Den 88-årige regissören Ridley Scott har aldrig hyst särskilt höga tankar om människors förmåga att organisera sig. Under ett halvt sekel har han återkommit till civilisationen som en provisorisk konstruktion. I hans filmer upprätthålls den av människor som ännu inte har tillräckligt starka skäl att döda varandra.
Institutionerna talar gärna om ordning samtidigt som de administrerar våld.
Med sin skildring av det fiktiva multinationella företaget Weyland-Yutanis likgiltighet inför människoliv i Alien (1979) visade Scott övertygande vad systemen faktiskt är till för. Samma kritik återkommer i den korporativa dystopin i Blade Runner (1982) och det amerikanska krigsmaskineriet i Mogadishu i Black Hawk Down (2001).
Nu ägnar han sig åt postapokalyptisk snyftfeelgood.
Det är rätt bedrövligt att beskåda.
The Dog Stars (2026), baserad på Peter Hellers roman, utspelar sig 2035, efter att ett virus decimerat mänskligheten och förvandlat USA till ett välbekant postapokalyptiskt landskap. Bensinen räcker på något mirakulöst sätt fortfarande, men staten, ekonomin, infrastrukturen och stora delar av mänskligheten har på något vis upphört att existera.
I denna nya värld möter vi Hig (Jacob Elordi), en före detta pilot och mekaniker som förlorat sin fru, hans hund Jasper och den äldre preppern Bangley (Josh Brolin).
Bangleys huvudsakliga sysselsättning är att skjuta de plundrare som närmar sig deras område och sedan bränna liken.
Bli prenumerant för att följa Gad World. Du kan bli det helt gratis.
Bangley har anpassat sig till den nya ordningen genom att helt enkelt upphöra att förvänta sig något av framtiden. Hig har svårare att finna sig i den. Han flyger över de folktomma vidderna, minns sin döda hustru och försöker hålla fast vid föreställningen att världen fortfarande kan innehålla något mer än den lilla militariserade enklav som han och Bangley byggt åt sig.
När Jasper skadas blir tillvaron till sist outhärdlig. Hig sätter sig i sitt flygplan och ger sig av för att ta reda på om gräset, bokstavligen och metaforiskt, är grönare på andra sidan apokalypsen.
Vad han finner där ska inte avslöjas, även om Ridley Scott själv inte direkt verkar bry sig om att dölja vart berättelsen är på väg. Historien är minst sagt förutsägbar.
Undergången som geopolitisk rening
The Dog Stars handlar om att hitta tillbaka till kärleken, naturen och tron på andra människor, men också om möjligheten att börja om när livet reducerats till några fotografier och plågsamma minnesbilder. Världens undergång har blivit terapi och Ridley Scott har gått och blivit grandiost sentimental på äldre dagar.
I filmen fungerar apokalypsen som en reningsmekanism. Konsumtionen, alienationen, massamhället, politiska konflikter och sociala hierarkier har försvunnit tillsammans med några miljarder människor.
Vill du hellre ge ett engångsbidrag? Swisha valfri summa till 123 515 98 35
Gud har tryckt på en gigantisk delete-knapp. När röken skingrats kan människorna äntligen möta varandra utan att ett samhälle står i vägen. De kan förstås också möta naturen, som troget och oförklarligt väntar på oss efter massdöden.
Det är en gammal amerikansk fantasi, ännu en i raden av dystopiska katastroffilmer som Hollywood pumpar ut för att kulturellt betinga folket vid idén om apokalypsen. Hos Scott har den fått en egendomlig senkapitalistisk form.
Läs om kristendomen och apokalypsen:
USA:s nationella självbild har alltid rymt löftet om ett förflutet som går att lämna bakom sig genom förflyttning: över Atlanten, västerut, över nästa bergskedja, ut i rymden.
Det nya landet, den nya staden och den nya planeten erbjuder samma sak: möjligheten att bli någon annan utan att först reda ut vad man gjorde på den förra platsen. I The Dog Stars finns inte längre något territorium kvar att erövra.
Ridley Scott är inte ensam om att ha upptäckt den terapeutiska undergången. Steven Spielbergs Disclosure Day (2026) rörde sig tidigare i år från hotet om en omvälvning av mänsklighetens självbild till en förvånansvärt försonande tro på att konfrontationen med det okända trots allt kan föra oss närmare varandra.
Två av den amerikanska filmens mest inflytelserika katastrofmakare, 88 år respektive 79 år gamla, har börjat använda hotet mot mänskligheten för att säga: efter den stora chocken kommer möjligheten att återupptäcka det mänskliga.
Och ålderssentimentalitet i all ära. Problemet är att såväl Scott som Spielberg är alltför betydelsefulla för att deras förändrade blick på människan enbart ska angå dem själva.
Den som i verkligheten befinner sig långt från kriget kan fantisera om sammanbrottet som en befrielse från modernitetens överflöd: mejlen, skärmarna, konsumtionen, karriären, bruset. Men den som faktiskt lever mitt i krig och sönderfall saknar något betydligt mindre poetiskt: rent vatten, fungerande avlopp, insulin, kontanter, diesel och en myndighet som fortfarande kan utfärda ett pass.
En verklig katastrof är full av administration. Någon kontrollerar vägen, någon avgör vem som får passera gränsen, någon delar ut maten. Någon hamnar sist i matkön och någon blir beskjuten. Någon äger generatorn, och någon annan bestämmer vilka döda som ska räknas och vilka som ska förbli en uppskattning.
Institutionernas sönderfall befriar inte utan lämnar människor åt andra maktordningar, ofta mer godtyckliga och våldsamma än de som föregick dem.
Läs om vilka döda som ska räknas efter folkmord:
Det är denna smutsiga politiska materia som The Dog Stars rensar bort genom att göra katastrofen total. Ridley Scotts virus är så effektivt att det i stort sett avskaffar själva geopolitiken.
När tillräckligt många människor är döda finns inga historiska anspråk kvar att förhandla om, inga minoriteter och majoriteter, inga stormakter som beväpnar varsin sida, inga flyktingströmmar som grannländer kan stänga sina gränser för. Det finns bara överlevare. Och apokalypsen blir betydligt mer romantisk.
Scott och Spielberg tillhör antagligen den sista generationen filmskapare som kunnat uppträda som ett slags sekulära världsförklarare, verksamma under en period då den amerikanska masskulturen kunde göra anspråk på att vara ett universellt språk.
De gav oss dinosaurierna, utomjordingarna, framtidsstäderna, imperierna och krigen i en tid då den amerikanska blicken hade privilegiet att presentera sig som ingen blick alls.
Det privilegiet är svårt att upprätthålla i dag.
Vill du läsa mer från Gad World? Prenumerera så missar du inget.
Efter femtio år av filmer där människan har plågats av de system hon själv har byggt har Ridley Scott slutligen konstruerat en värld där systemen är borta.
Resultatet borde vara hans mest skoningslösa film. I stället matas man med en trött berättelse om sorgbearbetning, naturromantik och möjligheten att våga älska igen.
Humanismen infinner sig tydligen först när mänskligheten har reducerats till ett hanterbart antal.
Betyg. En Gad
Regi. Ridley Scott
Foto. Erik Messerschmidt
Skådespelare. Jacob Elordi, Josh Brolin, Margaret Qualley
Genre. Action, sci-fi, katastroffilm
Land. USA
Speltid. 118 min
Åldersgräns. 15 år