Den här veckan är det tio år sedan en pojke sprang genom rummen i sitt hem och ropade efter sin bror. Jag glömmer aldrig den morgonen. Jag kommer till pojkens bostadskvarter för att rapportera om hur de irakiska specialstyrkornas offensiv mot Islamiska staten framskrider i staden Mosul i Irak.
I hjälm, väst och skyddsglasögon står jag på ett tak och gör en livesändning.
På gatorna nedanför leker oskyddade barn bland stenar, vajrar och plåtbitar. En flicka i en röd finklänning sopar gården utanför sitt hus.
Från ett kvarter längre bort hörs skottlossning. Rök stiger efter en flygattack.
Varför fortsätter flickan att sopa?
Jag går ner från taket. En stund senare träffar en granat huset bredvid flickans. Jag kastar mig på marken. När jag reser mig kommer män springande med barn i sina armar. En bebis blöder från ansiktet och händerna. Mannen som bär henne trycker en rosa handduk mot hålen i hennes kropp.
Från en pojkes huvud rinner blodet ända ner till fötterna.
En annan bebis sätts på motorhuven till ett pansarfordon. De andra barnen lyfts in. Deras familjer får inte plats. När bilen kör iväg kastar sig en av mammorna på asfalten.
Hennes vrål sitter kvar i mina öron än i dag.
Får jag be om din hjälp innan du läser vidare?
Vi finns tack vare dig som bidrar. Det viktigaste du kan göra för oss är att bli betalande prenumerant. Det ger oss trygghet att växa.
Om bara en procent som läser detta uppgraderar till betalande får vi 200 nya prenumeranter. Det kan finansiera ytterligare 30 reportage!
Utanför mammans hus ligger två rosa sandaler och en pöl med blod.
Inne i huset hänger tvätt framför fönstren. En av hennes söner springer mellan rummen. Vänder sig in mot en dörröppning, lägger handen mot karmen och vänder tillbaka igen.
– Jehia!
Han ropar sin brors namn.
– Jehia! Jehia!
Han letar överallt. Till sist letar han i soptunnan.
Men Jehia är inte här. Han var pojken som blödde från huvudet ända ner till fötterna.
Han dog på vägen till sjukhuset.
När brodern går ut från huset ser han sin femåriga lillasyster Hala ligga under ett rosagult täcke. Henne försökte de aldrig ens köra dit.
Hon var redan död.
Barnen levde när jag kom dit på morgonen. De var hela. Sedan förändrades allt på ett ögonblick.
Vad är det för värld, där en pojke letar efter sin döda bror i en soptunna?
Jag har sett barn dö fler gånger än jag kan minnas. På platser där jag har bott och arbetat i krig är det en del av vardagen.
Jag tänker på ett annat barn vid fronten i Mosul, lite längre bort på en sandplan. Några frivilliga sjukvårdare har kommit dit på eget initiativ från Slovakien och försöker hinna med de skadade som kommer in. Lite utrustning ligger i kartonger på marken.
De stora hjälporganisationerna är frånvarande. Inte ens Läkare utan gränser är här. För farligt, säger de.
Tydligen finns ändå en gräns för hjälpen.
För vapnen finns ingen gräns.
En tonårspojke har skjutits i halsen. Blodet står i en fontän. En yngre pojke är svårt splitterskadad och går inte att rädda. De få frivilligsjukvårdarna måste gå vidare till dem de tror har en chans att överleva. Jag hör rop efter en sax för att klippa upp skadades kläder. Inte ens en sax finns att tillgå.
Mosul blöder.
Omvärlden är inte här.
Det finns vapen för miljarder dollar men ingen sjukvård till de civila. Det finns inte ens ett tält för att skydda de skadade från sanden som yr.
Den yngre pojken blir liggande ensam på en bår.
Jag sätter mig hos honom.
Han möter min blick. Ångest och rädsla i hans ögon. Runt oss skyndar människor förbi.
Jag tar hans hand och håller den medan han dör.
Jag sluter hans ögon utan att veta hans namn.
När jag senare får frågan hur det kändes svarar jag att det kändes bra. Jag kunde inte förändra att han skulle dö. Men jag kunde sitta där med honom.
Han slapp dö ensam, för att jag var där.
Något annat finns inte där för honom. Men det finns resurser att fortsätta strida varje dag och döda barn.
Han skulle ha skyddats innan han hamnade på den här båren.
Vill du ha andra perspektiv på världen? Bli prenumerant för att följa oss. Du kan bli det helt gratis.

Ni hjälpte oss visa den amerikanska bomben som träffade Nassersjukhuset
Tio år efter att brodern i Mosul skrek efter Jehia sitter en annan pojke och skriker efter sin döda bror i Gaza. Inget i världen har blivit bättre. Tvärtom dödas ännu fler barn, i ett pågående folkmord som USA möjliggör och Europa blundar för.
Yasser Abo Tilakh skakar i hela kroppen. Två kvinnor håller händerna på hans axlar. Hans bror Jihad var tretton år och patient på Nassersjukhuset i Gaza.
Yasser hade lagt sig för att sova hos honom när taket rasade över dem.
– Min bror är död. Jag svär, han är död.
Vår reporter är på plats direkt efter Israels attack mot Nassersjukhuset natten till den 12 november. Hon möter de överlevande och filmar den förstörda kirurgavdelningen och resterna av de amerikanska glidbomberna. Sjukhuset har attackerats under vapenvilan.
Barnen slutar inte dö för att nyhetsflödet går vidare. Vi måste dokumentera vad som händer, vilka vapen som används och vem som bär ansvaret.
Stort tack till er som har bidragit till vår rapportering från Gaza. Det är ert stöd som gör att vi kan vara på plats och låta människor som Yasser berätta vad de har varit med om.
Hjälp oss fortsätta berätta från Gaza. Avstå en fika på stan och swisha 100 kronor till 123 515 98 35. Märk bidraget VITTNESMÅL.
Mest läst: Carsten Jensen om Gaza och oss som ser på
Trettonårige Akram åker rullskridskor. Han har förlorat en arm och ett ben.
Hos honom börjar Carsten Jensens essä På knä, som vi publicerade i två delar och som var veckans mest lästa text.
Jensen skriver om barnens vilja att leva och om försöken att utplåna deras framtid. I den andra delen riktar han blicken mot omvärldens ansvar, vapenhandeln och att det är demokratier som utför folkmordet.
Vad gör det med oss att veta och låta det fortsätta?
Carsten Jensen: Gaza utplånas – vad blir kvar av oss som ser på?
Det finns ett fotografi jag inte kan glömma. Fotografiet visar en pojke på rullskridskor. Hans blick är koncentrerad, men inte riktad mot marken under honom, trots att den …
Carsten Jensen: Frågan är inte var Gud är – utan var människan är
Den 4 november 2023, bara fyra veckor efter den 7 oktober, talade jag vid en demonstration på Rådhuspladsen i Köpenhamn. Jag använde ännu inte ordet folkmord. Det var först när den israeliske Förintelsehistorikern Omer Bartov i augusti 2024 publicerade en
De som startar krigen ska inte också få bestämma vad vi vet om dem. Med ditt stöd kan vi vara på plats och granska vad som sker. Större stöd ger oss tid att stanna kvar längre och gräva djupare. Hjälp oss på den nivå du kan. Tack snälla!
Tre tips för veckan
Vill du läsa vidare? Här är tre texter om hur ett liv kan förstöras, vad de överlevande bär med sig och vad vi kan göra för varandra.
📖 Stig Dagerman: Att döda ett barn
Kanske läste du den i skolan. Läs den igen. Ett barn ska låna socker hos grannen. En man är på väg till havet. Medan de fortsätter med sin morgon vet vi vad som snart ska hända.
Jag har själv belönats med Stig Dagermanpriset för min krigsrapportering. Den här novellen handlar om hur nära livet och döden ligger varandra. På några sidor låter Dagerman oss förstå hur ett ögonblick kan förändra resten av alla de inblandades liv.
📖 Denis Mukwege: Kvinnors styrka – med förord av Magda Gad
När jag träffade doktor Denis Mukwege i Kongo 2013 frågade jag om han ville ha Nobels fredspris. Han svarade att han inte ville ha ett pris för att stå hela dagarna och sy ihop våldtagna flickor och kvinnor. Jag frågade honom vad han ville ha i stället.
Han sade att han ville att världen skulle gå ihop och få slut på våldtäkterna.
Han hade blivit hotad och attackerad, men fortsatte att riskera sitt liv för kvinnorna. När jag såg vad han var beredd att offra för andra förändrades också mitt eget liv. Efter mötet med honom började jag själv leva i krig och vittna om vad som händer med främst kvinnor och barn.
Den historien berättar jag i mitt förord till Kvinnors styrka (2022). I boken skriver Mukwege om flickorna och kvinnorna som utsatts för sexuellt våld, om hur de överlever och om deras kamp för att kunna leva vidare. Och om vad vi andra måste göra för att våldet ska upphöra.
📖 Svetlana Aleksijevitj: De sista vittnena
En flicka springer fram för att krama en tysk soldat. Hon tror att det är hennes pappa som har kommit hem.
Aleksijevitj har sökt upp människor som var barn under andra världskriget och låtit dem berätta. Hundra röster om hur kriget såg ut från deras höjd, vad de förstod och vad som stannade kvar. Barnen växer upp. Minnena av dem de förlorade följer med.
Vi hörs nästa vecka!
Magda









Det är obegripligt att civila, inklusive barn, dödas medan de ansvariga går fria. Att detta får så lite plats i medierna, och att drabbades berättelser ifrågasätts eller förbises, gör det ännu svårare att förstå för vanliga människor. Jag går in i djupa tankar, stirrar på väggen och hinner inte förstå mina egna tankar. Jag vet inte om jag tänker eller känner något, men invänd ledsen blir jag.
Det är så svårt att föreställa sig krigets fasor om man själv inte sett det tror jag. Missförstå mig rätt; jag tror att det på ett rationellt/intellektuellt plan går att förstå men på ett känslomässigt plan tror jag det är svårt om inte omöjligt att “förstå”. Rationellt borde alla människor ställa de människor som bestämmer om krig och förödelse till svars. Igen, rationellt är det kanske inte så svårt men propaganda-apparaten (oavsett sida man står på) är enormt effektiv. Propaganda-apparaten tillsammans med militärindustrin är en formidabel motståndare för oss vanliga människor tror jag. Under tiden dör och lider människor alldeles oavsett vår förståelse just för att det är så svårt att hålla de ansvariga just ansvariga.