En första och sista kyss före döden
Unga människor i Gaza bryter samhällets normer. För att få ta farväl av livet i en öm förening. För att få dö som en människa.
Jag är här för att berätta om verkligheten som den är, naken och smärtsam. Det här är berättelser inifrån tält som inte längre döljer något. Om unga människor som har gjort uppror mot det slutna och konservativa samhället som förkastar fysiska relationer utanför äktenskapet.
Min vän berättade chockat om en flicka vars ansikte tynat bort bakom tältets tunna tyg. Hon förlorade båda sina föräldrar i en bombning och fann sig plötsligt vara en ersättande mor för sina småsyskon, trots att hon själv bara var i början av livet.
I det trånga utrymmet där privatlivet är obefintligt, där tälten står så tätt att andetagen hörs från andra sidan, och under tyngden av att inte kunna leva ut sin kvinnlighet, bad hon min vän med förtvivlad röst:
– Jag vill bli kysst innan jag dör … den första och sista kyssen … jag bönfaller dig.
Det var inte en begäran om en flyktig fysisk handling, utan en bön om ett erkännande av att hon fortfarande lever. Att hon är en kvinna, inte bara en “maskin” för att ta hand om föräldralösa barn eller ett nummer i hjälpkön.
Hon kände att döden var snabbare än livet, så hon ville uppleva det hon sett på film. Att få bära med sig minnet av en öm beröring till graven, något som bryter förlustens kyla och tältets hjälplöshet.
En annan flicka berättade med smärtans mod att hon gick för att se träffa sin älskade när dödandet intensifierades. Hon sökte upp honom på hans arbetsplats … där bestämde de sig tillsammans för att besegra flygplanen med sina kroppar.
Två ungdomar som samhället och traditionerna hindrat från att förenas, som fann sig i ett helvete. Medan marken skakade under deras fötter och människors skrik fyllde horisonten med doften av död och krut, drog de sig undan i ett mörkt hörn.
En omfamning under bomberna, livsinstinkten som konfronterade döden.
I det ögonblicket var kärleken inte en handling för njutning, utan ett existentiellt uppror. Att älska medan världen rasar samman mitt under explosionernas dån var deras hjärtans rytm, det verkliga motståndet.
De valde att ta farväl av livet i fullständig förening, inte i skräck och förnedring.
En tredje flicka jag känner hade föräldrar som var en ogenomtränglig mur mellan henne och hennes älskade. Vid en kraftig bombning mot ett bostadshus fann hon sig plötsligt vara den enda överlevande.
När familjens hem träffades dog muren och väggarna som skilde de älskade åt föll. Kvar fanns min vän med sina sår och minnen.
Mitt i tragedin, när hon inte hade någon kvar, kom hennes älskade för att plåstra om både själens och kroppens sår. De gifte sig i ett tält … utan bröllopsfest, utan ljus och utan samhällets brus.
Vi är läsarfinansierade och behöver din hjälp för att finnas. Stöd oss via Swish 123-515 98 35, GoFundMe eller Donorbox.
Detta äktenskap var inte bara ett kontrakt, det var ett budskap om att kärleken i Gaza är den enda arvtagaren till de raserade hemmen. Tältet, som är för trångt för allt, blev rymligt nog för deras hjärtan, för att bevisa att löftet mellan två älskande är starkare än F-16-missiler.
En annan vän berättar om sin kamrat, en av de överlevande i tälten, som fick en våt dröm på natten trots rädslan, sorgen och ljudet av drönare.
När han vaknade var hans kläder helt blöta. Han gick ut ur tältet och grannarna började skratta när de såg honom, vilket gjorde honom oerhört generad. Han hittade inget vatten att tvätta sig med – han var tvungen att stå i en lång kö – och han hade inga kläder att byta till.
Han hade drömt om sin fästmö, hon som dog i en bombning bara några dagar innan de skulle gifta sig.
I Gaza utövas kärlek trots folkmordet, och trots samhällets och religionens bojor.
Världen skickar nödhjälp för att mätta magar, men vem mättar själarnas hunger efter frid och privatliv?
Gaza berättar för oss idag att det mänskliga hjärtat, hur belägrat det än är av restriktioner, missiler och samhällskultur, fortsätter söka efter sitt sista slag i famnen på en älskad.
För att få dö som en människa, inte bara som ett offer.
Läs fler vykort:
Vykort från Gaza
Khulud Shaban är en palestinsk journalist, född i Gaza 1980, som skriver från exil.
Liv. Denna serie personliga berättelser handlar om hur människorna en gång levde här – om vardagen och platserna som bar deras liv. Kulturen, maten, skratten och allt de älskade. Ett samhälle som tvingats lida och dö. Överlevare som minns det som var med kärlek och smärta.
Död. Den Hamasledda attacken mot Israel den 7 oktober 2023 dödade 1 195 människor, varav 815 civila och 36 barn, enligt AFP. Sedan dess har Israel dödat över 72 587 människor i Gaza och skadat över 172 381, enligt Gazas hälsomyndigheter.
Barn. Över 64 000 barn har dödats eller skadats, över 56 000 har förlorat en eller båda sina föräldrar, och mellan 3 000 och 4 000 har genomgått en eller flera amputationer, enligt Unicef.
Fördrivna. Omkring 90 procent av Gazas befolkning har tvingats fly, många av dem upprepade gånger, enligt FN.
Infrastruktur. Stora delar av Gazas bostäder, sjukhus, skolor, kultur, odlingar, historiska och religiösa platser har skadats eller förstörts, enligt FN.
Detta är så otroligt fint o sorgligt samtidigt. Ditt vykort bränner sig fast.