Jag och mina barn vaknar tidigt, fyllda av den där speciella energin man bara känner när man längtar efter att en särskild dag ska börja. Vi ger oss av medan det fortfarande är mörkt, ledda av doften av jod och sälta.
När vi når havet tar vi av oss skorna och går med dem i händerna. Vi vill känna den fuktiga, mjuka sanden mellan tårna, sval och tröstande så här dags. Samtidigt lyssnar vi till ljudet av zalaf (snäckskal) som sköljs upp och rullar in mot stranden i takt med vågorna, medan solen sakta smyger fram bakom horisonten. Det är en magisk syn som vi ser varje dag, men aldrig någonsin tröttnar på.
I Al-Hasba (fiskmarknaden) luktar det starkt av salt och fiskar av alla slag och färger, uppdragna genom svetten från män som kämpat mot vågor, fattigdom och granater för att återvända med ett levebröd doppat i värdighet.
Jag och barnen betraktar fiskemännen när de kommer hit till marknaden. Män med fåror i ansiktena, vissa gamla med händer som ser ut som bark, andra unga pojkar som har ärvt havet av sina fäder.
Vi är helt läsarfinansierade och behöver din hjälp för att finnas. Stöd oss med valfritt belopp via Swish 123-515 98 35, GoFundMe eller Donorbox.
Alla har sin egen plats, där de breder ut sin fångst med största omsorg på basta (utställningsbord), som om de visade upp dyrbara juveler. Mina barn är fortfarande små och tittar med upptäckarglädje när de lär sig namnen på allt som glittrar. Deras ögon blir stora och tindrar när de rör vid sardinerna, krabborna, ghazlan (små silverskimrande fiskar) och mulle (Sultan Ibrahim).
Samtidigt låter fiskemännen sina blickar vandra mellan sina fiskar och oss besökare. De väntar tålmodigt på den som ska köpa dagens skörd, med en förnöjsamhet trots den hårda natten de tillbringat ute på det öppna havet.
När vi kommer tillbaka hem till Al-Rimal med påsar i händerna förvandlas vårt kök till en festplats. Jag lär barnen hur man lagar zibdiyat gambari (räkgryta) som kokas i lergodsformar. När grytan kommer ut ur ugnen dekorerar vi den med cashewnötter och pinjenötter.
Vi gör Gaza-sallad på krossad grön Gaza-chili med vitlök och ain al-jarada (dillfrön), som vi blandar med röda tomater och massor av olivolja. Sedan väntar vi på den lyxiga sayadieh-rätten, med sitt karamellbruna ris och stekt lök, toppat med stekta bitar av vit fisk och nötter.
När måltiden på havets frukter är klar samlas familjen, grannar och vänner, som bjuds in när de nås av värmen av vår mat.
Det finns också en solnedgång, när skuggorna blir långa. Jag tar en promenad med min väninna Samouha i hamnen. Vi sätter oss nära fiskarnas nät, som ligger utspridda vid de små träbåtarna, uppradade som trötta krigare.
Medan vi pratar ser vi ockupationens stridsbåtar som mörka siluetter vid horisonten och de stirrar tillbaka på oss. Vi kan inte fly tanken: döden lurar där ute, ständigt vaksam, precis bakom den vackra kulissen. Vi sitter kvar i tystnad, fångade mellan kärleken till livet och det som väntar.
Bakom dessa oförglömliga dagar döljer sig en tragedi. Gazas fiskemän möter inte bara naturliga stormar, utan kanonmynningar och en blockad som förvandlar vårt vackra hav till ett vattenfängelse. Den hindrar införsel av motorer, reservdelar och nät, vilket gör varje färd till ett självmordsuppdrag.
Människorättsrapporter dokumenterar hundratals attacker varje år, där ockupationens båtar skjuter mot fiskebåtarna. Det har förvandlat jakten på brödfödan till en daglig resa mot martyrskap eller skada.
Jag har själv varit där ute på det öppna havet. Tillsammans med mina journalistkollegor följde jag med ut i gryningen, medan vi väntade på Freedom Flotilla som skulle bryta blockaden mot Gaza. Vi hade med oss vår frukost och våra kameror, men också en gnagande oro i bröstet.
Att vara ute på vågorna i Gaza är inte bara en utflykt, det är en balansgång mellan liv och död. Vågorna kan vara höga, men det som skrämmer mest är när kanonbåtarna dyker upp. Det är då man förstår att varje utkastat nät är en trotsig handling för att överleva.
Enligt Gazas fiskarförbund har minst 238 fiskare dödats sedan folkmordet började. Nu ligger båtarna inte längre på rad, utan utspridda, trasiga och brända. Ockupationen griper också fiskare ute till havs och konfiskerar deras båtar. Familjerna lämnas kvar i djup fattigdom och lång väntan bakom frånvarons galler.
Men det havet har lämnat i våra själar kan inte tiden radera. Jag kommer fortsätta laga zibdiyat gambari med mina barn för att sudda ut dagarnas bitterhet och påminna dem om när vi vaknade före soluppgången och följde doften till hamnen.
En dag vill jag vakna till en sådan morgon igen.
Vykort från Gaza
Khulud Shaban är en palestinsk journalist, född i Gaza 1980, som skriver från exil.
Liv. Denna serie personliga berättelser handlar om hur människorna en gång levde här – om vardagen och platserna som bar deras liv. Kulturen, maten, skratten och allt de älskade. Ett samhälle som tvingats lida och dö. Överlevare som minns det som var med kärlek och smärta.
Död. Den Hamasledda attacken mot Israel den 7 oktober 2023 dödade 1 195 människor, varav 815 civila och 36 barn, enligt AFP. Sedan dess har Israel dödat över 72 587 människor i Gaza och skadat över 172 381, enligt Gazas hälsomyndigheter.
Barn. Över 65 000 barn har dödats eller skadats, över 56 000 har förlorat en eller båda sina föräldrar, och mellan 3 000 och 4 000 har genomgått en eller flera amputationer, enligt Unicef.
Fördrivna. Omkring 90 procent av Gazas befolkning har tvingats fly, många av dem upprepade gånger, enligt FN.
Infrastruktur. Stora delar av Gazas bostäder, sjukhus, skolor, kultur, odlingar, historiska och religiösa platser har skadats eller förstörts, enligt FN.
