Den gamla basaren i Kashan är en labyrint av smala, välvda gångar som slingrar sig genom den historiska staden. Då och då öppnar de sig mot större, kupoltäckta torg där människor samlas och handlare visar upp sina varor. Antikviteter och mattor. Glas, tyger, kläder.
På sommaren söker sig människor hit för att undkomma den brännande hettan utanför. De tjocka tegelväggarna håller kvar svalkan. De välvda gångarna låter luften röra sig.
I århundraden har basaren varit hjärtat i det sociala och ekonomiska livet. Dess rötter sträcker sig tillbaka till seldjukernas tid på 1000-talet. Under safavidernas styre (1500–1700-talet) byggdes den ut till ett arkitektoniskt mästerverk.
Trots att sekler har passerat fyller den än i dag samma levande funktion som stadens mötesplats.
Kvinnor och unga flickor sitter tillsammans, pratar och skrattar. Män i prydligt nedstoppade skjortor arbetar tyst i sina skrädderier.
Glöm inte att prenumerera för att följa och stödja oss. Du kan göra det helt gratis.
Tunga trädörrar med intrikata sniderier kantar gångarna. Kakel klär väggarna. Musik strömmar ur gamla radioapparater.
Luften är fylld av doften av esfand (vildruta) – en ört som bränns i små mässingskärl, som sägs rena luften och skydda mot cheshm-e bad (dålig energi).
Jag står och betraktar scenen när en kvinna närmar sig.
– Khosh amadi, säger hon. Välkommen.
Hon berättar att hon är från Kashan, och att Iran inte har haft många utländska besökare på senare tid.
Det är synd, tänker jag. Vilken plats att missa. Och vilken kultur som så ofta missförstås på avstånd.
Hon frågar om jag vill slå mig ner och ta något att dricka.
Vi beställer rosenvattenjuice med chiafrön, toppad med rosenblad. Den är färgstark, nästan för vacker för att dricka. Men efter första klunken är det tydligt att det är precis den svalka jag behövde.
Vi sitter och pratar en stund. Om Iran. Om våra hem. Om livet.
Kashan är faktiskt min favoritstad i Iran. Jag önskar att alla fick känna dess värme, andas in dess dofter, se dess färger och skönhet.
Fakta: Vykort från Iran
Stefanie Glinski är en journalist och fotograf som rapporterar i huvudsak om Mellanöstern och Asien för Foreign Policy och The Guardian. Mohammad Mohsenifar är en fotojournalist baserad i Teheran, Iran.
I den här serien berättar de korta historier om vanliga iranier, och om platser och traditioner som definierar landet.
Samtidigt som kriget i Iran har dominerat rubrikerna, lyfter de fram andra sidor. Mitt i död och förödelse finns också kultur och arkitektur, mat och gästvänlighet.
Döda. I det amerikansk-israeliska kriget har minst 1 701 civila dödats, inklusive minst 307 barn, enligt den USA-baserade människorättsorganisationen HRANA.
Skadade. I Teheran har över 8 600 människor skadats, varav 87 procent civila, enligt räddningstjänsten. I hela landet har 45 000 människor skadats, enligt iranska Röda Halvmånen, varav minst 1 767 barn, enligt Unicef.
Fördrivna. Minst 3,2 miljoner människor har fördrivits inom landet, enligt FN:s flyktingorgan UNHCR.
Sjukhus och skolor. Över 2,2 miljoner barn har fått sin tillgång till hälso- och sjukvård avbruten då 442 vårdinrättningar har skadats, enligt hälsoministeriet och iranska Röda Halvmånen. Dessutom har över 760 skolor påverkats, enligt utbildningsministeriet och Unicef.
Infrastruktur. Mer än 115 000 civila byggnader och enheter har skadats eller förstörts, enligt iranska Röda Halvmånen och FN:s humanitära organ OCHA.
Världsarv. Unesco har bekräftat direkta skador på världsarven Golestanpalatset i Teheran och Chehel Sotoun i Isfahan. Över 120 historiska platser har skadats.
Läs fler vykort från Iran:
All denna skönhet. Måtte den få finnas kvar.