Förlorade benet – var livrädd för att brinna upp levande
Journalisten Christina Assi tvingades amputera benet efter Israels attack. Här skriver hon om sin barndom i Libanon, hur hon lärde sig vad krig är och till slut förlorade en del av sig själv i det.
När jag växte upp hörde jag berättelser om den israeliska ockupationen av min farmor och farfar, som var födda och uppvuxna i södra Libanon. De berättade om israeliska soldater som gjorde räder i människors hem, om barn som levde i ständig rädsla och om dem som fängslades och torterades i det fängelse som de israeliska styrkorna upprättade i vår by 1982.
Som liten tyckte jag att de här historierna lät nästan overkliga. Vi kunde sällan besöka byn, eftersom den syriska ockupationen och alla vägspärrar förvandlade vad som borde ha varit en kort bilresa till timmar av ren utmattning.
Det enda jag förstod av de där vägspärrarna var att de fick min bror att må illa. Jag var helt omedveten om vad de faktiskt representerade.
En dag år 2005 när jag var hemma i Beirut skakade plötsligt hela byggnaden. Fönstren skramlade och ett djupt dån ekade genom kvarteret. Inom loppet av några sekunder hördes skrik från gatorna.
På den tiden fanns inga sociala medier där man kunde kolla vad som hänt, bara rykten som spreds via telefonsamtal och skrämda röster.
Jag frågade mamma och pappa vad det var som pågick, men de svarade inte. Det enda de brydde sig om i det ögonblicket var att försäkra sig om att min bror var i säkerhet i skolan.
Efter en stund fick vi veta att premiärminister Rafic Hariri hade mördats.
Vid den tiden visste jag ingenting om politik eller om Libanons sköra stabilitet. Mina föräldrar diskuterade aldrig sådant inför oss barn. Kanske försökte de skydda oss från världens grymhet.
Samma år lämnade vi Libanon och flyttade till Qatar.
Sommaren 2006 återvände vi till Libanon för första gången. Hela familjen hade samlats för lunch i vår by i syd. Min farfar stod och grillade kött medan alla andra väntade runt bordet.
Då ringde den fasta telefonen och jag skyndade mig att svara. En vän från Beirut var i andra änden och frågade om vi var i säkerhet. Med spänd röst berättade hon att Israel hade börjat bomba broar i södra Libanon.
Jag lade ifrån mig luren, satte på tv:n och gick tillbaka till köket. Som elvaåring betydde ordet ”krig” ingenting för mig.
Kvinnorna i min släkt greps av panik, men min farfar förblev helt oberörd och fortsatte grilla. Lugnt sa han åt alla att inte oroa sig. Att det förmodligen bara skulle pågå i några dagar.
Jag önskar att han hade haft rätt.
De där dagarna blev till veckor. Kriget trappades upp och vi satt fast i syd under konstanta bombanfall.
Det märkliga var att jag inte var rädd. Jag tittade upp mot himlen när missilerna föll. I mina ögon såg de ut som glänsande föremål som skar genom luften.
Min mamma reagerade väldigt annorlunda. Varje gång ett nedslag hördes kastade hon sig över oss för att täcka våra kroppar med sin egen, som om hennes armar ensamma skulle kunna skydda oss från döden.
Min farmor lyssnade uppmärksamt på ljuden. Hon lärde mig att det surrande lätet vi hörde kom från israeliska MK-drönare, som folk kallade ”Um Kamel”. Hon förklarade att de lät annorlunda än stridsflygplanen.
Två veckor gick innan min mamma slutligen sa det som ingen ville erkänna: vi var tvungna att evakuera, annars skulle vi dö där.
Min farfar vägrade lämna. Han hade överlevt krig förut och trodde att även det här skulle ta slut precis som de andra. Vi tvingades åka utan honom.
För första gången började allvaret sjunka in. Insikten om att något fruktansvärt höll på att hända.
Till slut nådde vi Beirut och fick bo i min mosters lägenhet i Ramlet al-Baida. Från balkongen kunde jag se hur himlen över Dahiyeh lystes upp varje gång missilerna slog ner.
Några dagar senare flydde vi igen, den här gången över gränsen till Syrien. Jag hade ingen kamera för att fånga det jag såg, men min hjärna registrerade varje byggnad, varje krater, varje rökpelare.
Vi kom slutligen till Qatar. En kväll när vi såg på nyheterna dök bilder från vår by upp på skärmen. Kameran rörde sig långsamt genom ruinerna av hus vi kände till, och så, under ett kort ögonblick, fick vi se min farfars kropp. Hans hus hade bombats för att han vägrade lämna byn. Han stred inte. Han valde bara att inte lämna sitt hem.
De där fruktansvärda ögonblicken mellan 2005 och 2006 förändrade mig i grunden. Det var då mitt intresse för politik föddes. Jag hade så många frågor om allt, men min pappa vägrade svara på de flesta av dem. Då tyckte jag att han var orättvis. Nu förstår jag att han försökte skydda oss från en verklighet han själv kände till alltför väl.
Men hans undvikande gjorde mig bara ännu mer nyfiken. Jag vände mig till historieböcker, dokumentärer och digitala arkiv i ett försök att förstå allt det jag hade genomlevt.
Varje gång jag tog upp något ifrågasatte min pappa mina källor. Han frågade varifrån informationen kom, vem som hade skrivit den och varför. Det irriterade mig.
I dag förstår jag att han lärde mig något livsviktigt: att fakta väger tyngre än åsikter. En lärdom som till slut formade mitt sätt att närma mig nyheter och ledde mig till journalistiken.
2015 fattade jag ett beslut som skrämde slag på mina föräldrar: jag valde att återvända till Libanon för att fortsätta mina studier. De gjorde sitt yttersta för att övertyga mig om motsatsen, men jag var envis. Jag trodde att min framtid hörde hemma där och att jag innerst inne behövde återknyta kontakten med mina rötter.
Jag hade turen att få bo i olika områden och bli vän med människor från vitt skilda bakgrunder. Även om de erfarenheterna var meningsfulla, tvingade livet där mig också att konfrontera de svåra realiteter som präglas av sekterism och politisk lojalitet. Jag kämpade med att förstå mig på de här mekanismerna och kunde inte se någon framtid för mig själv i ett system som livnär sig på splittring.
Medierna, som är tänkt att hålla makthavarna ansvariga, var tätt sammankopplade med samma politiska partier och deras agendor. Att hitta möjligheter utan de rätta kontakterna var därför nästan omöjligt, oavsett kvalifikationer eller avsikter. Jag blev inte journalist för att tjäna eller putsa på politikers image; det var aldrig min roll.
Till slut flyttade jag till Cypern 2019, precis före likviditetskrisen, för att börja min karriär som redaktör och fotojournalist.
I oktober 2023 kom jag tillbaka till Libanon för att bevaka sammandrabbningarna vid gränsen mellan Hizbollah och Israel. Det som var tänkt att vara vanlig nyhetsrapportering gjorde oss till måltavlor för den israeliska Merkava-stridsvagnen.
Efter en hel dag av bevakning av FN:s fredsbevarande styrka i Libanon (UNIFIL) hörde vi vid femtiden på eftermiddagen bombningar i närheten. Vi förflyttade oss till en öppen plats för att dokumentera det som hände. Vi blev kvar där i ungefär en timme, medan en drönare hela tiden cirkulerade ovanför oss, fullt medveten om vår närvaro och att vi hade kameror.
Sedan attackerades vi helt utan förvarning.
Jag fann mig själv liggandes på marken, oförmögen att röra mig, skrikandes efter hjälp. Min AFP-kollega Dylan sprang fram för att sätta tourniqeter på mina blödande ben, men då besköts vi igen inom loppet av några sekunder, i en så kallad “double-tap”-attack.
Den här gången skadades Dylan och jag lämnades ensam kvar nära ett brinnande fordon. Jag var livrädd för att brinna upp levande, så jag kröp sakta iväg tills en annan journalist kom och drog mig i säkerhet.
Efter två veckor i respirator och otaliga operationer vaknade jag upp i en annan kropp, bärande på förlusten av mitt ben och min nära vän Issam Abdallah, som var journalist för Reuters och dödades i attacken.
Sedan dess har Israel inte gett några svar på varför vi gjordes till måltavlor. Israel fortsätter att döda journalister under förevändning av att de har kopplingar till Hizbollah.
Jag blev journalist för att förstå det våld som jag hörde talas om när jag växte upp, för att ge mening åt en rädsla som en gång saknade tydlig form. Aldrig hade jag kunnat föreställa mig att jag skulle överleva en israelisk stridsvagnsgranat eller att jag skulle attackeras av samma styrka som har försökt ockupera vårt land sedan 1978.
De berättelser om israelisk ockupation som kändes avlägsna under min barndom är den värld jag rapporterar ifrån nu. Det jag inte kunde förstå när jag var liten är här och fortsätter breda ut sig, omöjligt att skilja från livet självt.
Israel har bombat min by, bränt ner trädet som min farfar planterade året jag föddes och förstört vårt familjehem.
Sättet som jag har burit min förlust på sedan 2023 speglar min farfars lugn när jag berättade för honom att Israel hade börjat bomba. Han reagerade inte då. Jag har lärt mig att göra detsamma.
Vi fortsätter att leva och att finnas till efter allt som har tagits ifrån oss. Efter varje försök att utplåna oss.
Överlevnad är det enda språk som finns kvar.
Läs mer om attacken:
