Min pappa äger en AK-47. Jag äger berättelsen om ett hus jag aldrig sett
Före kriget drack mina föräldrar te ur koppar som hörde ihop. En natt tvingades de lämna allt. Jag försöker föreställa mig vad de förlorade: fyra väggar, dyra tavlor. Pappa som sov utan vapen.
Innan jag föddes bodde mina föräldrar i en villa i Mogadishu, som var deras. Inte i ett tält. Inte under ett törnträd. Ett riktigt hus, med en dörr som gick att låsa, fönster mot gatan och en stor blå grind.
Pappa gick till jobbet i en ren, struken skjorta. Mamma bar en somalisk klänning och hade papper och en anteckningsbok i handen. Båda kunde läsa och skriva somaliska och talade italienska. De läste nyheterna. De skrev brev. Båda har universitetsexamen.
Pappa hade ett jobb. Mamma hade ett jobb. De betalade med sedlar – inte med getter eller EVC, som vi gör i dag. De drack te ur koppar som hörde ihop. De sov i en säng, innanför fyra väggar, utan att pappa höll ena handen på ett vapen.
De var vanliga människor. De ville bara äta injera och dricka te till frukost och sedan gå till jobbet. Mamma skrattar åt det ibland, men ögonen förblir torra och blicken söker sig tillbaka till minnena från förr.
Hon säger:
”Guri Muqdisho aan ka ahayn, ma aanan garanayn. Xuduntayadu halkaas baa taalaa.” Vi kände inget annat hem än Mogadishu. Där finns våra rötter.
Tack för att du läser. Glöm inte att prenumerera för att följa och stödja oss. Du kan göra det gratis.
Sedan kom inbördeskriget 1991.
Deras klantillhörighet blev en förbannelse. Grannar blev fiender. En natt lämnade de allt. Huset. Jobben. Kopparna som hörde ihop. Böckerna. De flydde med bara kläderna på kroppen, sina ansikten och sina namn – sådant de inte kunde förändra.
Nu äger mamma getter, får, kor och till och med kameler. Hon ärvde dem av sina föräldrar, som levde som nomader. Pappa äger en AK-47. Han gömmer sig med den i skogen på nätterna.
Jag äger en berättelse om ett hus jag aldrig har sett.
Ibland blundar jag och försöker föreställa mig det. En dörr. Ett fönster. En lampa. En säng mellan fyra väggar. Dyra målningar på väggarna. Inget vapen.
Mamma säger:
”Hanti waa laga tagaa, laakiin aqoonta lagama tago.” Rikedom kan lämnas kvar, men inte kunskap.
Därför studerar jag och lär mig. För huset jag aldrig såg. För livet de förlorade.
Jag hoppas att du aldrig tvingas fly från ditt eget namn.
Journalisten Wilo Abdulle hjälpte Hibo, en ung student och nomad i Galgudud i centrala Somalia, att skriva det här vykortet till dig.
Hibo ritade också en karta som hon ville visa dig. Det här är ingen karta med vägar. Det är en karta över nomadernas vandring.
Alltid längre fram – aldrig här
Mamma säger: “Khariidad la’aan, noloshu waa socod.” Utan en karta är livet bara en vandring. Må du veta varifrån du kommer, var du är och vart du är på väg. Vi vandrar.
Kismayo. Södra Somalia. Det blå havet. Målade hus. Bougainvillea över murarna.
Mogadishu. Mogadishu är ett minne som mina föräldrar bär som en liten sten i fickan.
Flykten. En natt. Ingen bil. Österut, till fots, in i bushen. Ingen karta. Inget mål. Bara bort från skotten.
Släktingens kameler. Någonstans däremellan. En kusin som fortfarande hade en hjord. Så blir stadsbor nomader. Inte av fri vilja. För att överleva.
Galgudud. Torr jord. Akacior. Törnbuskar. Inga floder. Inga skolor. Inga sjukhus. Men klansoldater – om du fortsätter framåt. Vi har vandrat i åratal. Regnet kommer inte längre hit.
Galgala. Berg i östra Puntland. Sten och törne. Där kartorna ritas om för nya resurser. Där stridande passerar. Där en kvinna ser sin son gå i tre dagar för att hämta vatten som knappt finns.
Var vår lärare än ställer upp tavlan. Där finns vår skola nu.
Skogen. Där min pappa gömmer sig om nätterna. Den har inget namn på någon karta. Bara månsken, skuggor och män med vapen.
Nästa brunn. Alltid längre fram. Aldrig här. Det är dit vi är på väg.
Fakta: Vykort från Somalia
Det här är en serie vykort skrivna av oss vanliga människor i Somalia.
När omvärlden ser på vårt land ser den ofta bara krig, svält, pirater, dödande mellan klaner, statslöshet och fördrivning. Allt det finns. Men det är inte hela sanningen. Det är inte ens större delen av sanningen.
I Somalia säger vi att den versionen skrevs av jägarna.
Krig förvandlar inte människor till något annat. Det tvingar dem att leva vanliga liv under exceptionella omständigheter. De äter fortfarande. Undervisar fortfarande. Hoppas fortfarande. Sjunger fortfarande sånger för mördade ledare från andra länder. Det får du aldrig veta i jägarnas berättelser.
Det här är lejonets berättelse.
Som vi säger:
“Inta libaaxu wax qorista ka baranayo, sheeko kasta waxaa sheegan doona ugaarsadeha.” Tills lejonet lär sig skriva kommer varje berättelse att hylla jägaren.
Läs berättelsen bakom Aadmi Stories:
Läs vykort från Sudan:
