I snart tre år har vi bevittnat Israels folkmord på den palestinska civilbefolkningen. Redan i november 2023 varnade FN:s särskilda rapportörer för att övergreppen “tyder på att ett folkmord håller på att äga rum”. De uppmanade det internationella samfundet att agera.
Parallellt har de som protesterat fått sina formuleringar nagelfarna, pressats till nedtoning och självcensur. Och – mellan raderna eller explicit – anklagats för antisemitism. Också jag, själv judinna och barnbarn till en Förintelseöverlevande, har varit föremål för den typen av insinuationer.
Vissa offentliga personer i Sverige har utsatts för drev på en nivå jag aldrig tidigare skådat. Samtidigt som mediernas bevakning av själva folkmordet och den etniska rensningen har varit så bristfällig att den omöjligt kan betraktas som annat än medskyldighet.
Den 22 december 2023, en vecka innan det välrenommerade Lemkin-institutet beskrev Israels krigföring i Gaza som ett folkmord, skrev jag till min dåvarande chef Peter Wolodarski i vår redaktionsgemensamma chatt på Dagens Nyheter.
Jag, som många andra, efterfrågade en proportionerlig bevakning och ett “enträget ansvarsutkrävande av svenska regeringen när ett barn dödas var tionde minut”. I likhet med andra flaggade jag också för att vi som journalister är en aktiv del av händelseförloppet, vare sig vi vill det eller ej.
Bli prenumerant för att följa Gad World. Du kan bli det helt gratis.
Jag citerade professor i journalistik Alan Thompson som i sin bok om folkmordet i Rwanda 1994 skrev: “De lokala medierna eldade på dödandet, medan de internationella medierna antingen ignorerade eller grovt feltolkade det som pågick.”
Sedan dess har helvetet rasat oavbrutet i Gaza. Bomber, svält, utraderad infrastruktur, sjukdomar, politiskt skapad brist på precis allt. Och nu undrar jag: Börjar vi kanske närma oss stunden då vi svenska journalister ser oss i spegeln?
Är vi till sist redo för de självrannsakande samtal som förstås borde ha ägt rum på svenska nyhetsredaktioner långt innan över 21 000 palestinska barn utplånades framför våra ögon?
Kommer vi till sist att ställa oss de relevanta frågorna och ärligt erkänna den skuld som är vår – för att därefter kunna komma vidare?
För nog undrar man: Hur hamnade vi här? Hur skapade vi ett medieklimat där enstaka ordval på sociala medier tar upp spaltmeter efter spaltmeter, samtidigt som en hel befolkning utraderas mitt framför våra ögon utan att det leder till mer än enstaka artiklar, ofta notiser?
Hur kan det till exempel vara så tyst efter ett vittnesmål från en judisk-amerikansk kirurg som beskriver hur han i Gaza amputerade en femårig flicka utan att kunna söva henne?
Flickan är ett av tusentals barn i Gaza som nu saknar en del av sin kropp.
“Den enda bedövning som fanns tillgänglig var att narkosläkaren sjöng för henne”, berättade kirurgen, givetvis märkbart tagen.
Granskade Wollter i stället för krigsbrott mot barn
Efter att hon gjort en rad “stories” på Instagram, gick drevet mot konstnären Stina Wollter – en person som ingen rimlig människa förstås på allvar tror hyser minsta hat eller agg mot oss judar.
Trots det ger en sökning på “Stina Wollter” och “antisemit*” i mediearkivets databas Retriever 363 unika träffar mellan den 7 oktober 2023 och den 7 oktober 2025.
Samma databas visar att det sedan i åtminstone april 2024 har funnits omskrivna vittnesmål i internationell media från läkare som beskriver att många, ofta små, barn i Gaza har skjutits av israeliska prickskyttar. Flera mediehus har gjort egna, stora granskningar. The Guardian, BBC, New York Times.
För många av oss har den här informationen funnits i flödet betydligt längre än så. Ändå dröjde det över sexton månader innan det blev en nyhet i Sverige.
Sveriges Radio publicerade då en dokumentär: “Barnen som skjuts i Gaza, läkarnas vittnesmål”. Den uppmärksammades av både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet – med korta notiser i papperstidningarna.
När våra etablerade medier inte rapporterar på ett rimligt sätt om den här typen av oerhörda övergrepp, när vi inte utkräver ansvar för brott mot internationell rätt. Och när balansen i rapporteringen så ofta tippar till förövarens fördel – då rämnar förtroendet hos alla de människor som på sina egna skärmar i realtid ser vad som händer.
När samhället saknar förtroende för de etablerade medierna blir det farligt. Dörrarna öppnas för konspirationsteorier och falska narrativ.
Founding members hjälper oss att våga satsa större. Var med och bygg Gad World långsiktigt.
Hur hamnade vi här? Medan folkmordet fortsätter att fylla våra skärmar trots den så kallade vapenvilan, är det minsta vi svenska journalister kan göra att kollektivt ställa oss den frågan.
Sedan måste vi be om ursäkt utan att förvänta oss förlåtelse. Och stålsätta oss inför framtidens utmaningar för vår yrkeskår.
För det här är bara början.
Alexandra Urisman Otto är juristen som omskolade sig till journalist, ställde in tofflorna och kaffemuggen på DN-redaktionen och trodde att det var där hon skulle bli kvar. Så blev det inte.
Alexandra var först kriminalreporter på DN, men blev sedan prisad klimatjournalist. Hon har skrivit en bok om Greta Thunberg och en handbok i klimatjournalistik.
I dag är hon författare och frilansande journalist för tidningen Arbetaren. Den här texten har tidigare publicerats som inlägg i hennes egna sociala medier.
🎬 Lyssna på Alexandra i Samtal vi saknar:
Tack för denna viktiga artikel!
Jag har prenumererat på DN i över 50 år, men blir alltmer bekymrad över deras rapportering och ställningstaganden.
Jag vill eg inte stödja dem med pren 800 kr per mån i papperstidningens form.
Så jag har övergått till digital pren - det ger mig 400 kr över per mån att använda till andra informationskällor, t ex Gad World.
Det kanske finns fler som vill göra som jag!
Tack Magda!