När kärleken till Israel slutar med judendomens utplåning
Hur kan antisemiter samtidigt vara starka Israelvänner? En del av svaret finns i kristen sionism, där judar är ett verktyg i en profetia där judendomen till slut utplånas.
En rasistisk etnonationalist, en anti-muslimsk aktivist, en frikyrkopastor som läser Mellanösternpolitik som profetia och en liberal partistrateg kan ha helt olika utgångspunkter för sitt stöd för Israel. För etnonationalisten handlar det om nationell och etnisk identitet, där judar betraktas som ett folk som hör hemma någon annanstans.
Den anti-muslimska aktivisten ser Israel som en allierad i en civilisationskamp mot islam, där israeler tar riskerna och skulden på marken medan väst står för vapen, pengar och politiskt stöd. För pastorn blir nationalstaten Israel en del av en profetias fullbordan. Partistrategen ser en geopolitisk position, en ideologisk markör och möjliga röster.
Motiven spretar kraftigt. Ändå kan de samlas i samma okritiskt Israelvänliga politik. Judar får olika roller i deras föreställningsvärldar, men förblir i samtliga fall ett medel för politiska, religiösa eller strategiska mål som inte är deras egna.
Den kristna sionismen är knappast den största av dessa strömningar. Den hör däremot till de minst uttalade i svensk offentlighet, och därmed till de svåraste att granska. Men låt oss försöka.
Vad läran säger
I den apokalyptiska traditionen som brukar kallas dispensationalism läses världshistorien som en följd av bestämda skeenden. Judarnas återvändande till det heliga landet blir i detta schema ett tidstecken och en förutsättning för det sista skeendet före Messias återkomst.
Vad som följer är knappast ett blomstrande judiskt liv. Under den yttersta tiden ska Israel, enligt dispensationalismen, ingå ett förbund med Antikrist. När Antikrist bryter det tar vedermödan vid.
Med stöd i den hebreiske profeten Sakarjas ord om att två tredjedelar ska förgås och en tredjedel prövas i eld väntas ett omfattande dödande. Därefter omvänds en återstod och erkänner Jesus som Messias.
Kristna sionister beskriver ofta sitt stöd som medverkan till judars upprättelse. Lärans slutpunkt lämnar samtidigt inget utrymme för judendomen som levande tradition. Judar behövs så länge profetian behöver dem. De som överlever förväntas därefter ha blivit kristna.
Teologen Göran Gunner har i avhandlingen När tiden tar slut (1996) kartlagt hur dessa motiv förskjutits inom svensk frikyrklighet under ett sekel. En av hans mer talande iakttagelser gäller 1948.
När staten Israel utropades blev de apokalyptiska uttolkarna först påfallande tysta. Läran hade sagt att staten skulle upprättas vid Kristi återkomst och inte dessförinnan. Händelsen gick till en början inte att placera i schemat, eftersom man inte trodde att Kristus återkommit.
Först med sexdagarskriget 1967 och erövringen av Jerusalems gamla stad fick tolkningen den form som fortfarande gäller. Nu kontrollerade en stat det bibliska landet, och kartan kunde läsas som uppfyllelse. Tidsangivelserna av en förestående apokalyps har däremot fått räknas om gång på gång.
Många inom den evangelikala profetiarörelsen utgick från att Jesu tal om att ”denna generation” inte skulle förgås innan det profeterade ska ske syftade på den generation som hade bevittnat staten Israels grundande 1948. Eftersom en generation i denna tolkning beräknades till omkring fyrtio år, drog vissa slutsatsen att profetiorna skulle fullbordas senast omkring 1988.
När 1988 passerade började vissa profetietolkare räkna om. Några flyttade startpunkten från staten Israels grundande 1948 till sexdagarskriget 1967. Andra förlängde innebörden av en ”generation” till 70 år eller mer. Nya tidshorisonter skapades när de gamla löpte ut.
Det intressanta är därför inte varje enskild beräkning, utan hur tolkningsramen kunde bevaras genom att tidsangivelserna ändrades medan grundläsningen låg fast. Gunner visar också vad som samtidigt förskjuts: intresset glider från judarna som folk till landet och staten, och judarna framstår som redskap.
Detta är ingen sektföreställning i marginalen. Scofield Reference Bible (1909) blev ett av de viktigaste redskapen för att sprida dispensationalismen i amerikansk evangelikalism. Hal Lindseys The Late Great Planet Earth (1970), som tolkade 1948 och 1967 som uppfyllda profetior, blev decenniets mest sålda fackbok i USA.
Det svenska sammanhanget står inte fritt från detta. Litteraturen, predikanterna och tolkningsmodellerna har importerats hit i över hundra år, inte minst genom pingströrelsen och trosrörelsen med församlingar som Livets Ord. Den amerikanska evangelikala högern är i dag en politisk kraft som svensk politik behöver förhålla sig till – särskilt genom dess inflytande i Trumpadministrationen.
Staten och Guds rike
Den klassiska dispensationalismen gör en skarp åtskillnad mellan Israel och kyrkan som två delar av Guds frälsningshistoria. Men i den moderna kristna sionismen har nationalstaten Israel fått en direkt profetisk betydelse.
Staten som grundades 1948, och särskilt utvecklingen efter sexdagarskriget 1967, har av många kristna sionister tolkats som uppfyllelsen av bibliska löften om Israel. En modern stat – med gränser, armé, migrationspolitik och regeringskoalitioner – blandas ihop med och ges samma religiösa laddning som Bibelns Israel och berättelsen om Guds kommande rike. Och en frälsningshistorisk vision knyts till en faktisk nationalstat.
Därmed byter staten kategori. Den upphör att vara en politisk ordning som kan bedömas efter vad den gör och blir en aktör i frälsningshistorien. Löftet i Första Moseboken, att den som välsignar Abrahams ätt själv ska bli välsignad, tillämpas då på samtida utrikespolitik.
För kristna sionister görs Sveriges eller USA:s hållning till en regering i Jerusalem till en fråga om Guds välsignelse över det egna landet.
När en stat placeras där följer resten. Militära erövringar kan läsas som uppfyllelse, vilket är precis vad som hände efter 1967. Kritik mot regeringens handlingar framstår som motstånd mot Guds vilja. Folkrätten blir ett mänskligt hinder för ett gudomligt skeende.
Här ligger den teologiska kärnan i problemet. I kristen tradition är Guds rike det som ingen stat kan vara, och som står som dom över varje jordisk maktordning. En stat som görs till Guds rike kan inte längre dömas av människor. Kyrkan förlorar då sin förmåga att säga ifrån, och kvar blir en religiös lojalitet med en regering oavsett hur högerextrem, hur blodig och förtryckande.
För judar innebär denna föreställning något mycket konkret. Judar förväntas samlas i Israel, medan judiskt liv i diasporan blir ett tillstånd som ska övervinnas genom återvändandet. Judendomen som levande religion är inte intressant i den här berättelsen, utan judarna behövs som folk, på rätt plats, för att profetian ska fullbordas.
De blir därmed aktörer i någon annans frälsningshistoria.
Fiskarna och jägarna
I profeten Jeremias bok i Gamla testamentet finns bilden av fiskare och jägare. Sammanhanget är den katastrof som ska drabba Juda – det sydliga israeliska riket med Jerusalem som centrum – genom det babyloniska rikets angrepp.
I Jeremia 16:14–15 finns samtidigt ett löfte om att Israels folk en dag ska föras tillbaka från de länder dit de har fördrivits. Därefter följer i vers 16 bilden av fiskare och jägare som söker upp de skyldiga överallt, också där de försöker gömma sig. Verserna 17–18 förklarar att jakten hör samman med Guds dom över deras synd och skuld.
Att fiskarna och jägarna skulle ha till uppgift att samla judar till landet går alltså inte direkt att läsa ut ur textens sammanhang. Den betydelsen uppstår först genom en långt senare omtolkning.
Nästan 2 500 år senare gav den svenska pingstpastorn Lewi Pethrus metaforen en helt ny historisk innebörd. I en predikan 1933 identifierade han sionisterna som ”fiskarna”: de försökte förmå judar i diasporan att flytta till Palestina. När detta enligt Pethrus gick för långsamt kom ”jägarna”. Dem identifierade han med antisemiterna i Nazityskland, vars förföljelser drev judar att lämna Europa.
Tack för att du läser. Glöm inte att prenumerera för att följa och stödja oss. Du kan göra det helt gratis.
Därmed förändrades profetian radikalt. En gammal judisk text om dom, exil och återupprättelse blev i Pethrus kristna läsning ett schema för samtida europeisk antisemitism och judisk migration till Palestina. Förföljelsen beskrevs som en del av en gudomlig plan: sionisterna lockade, antisemiterna jagade, och båda förde enligt denna tolkning historien mot samma mål.
Historikerna Markus Lundström och Tomas Poletti Lundström i sin bok Sista brevet till Hitler (2026) visar också att han såg judeförföljelser som ett medel för att påskynda migrationen till Palestina och därmed Messias återkomst.
Boken bygger på ett forskningsprojekt om rörelsens förhållande till antisemitism och nationalism 1930 till 1974. Projektet är en del av Vetenskapsrådets satsning på forskning om antisemitism.
Pethrus tolkning lades fram medan förföljelsen pågick och gjorde nazisternas våld läsbart som ett tecken på att Guds plan fortskred. Ännu 1951, när Förintelsens omfattning var välkänd, beskrev Pethrus gaskamrarna som en dom över ett folk som inte hade lyssnat till Guds röst.
Pethrus blev senare en av initiativtagarna till Kristen Demokratisk Samling, dagens Kristdemokraterna.
Sista brevet till Hitler har kritiserats, bland annat av Per Ewert, opinionsredaktör på den Livets ord-nära tidningen Världen Idag och direktor för den högerkristna och värdekonservativa tankesmedjan Claphaminstitutet. Ewert hävdar att citat lyfts ur sitt sammanhang och dessutom att de inte skulle vara antisemitiska. Detta trots att de uttryckligen försvarar nazismens gärningar.
Men tolkningen av fiskarna och jägarna är inte omstridd, och Pethrus citat och predikningar finns dokumenterade oberoende av boken.
Även om åtminstone tre ledande företrädare var aktiva i nazistiska organisationer så var merparten av pingstvännerna inte nazister. Men det behövdes inte. Teologin kunde ändå införliva nazisternas våld i en berättelse om något gott.
Den som betraktar förföljelsen som redskap för en högre plan behöver inte hata de förföljda för att låta bli att rädda dem, eller för att försöka rädda dem genom omvändelse.
Från tecken till projekt
Föreställningen överlevde Förintelsen och bytte skepnad. År 1993 grundade Livets Ord i Uppsala “Operation Jabotinsky” för att hjälpa judar i det sönderfallande Sovjetunionen att emigrera till Israel. Den första resan genomfördes 1995 med fartyget m/s Restoration, som under fjorton resor transporterade 1 321 personer.
Bilden av fiskarna och jägarna följde med. I Släpp mitt folk (1997), berättelsen om operationen som Livets Ords förlag gav ut, återkommer Jeremias ord, och Ulf Ekman beskriver de sovjetiska antisemiterna som jägarna. Sextio år efter Pethrus predikan används alltså samma vers på samma sätt, med en ny förföljelse insatt i den gamla rollen.
Skillnaden är att rörelsen nu också bemannade fiskarnas del av arbetet. Den nöjde sig inte med att uttolka skeendet, utan förde det framåt själv, med en båt.
Hjälpen ut ur ett sönderfallande imperium kunde vara högst konkret och värdefull för den som tog emot den, och materialet ger inget stöd för att tillskriva Livets Ord någon önskan om judars undergång. Men två motiv färdades nu bokstavligen i samma båt: migranternas egna liv och val, och församlingens längtan efter profetians fullbordan.
Frågan är vad som händer med solidariteten när den som tar emot hjälp samtidigt tilldelas en roll i hjälparens slutscenario.
Palestinierna i en redan avgjord berättelse
Den kristna sionistiska tankefiguren finns också kvar i dagens svenska offentlighet. Per Ewert, som själv företräder en starkt Israelvänlig och kristet sionistisk hållning, har exempelvis motsatt sig forskarnas beskrivning av Lewi Pethrus åsikter som antisemitiska.
Han återkommer samtidigt till flera av samma grundläggande föreställningar om judarnas särskilda roll, landet Israel och profetians fullbordan.
Det illustrerar ett centralt problem: när antisemitism och Israelvänlighet behandlas som varandras motsatser blir Israelvänlighet lätt ett slags frisedel från misstanken om antisemitism.
Tycker du att det vi gör är viktigt? Hjälp oss växa:
Historien visar tvärtom hur de båda kan rymmas i samma idévärld. Följden blir att antijudiska föreställningar riskerar att förbises hos starka Israelvänner, samtidigt som antirasistiska kritiker av den israeliska statens politik kan anklagas för antisemitism.
Stark Israelvänlighet säger därför i sig ganska lite om synen på judar eller judendom. I den kristet sionistiska föreställningsvärld som artikeln beskriver kan judar hyllas som bärare av profetian och samtidigt underordnas en berättelse där andra redan har bestämt deras plats, uppgift och framtid.
Om landet mellan floden och havet är utlovat och judars insamling förutsagd, finns palestinierna i en berättelse vars slut redan har skrivits. Deras historia, äganderätt och politiska rättigheter underordnas ett skeende de aldrig har fått någon roll i.
När ockupation, bosättningar och annekteringar bedöms genom en eskatologisk bibeltolkning – att tolka en text som ett tecken på den yttersta tiden – trängs folkrätten, återigen, undan som irrelevant.
Den teologiska bilden får sällskap av en välbekant antimuslimsk föreställningsvärld. I den ena berättelsen utgör palestinierna ett hinder för profetian. I den andra förkroppsligar de hotet mot västerlandet. Deras motstånd mot den israeliska ockupationen av palestinska områden beskrivs konsekvent som terror.
När civila palestinier dödas görs de ansvariga för det våld som drabbar dem: ”de provocerade fram attacken”, ”Hamas använde dem som mänskliga sköldar”, ”de befann sig på fel plats”, ”de röstade fel”, ”de gjorde motstånd”.
Förklaringen skiftar, men slutsatsen står fast: ansvaret flyttas från den som utövar våldet till den som utsätts för det.
Teologin och den anti-muslimska rasismen behöver alltså ingen gemensam lära för att leda till samma politik. Palestinierna blir antingen hindret för Guds plan eller fienden i ett civilisationskrig. I båda fallen blir det lättare att legitimera ockupation, fördrivning och det våld som har gjort Gaza till platsen för ett folkmord.
Vad detta skyddar, och vad det inte skyddar
Ett verkligt politiskt stöd för judar prövas i praktiken där de lever. Samma krafter som hyllar Israel motsätter sig ofta de villkor som judiskt liv i Sverige kräver: religionsfrihet i praktiken, rätten till omskärelse, matregler, helger och idéburna skolor.
Antirasister som försvarar dessa villkor möter inte sällan motstånd från grupper som samtidigt högljutt säger sig skydda judar. För dem framstår mångfalden som ett hot, fastän det pluralistiska samhället är förutsättningen för att en minoritet ska kunna leva på egna villkor.
Israel fungerar då som alibi samtidigt som utrymmet för judiskt liv i det egna landet krymper. Det ligger nära den gamla premissen att judar egentligen hör hemma någon annanstans.
En representativ forskningsstudie från Malmö universitet, Antisemitism and anti-Israel attitudes in Sweden (2026), visar också varför Israelkritik och antisemitism behöver hållas isär analytiskt.
I studien identifierades bland annat människor med låg grad av antisemitism och samtidigt starkt kritiska attityder till Israel. Antisemitism hade tydligare samband med anti-invandringsattityder, sexism och konspirationstänkande.
Också ordet antisemitism tenderar att förskjutas: från skydd för judar till skydd för en stat. Den akademiskt betydelsefulla Jerusalemdeklarationen om antisemitism, JDA, som lanserades 2021 av forskare inom antisemitism, judiska studier, Förintelsen och Mellanösternstudier som samordnats från Van Leer Jerusalem Institute, drar en rimlig gräns.
Den säger att kritik mot en stats handlingar inte i sig är antisemitism, medan att hålla judar som kollektiv ansvariga för statens handlingar är antisemitiskt. Ändå drivs just denna sammanblandning av den Israelvänliga högern: i namn av kampen mot antisemitism försvaras den israeliska regeringen.
Här sker en märklig omkastning. Politiska miljöer med egna grova antisemitiska traditioner uppträder som judarnas försvarare.
Fenomenet har beskrivits i en Cambridge-studie från 2026 som “högerextrem filosemitism”: miljöer med antisemitiska traditioner kan samtidigt framställa judar och Israel som allierade, exempelvis i nationalismens eller den antimuslimska politikens tjänst.
Gör någon smartare genom att ge bort en prenumeration.
Du har väl prenumererat? Du kan göra det helt gratis.
Och judiska suprematister – judiska grupper som anser att judar ska ha högre rättigheter än andra – och fascistiska israeliska politiker kan behandlas som företrädare för antirasism.
Palestinierna görs till det rasistiska hotet, medan den stat som utövar våldet framställs som den hotade. Islamofobi, etnonationalism och kolonialt våld kan på så vis presenteras som försvar mot rasism.
När judisk identitet binds till statens handlingar hålls judar kollektivt ansvariga för övergrepp, som västliga makthavare gett Israels regering stöd att utföra.
Mönstret har ett historiskt facit: när ett folkmord väl erkänns och skulden inte längre går att förneka, söker medskyldiga sällan sig själva som orsak. De söker någon annan att lägga skulden på. Judar som kollektiv står redan i den positionen, eftersom sammanblandningen gjort jobbet i förväg.
Alla som vill bekämpa antisemitismen med trovärdighet behöver därför göra upp med föreställningen om den egna kulturens oskuld. Hatet finns i vår kyrkohistoria, i vår stat, i vår folkkultur och i de nationalistiska idévärldar som numera utropar sig till judars försvarare.
I Pethrus schema behövdes både fiskare och jägare. Den ene lockade, den andre drev, och i dag kan fiskarnas arbete kallas solidaritet med Israel och samarbetet med jägarnas arvtagare blir inget hinder.
Judarna förväntas fortfarande befinna sig på en bestämd plats och fylla en bestämd roll i någon annans frälsningshistoria. En historia där judendomen inte är tänkt att överleva.
Israelvänlighet och antisemitism – ingen motsägelse
Det är här den svenska politiska bilden blir begripligare. Stödet för Israel fungerar som en mötesplats för idéströmningar som historiskt har stått långt ifrån varandra.
Den kristna sionisten kan se staten som ett led i frälsningshistorien. Etnonationalisten kan uppskatta modellen med ett folk, ett territorium och en stark stat. Den antimuslimska högern kan se Israel som frontlinjen i en civilisationskamp. Liberala aktörer kan ansluta genom geopolitik och föreställningen om Israel som en västlig demokrati.
De behöver aldrig enas om varför Israel ska stödjas. Det räcker att deras olika berättelser producerar samma politiska slutsats.
Det förklarar också varför en politisk miljö kan bära på grovt antisemitiska arv och samtidigt bli alltmer Israelvänlig. Israelvänlighet kräver nämligen ingen särskild respekt för judendomen, judiskt liv i diasporan eller judars rätt att definiera sig själva. Den kan tvärtom fogas samman med föreställningar där judar tilldelas en bestämd plats, funktion eller politisk lojalitet.
Därför behöver ett närmande mellan kristet färgad Israelvänlighet, etnonationalism och liberal geopolitik heller inte innebära att de äldre föreställningarna har försvunnit. En ny gemensam politisk yta har uppstått ovanpå dem.
Här finns också en förklaring till varför frågan om antisemitism så lätt blir förvriden. Om omsorgen gäller människor och deras rättigheter följer samma princip juden som vill leva tryggt som jude i Sverige och palestiniern som kräver frihet från ockupation och våld.
Journalistik kostar. Säkra den med valfritt belopp genom Swish: 123 515 98 35
Om omsorgen i stället knyts till staten Israel kan skyddet för judar göras beroende av en bestämd politisk roll. Då blir kritik mot staten misstänkliggjord samtidigt som verklig antisemitism kan tolereras hos den som råkar stå på rätt sida i Israelfrågan.
Den kristna sionismen gör denna mekanism ovanligt synlig eftersom dess slutscenario är så tydligt. Judarna står i berättelsens centrum, men framtiden är redan skriven åt dem. De ska befinna sig på rätt plats, fylla sin profetiska funktion och till sist upphöra att vara judar.
Därför är kombinationen av stark Israelvänlighet och antijudiska föreställningar mindre motsägelsefull än den först verkar. Båda kan vila på samma grundläggande idé: att någon annan har rätt att bestämma vad judar är till för.
Fakta: Så hänger de judiska och kristna skrifterna ihop
Toran. Toran består av de fem Moseböckerna och är den första och mest centrala delen av den judiska Bibeln.
Tanakh. Den hebreiska Bibeln kallas Tanakh och består av tre delar: Tora, Moseböckerna; Neviim, profeterna, där bland andra Jesaja och Jeremia ingår; och Ketuvim, skrifterna, med bland annat Psaltaren, Ordspråksboken, Job och Ester. Namnet Tanakh bildas av begynnelsebokstäverna i Tora, Neviim och Ketuvim.
Gamla testamentet. Det kristna Gamla testamentet bygger till stor del på samma judiska skrifter som Tanakh. Böckernas ordning skiljer sig och vissa kristna traditioner innehåller ytterligare böcker. Jeremia är alltså en judisk profetisk text som senare kom att ingå i den kristna Bibeln. Den är skriven inom Israels egen tradition och riktad till det egna folket.
Intern kritik. När profeter som Jeremia, Jesaja och Amos talar om Guds dom över Israel är det kritik inifrån den egna religiösa och politiska gemenskapen. Dom och straff står ofta tillsammans med löften om återupprättelse. I Jeremia 16, där metaforen med fiskarna och jägarna förekommer, kritiserar profeten sitt eget folk och tolkar dess katastrofer teologiskt.
Antijudiska kristna läsningar. Under kristendomens historia har sådana judiska texter också lyfts ur sitt ursprungliga sammanhang och gjorts till utsagor om ”judarna” utifrån. Judisk intern kritik har då kunnat användas som argument för att judar som folk skulle vara förkastade eller straffade av Gud.
Ersättningsteologi. En inflytelserik kristen tolkning har varit föreställningen att kyrkan har övertagit Israels plats som Guds folk. Judiska texter om förbund, synd och dom har därmed kunnat få en helt annan funktion i kristen tradition än i sitt judiska sammanhang.
Andra kristna läsningar. Detta är en kristen tolkningshistoria bland flera. Många kyrkor, teologer och kristna traditioner avvisar ersättningsteologin och föreställningen att judar som folk skulle vara förkastade eller straffade av Gud. De läser de hebreiska skrifterna som judiska texter med ett eget historiskt och teologiskt sammanhang och betraktar judendomen som en levande religiös tradition med egen integritet. Kristendomen rymmer alltså motstridiga sätt att läsa samma texter, med mycket olika konsekvenser för synen på judar och judendom.
Från teologi till förföljelse. Antijudiska kristna föreställningar har under historien använts för att legitimera diskriminering, segregation och förföljelse av judar. De har bidragit till en lång europeisk tradition av fientlighet mot judar som den moderna antisemitismen senare kunnat bygga vidare på, även när antisemitismen fått nationalistiska, politiska och rasistiska former.
Vem som läser. En religiös texts politiska betydelse avgörs därför också av vem som tolkar den, från vilken position, genom vilka institutioner och i vilket historiskt sammanhang. En judisk text där ett folk kritiserar sig självt kan få en helt annan funktion när en senare kristen makt använder samma text för att döma judar som folk. Det säger något avgörande om skillnaden mellan en text och vad människor genom historien har gjort med den.
Anna Ardin är diakon i Equmeniakyrkan och doktorand vid institutionen för civilsamhälle och religion vid Marie Cederschiöld högskola.
Jag gillar den här passagen då den väl sammanfattar hur debatten har sett ut under det senaste året.
"Följden blir att antijudiska föreställningar riskerar att förbises hos starka Israelvänner, samtidigt som antirasistiska kritiker av den israeliska statens politik kan anklagas för antisemitism.
Stark Israelvänlighet säger därför i sig ganska lite om synen på judar eller judendom."
Däremot tänker jag i mitt huvud att det skaver varje gång jag hör ordet "kritik" om Israel. Som om man kritiserar ett lagförslag, ett skattesats eller liknande. Det blir jättekonstigt om man byter ut det till att "man får kritisera Nazityskland". Men förhoppningsvis landar vi i något bättre när tiden får lägga några år mellan dagens diskussion och morgondagens.
Israel som nation får svårt att överleva på sikt. Många lämnar Israel och i USA finns en växande kritik och ett avståndstagande.