Människa eller djur?
Under kolonialismen diskuterade europeiska teologer, jurister och filosofer vem som var en fullvärdig människa.
På 1500-talet gällde frågan om Amerikas urfolk var människor med en själ och med rättigheter, eller “naturliga slavar” som stod närmare djur och kunde underordnas européer. Påven Paulus III slog 1537 fast att urfolken hade själ och inte fick berövas sin frihet och egendom. Då byttes argumentet till att slaveriet var en nåd som förde “hedningar” till kristendomen. I den kontexten kom The Slave Bible till.
För afrikaner fanns ingen motsvarande kyrklig debatt, men rasistiska teorier kom att placera svarta människor närmare djur än vita européer. Den brittiske slavägaren och författaren Edward Long hävdade på 1700-talet att afrikaner stod närmare orangutanger än vita människor. En idé som framställde rashierarkin som något naturligt.
En censurerad bibel till slavarna
Ett närmast övertydligt exempel på hur man valde bland texterna är boken Select Parts of the Holy Bible, for the Use of the Negro Slaves, in the British West-India Islands (1807). Den gavs till förslavade människor i brittiska kolonier och kom att kallas The Slave Bible.
Omkring 90 procent av Gamla testamentet och hälften av Nya testamentet saknades. Texter som kunde ge stöd för frihet och motstånd togs bort. Uttåget ur Egypten försvann, liksom Galaterbrevet 3:28 om jämlikhet, Jeremia 22:13 om orättvisa löner och Andra Moseboken 21:16 om dödsstraffet för slaveri.
Däremot behölls Efesierbrevet 6:5: “Ni slavar, lyd era jordiska herrar med respekt och fruktan och av uppriktigt hjärta, som ni lyder Kristus.”
Det var alltså inte bara en fråga om hur Bibeln tolkades. Själva urvalet av vilka delar de förslavade fick läsa anpassades till det system som skulle försvaras.
Samtidigt använde de förslavade själva och abolitionister – de som kämpade för ett slaveriförbud – den ocensurerade Bibeln för att argumentera för befrielse. Kristna texter och föreställningar användes alltså både för att legitimera slaveriet och för att bekämpa det.
På samma sätt har Bibeln använts för sina motsatser i snart 2 000 år. Därför måste vi hela tiden ställa oss frågorna om vem som tolkar, hur institutioner ger vissa tolkningar makt och vilka intressen religionen får tjäna.
Du har väl prenumererat? Du kan göra det helt gratis.
Men islam då?
I dagens Sverige är det islam som har gjorts till en central fråga och pekas ut som ett problem för demokratin. Demokratin är på tillbakagång i världen och inte minst i USA – ett land som styrs av den radikaliserade amerikanska högern kring Trump och instrumentaliserar kristendom, inte islam.
Utvecklingen är oroande. Att politiker utger sig för att representera det allra heligaste och samtidigt pekar ut en religiös minoritet som ett samhällsproblem är inget nytt, men är i sig ett auktoritärt drag som försvagar demokratin.
Frågan som behöver ställas är därför större än att bara avfärda alla former av religiositet i politiken: Vilka idéer, institutioner och politiska rörelser bidrar faktiskt till den auktoritära utvecklingen? Och vilka kämpar emot?
Det går knappast att förstå västvärldens moderna våldshistoria utan att granska kristendomens roll.
Framväxten av dagens radikalhöger är en del av den historien. Von Malmborg visar att relationen mellan kristna traditioner och radikalhögern går betydligt djupare än politikers bruk av kristna symboler och tal om att de försvarar “kristna värderingar”.
Han pekar på flera delar av det kristna arvet som har påverkat högerradikal politik: föreställningen om en enda sanning och en utvald ledare, karismatisk retorik, behovet av fiender, utpekandet av kättare, uteslutning ur gemenskapen och kontroll över hur människor lever sina liv.
Fakta: Kättaren kommer inte från Bibeln
Föreställningen om “kättaren” – avfällingen från den rätta läran, som kristna statsmakter historiskt har straffat – är en av de praktiker som von Malmborg menar att de högerradikala har tagit från kristendomen.
Men ordet kättare kommer inte från Bibeln, utan har uppfunnits senare. Det svenska “kättare” kommer från katarerna som den katolska kyrkan bekämpade med korståg och inkvisition. Problemet kyrkan hade med katarerna var att de kritiserade maktmissbruk, hierarkier, kyrkans rikedom och prästerskap.
Det grekiska hairesis, som ligger bakom ordet heresi, betydde ursprungligen “välja”. Först senare fick det den kyrkliga betydelsen villolära.
Nya testamentet varnar för söndring och villoläror, men kopplar ingenstans sådana varningar till egendom, frihet eller liv, och ger ingen makt över att döma någon annans val. Tvärtom står det: “Döm inte, så ska ni inte bli dömda.” Den typen av straff växte fram senare, när kyrkliga gränser för rätt och fel tro kopplades till politisk och juridisk makt.
Särskilt viktigt, menar han, är vad institutionaliserade kyrkor faktiskt har gjort. En bibeltext får ingen politisk betydelse i sig, utan först när människor och institutioner tolkar den, omsätter den i praktik och ger den makt.
Här finns en kausalitet. Vissa kristna traditioner har fört vidare och utvecklat idéer, retoriska former och praktiker som används av dagens radikalhöger. Det är ett viktigt vetenskapligt fynd.
Men sådana samband misstolkas lätt i den offentliga debatten. Forskningen kan handla om specifika teologier, institutioner, praktiker och historiska samband. Men i debatten blir det snabbt religionen i sig som får förklara allt.
Kalvinism, puritanism, institutionaliserade kyrkor och amerikansk kristen fundamentalism blir lätt till “kristendomen”. Därmed klumpas kristna som bekämpar dessa praktiker ihop med de rörelser de själva motsätter sig.
Säkra vår journalistik med valfritt belopp: Swish 123 515 98 35
Det är samma sak som länge har hänt med islam.
Politiska rörelser, historiska konflikter, koloniala trauman, väpnat motstånd mot imperialism, staters intressen och specifika teologiska tolkningar har gång på gång kokats ned till islam i sig som problem eller hot.
I dag anses frågor som “vad anser islam om kvinnor” vara rimliga trots att de saknar svar. Islam kan inte tycka något. Den är ingen varelse eller en enhetlig aktör med en vilja eller åsikt, utan en religion som över en miljard människor identifierar sig med och tolkar på radikalt olika sätt.
Muslimer lyfter fram olika delar av texterna, lyssnar på olika auktoriteter och lever i vitt skilda sammanhang. De skapar mening av sin tro där de befinner sig.
En religion kan användas för att rättfärdiga kvinnors underordning och frigörelse, våld och fredsarbete, slaveri och slaveriförbud.
Frågan “vad anser islam” saknar därför svar av samma skäl som “vad anser kristendomen”. Det finns ingen som kan tala för religionen som helhet. Det är enskilda individer och institutioner som tolkar den, med mer eller mindre välgrundade argument.
Ändå pekas islam gång på gång ut som förklaring till radikalisering och demokratiproblem. Ett vanligt svar från antirasister och minoritetsorganisationer är att peka på att kristna kyrkor och teologier har legitimerat kolonialism, slaveri och förföljelse och varit “värre”.
Fakta: Europeiska imperier fick enorm makt
Slaveri, förföljelse och religiöst legitimerat våld finns i alla de tre abrahamitiska religionernas historia. Slaveri förekom även i Mesopotamien, antikens Grekland och Rom, Kina, afrikanska riken och senare i den arabiska världen.
Den kristna historien är dock särskilt betydelsefull på grund av den enorma makt och geografiska räckvidd som kristna europeiska imperier fick. Under flera hundra år byggde de koloniala system över stora delar av världen.
Den transatlantiska slavhandeln blev unikt rasifierad och ärftlig, omfattade miljontals människor och gavs teologisk legitimitet genom bland annat tolkningen av Noas förbannelse över Kanaan och senare genom texter som The Slave Bible.
Europeisk kolonialism, förföljelse och intervention har också bidragit till politiska och religiösa motreaktioner inom både judendom och islam. Moderna islamistiska rörelser växte exempelvis delvis fram i kamp mot kolonialism och västerländsk dominans.
Det är förvisso helt korrekt, och historien har också format de miljöer där senare politiska motrörelser växte fram. Europeisk kolonialism blev exempelvis en viktig bakgrund till delar av den moderna våldsamma islamismen. Medan europeisk antisemitism, pogromer och förföljelse bidrog till framväxten av våldsamma judiska nationalistiska rörelser.
Det är relevant. Men om vi endast skiftar vilken religion som pekas ut har vi behållit samma analysfel. Då riskerar vi att göra religionen som helhet till förklaring och missa vilka teologiska tolkningar, religiösa aktörer, institutioner och makthavare som faktiskt driver utvecklingen.
Kristendom och islam börjar då framstå som sammanhållna politiska aktörer med varsin kärna. Som att det gick att väga dem mot varandra och avgöra vilken religion som är mest auktoritär i sig. Det går inte.
Nu händer det mycket hos Gad World. Vill du få insikt bakom kulisserna och prata direkt med oss om den journalistik vi gör: bli founding member.
Det är makten som ska granskas
Auktoritarism är inte en egenskap hos någon religion som helhet. Det är en maktteknik som kan finnas i specifika institutioner, hos vissa ledare och inom vissa tolkningstraditioner. En egenskap som kommer med makt helt enkelt, oavsett hur makten legitimeras. Inom alla religioner finns rörelser och grupper som är starkt auktoritära och de som är motsatsen.
I stället för att göra religionen till problemet behöver vi förstå hur makten kan verka genom religionen. På samma sätt kan den verka genom staten, vetenskapliga institutioner, ekonomiska system, nationella myter, ideologier, folkrörelser, partier, skolor och medier.
Frågan är inte om dessa institutioner, system och tryckpressar är onda i sig. Utan hur hierarkier använder dem för sina syften.
Religion är ett av många språk som makten kan använda för att legitimera sitt missbruk. Det betyder inte att religiösa politiker eller praktiker ska granskas mindre. Tvärtom blir frågorna mer krävande.
Fråga inte vilken religion som är det största problemet. Fråga i stället hur det går till när maktmissbruk uppstår.
Vilka metoder har kyrkor själva utvecklat för att kontrollera människor? Vilka praktiker har de tagit upp från imperier, furstar, kolonialmakter, patriarkala ordningar och ekonomiska eliter? Och hur har religion och politisk makt format varandra?
När tron gör motstånd
Kristendomens historia rymmer också en annan rörelse än den jag beskrivit här. Fredskyrkor, slavmotståndare, svart teologi, palestinsk teologi, feministisk teologi och queer teologi har alla läst samma tradition från de förtrycktas sida och vänt det religiösa språket mot dem som gör anspråk på makten.
Jesus och Johannes döparen gjorde själva något liknande och det kostade dem livet. Jesus avrättades på ett kors och Johannes fick sitt huvud på ett fat.
Själv hämtar jag stor inspiration från befrielseteologin och de befrielseteologer som beskriver maktens försök att lägga beslag på Gud som en form av avgudadyrkan. När härskaren, nationen eller imperiet gör anspråk på Guds auktoritet är det ett sätt för människor att sätta sig på Guds plats.
Det är också därför religiösa traditioner kan bli så obekväma för makten. De innehåller berättelser som kan användas för att kräva lydnad. Men också berättelser om slavar som går fria, profeter som trotsar kungar, och människor som vägrar böja sig.
Om en Gud som hör de förtrycktas rop och hårda fördömanden av religiösa auktoriteter som använder sin ställning för status och kontroll och för att lägga bördor på andra.
I Matteus 23 går Jesus till angrepp mot de religiösa makthavarna i sin tid för att de söker status och hedersplatser, kräver sådant av andra som de själva inte lever efter och lägger stor vikt vid religiösa regler samtidigt som de försummar “rättvisa, barmhärtighet och trohet”.
Han anklagar dem också för att visa fromhet utåt medan de drivs av egen vinning, att de är fina på utsidan, som vitkalkade gravar, men på insidan fulla av död och förruttnelse. Till sist frågar han hur de ska kunna “undgå att dömas till helvetet”.
Den religiösa traditionen innehåller med andra ord också stenhård kritik av den som använder det heliga för att befästa sin egen makt.
Det heliga kan stjälas av makten. Men det kan också tas tillbaka.
Anna Ardin är diakon i Equmeniakyrkan och doktorand vid institutionen för civilsamhälle och religion vid Marie Cederschiöld högskola.