Det är märkligt att gå från en syn på världen till en helt annan. Mest eftersom det krävs att jag förändrar mig själv också. Det går inte att vara densamma längre. Om jag är det så fortsätter jag väl bara att upprätthålla något som behöver dö? Jag kan inte kräva att världen förändras om jag inte är beredd att förändras själv.
Det finns en fara i det nu, att alla som vill förändra världen till något radikalt annorlunda – vare sig det gäller ekonomiska system, ekologi eller hur vi rör oss socialt – gör det på ett intellektuellt plan. Tänker och pratar mycket om hur det borde se ut men rör sig in i den nya världen som samma människa som tidigare, marinerad i det system vi växt upp i.
En fågel lade sig för att dö i trädgården. Något lämnar och ger plats åt något nytt som föds. Foto: Anna Branten
Kanske är det därför så mycket förändring stannar vid idéer. Vi försöker skapa något nytt med samma reflexer, samma drivkrafter och samma sätt att förstå värde som tidigare.
Den jag var, var ständigt på väg mot något. Levde på att förstå vad som höll på att ske innan det riktigt skedde. Ville vara först. Starta saker. Bygga. Tänkte större, snabbare, mer. Det fanns alltid ett nytt, nästa steg och jag levde i det steget.
Allt förändras när det försvinner. Inte bara det jag tycker eller tror, utan själva känslan av vem jag är.
Den jag var lever fortfarande kvar som ett eko någonstans, samtidigt som en annan del av mig försöker vrida kompassen rätt. Den gamla betraktar den nya och vill snabba på, den nya är besviken på att den gamla inte slutade tidigare.
Det är som om två parallella livshistorier pågår samtidigt inuti mig. I den ena berättelsen var jag lovande. Skapade nytt, såg möjligheter, byggde plattformar men blev misslyckad eftersom jag brände ut mig, tappade riktning och försvann från flera sammanhang och därmed det liv jag trodde att jag skulle leva.
I den andra, mjukare berättelsen är jag någon som outtröttligt försöker hitta vägar för att kunna göra det som känns rätt – både för mig själv och världen. Någon som fortsätter försöka överleva på det enda sätt jag vet, men som inte längre tror att mer alltid är bättre.
I själva verket är nämligen inte ens det
allra mest naiva jag någon enhet, utan
en oändlig mångfald, en stjärnhimmel
i smått, ett kaos av former, stadier och
tillstånd, arv och möjligheter. Och denna
även bland mycket högt stående
människor vanliga villfarelse att
nödvändigt vilja betrakta sitt kaos som
en helhet och tala om sitt jag som om
det vore ett alldeles sammansatt fenomen
med fasta former och konturer, det tycks
i allmänhet vara ett lika absolut livsbehov
för folk som luft och föda.
– "Stäppvargen" av Hermann HesseDär finns också en annan insikt. Att det som gick fel – i rytmen, positionen, relationerna – kanske inte bara berättar något om mig utan också något om ett system som gjort sig beroende av människor som ständigt optimerar sig själva.
Systemen och sammanhangen jag levde i passade inte för just mig eftersom jag inte är byggd för den rytmen. Men tack vare att jag levt där och sett nästan allt så kan jag också befinna mig där jag befinner mig just nu. Med styrkan att kliva ur. Med övertygelse om att det finns ett annat liv någon annanstans. Ett jag ser fragment av, som gör mig lycklig på ett sätt som är helt nytt.
Frid och en ny slags frihet. Kalla det uppvaknande, ålder eller mod – jag vet inte och jag bryr mig inte. Jag vill bara fortsätta att existera och bli mer av den jag var tänkt att vara.
Jag ser fler fragment av något annat. Solljuset som rör sig över golvet. Känslor. Ord som kryper fram. Jag vill verkligen inte vara någon annanstans än här.
Men vem är jag om jag inte längre är den jag byggde mitt liv kring att vara? När upphör en människa att vara samma människa? Och hur mycket måste få dö för att något annat ska kunna leva?
Världen gör det svårt att släppa taget. Överallt finns spår av den jag var. Versioner av mig själv. Den jag var på högstadiet finns i blickarna från klasskompisar på Facebook, i mina flyttkartonger ligger mina första visitkort, i garderoben hänger kostymer jag aldrig kommer att hitta sammanhang till igen.
Behålla eller slänga?
Jag vet inte. Kanske är det samma fråga jag fortfarande ställer om den jag var.
Läs mer av Annas dagbok:
