När september kom började den period på året när våra hjärtan möttes innan våra händer gjorde det – det var dags för olivskörden. I vår bayara (gård och odling) samlades hela familjen, och när vi gazabor säger familj menar vi alla: barn, syskon, syskonbarn, föräldrar, svärföräldrar, morbröder, kusiner …
Vi var ett trettiotal själar, unga och gamla, som bredde ut färgstarka dukar på marken under de silvergröna träden och började plocka, en välsignelse i en atmosfär av skratt och förväntansfulla leenden.
Alla hade sin roll. De korta tog hand om de små träden, medan de långa klättrade upp i de stora, svajande kronorna med käppar för att nå frukter som hängde högst upp, under himlens tak.
De här stunderna var fyllda av iver. Vi ville få ställa oliverna på bordet direkt efter plockningen, och vi väntade inte, utan satte oss alla på marken precis där vi hade skördat och letade efter släta stenar för att försiktigt krossa oliverna i en spontan tradition vi kallar zaitun jarjir (bokstavligen krossade oliver).
Blixtsnabbt blandade vi våra zaitun jarjir med citronskivor, salt, en skvätt vinäger och stark röd Gaza-chili. Det blev en inläggning redo att ätas samma dag, när vår längtan var för stor för att vänta de långa veckor som vanlig fermentering kräver.
Under de här skördedagarna tände vi en öppen eld och kokade te som stod och drog med salvia i en kanna som vi tagit med hemifrån, tillsammans med riktiga teglas, och plockade färska apelsiner för en paus.
Vid dagens slut återvände från odlingen för att finna att barnens mormor och farmor hade förberett en underbar måltid, som belöning för dagens arbete. En stor festmåltid för oss alla.
Skörden sorterades noga: de svarta oliverna som är mina barns favoriter till bordet, de gröna för inläggning och resten för den heliga resan till presseriet. Där stod folk i långa köer, fyllda av förväntan och glädje. De småpratade stolt om sin skörd, sina olivsorter och kvaliteten, och jämförde med tidigare år. Ingen kände av tiden, det var som att vara på en gemensam picknick.
I det ögonblicket i presseriet när den första färska oljan kom ut, var vi noga med traditionen att dricka en liten kopp av den direkt, för att känna dess värme och hur jordens frukt strömmade genom våra ådror.
Under säsongens höjdpunkt regerade nationalrätten musakhan på våra bord, en rituell rätt som vi lagade tillsammans. Den sammanfattar landets historia i en enda munsbit: varmt khubz al-taboon (lerugnsbröd), tjockt och ojämnt med en krispig yta, mjukt och fylligt inuti för att suga upp den rikliga mängden gyllene olivolja, täckt med stekt lök och rikligt med kunglig sumak.
Den varma doften från vår furn al-taboon (lerugnen) spred sig över hela gatan. Det doftade också av qurs zaatar (runda olivoljebröd fyllda med vild timjan) och qallayat bandora (tomatpanna) med vitlök och chili … Allt dränkt i olivolja. I Palestina äter vi inte olja bara för att bli mätta, utan för att hämta kraft från landets styrka och trädens uthållighet.
I dag har min familj fördrivits och splittrats åt alla håll. Min morbror, vår familjs överhuvud, har gått bort och med honom dog delar av våra själar. Han var symbolen för rättvisa. Han fördelade allt, från hasselnötter och ägg till kött och olivolja, med exakthet och kärlek.
Vår bayara som en gång sjöd av liv har krossats av ockupationens stridsvagnar. De körde över olivträden, som vi växte upp med, och lämnade efter sig en förödelse som ord inte kan beskriva.
Sedan folkmordets början har skördesäsongen stannat av helt. I brist på bränsle har människorna tvingats hugga ner de kvarvarande grenarna för att använda som ved, bara för att kunna laga mat och överleva.
Inga ivriga händer kommer längre för att plocka frukter. Bara ett fåtal bleka träd finns kvar i Gaza, de som lyckats undkomma både stridsvagnar och de hungrigas eldstäder.
Denna förödelse är en del av ett större “grönt folkmord”. Enligt den palestinska nyhetsbyrån Wafa har cirka två miljoner olivträd i Gaza förstörts sedan den 7 oktober 2023.
Attackerna mot våra träd är inte slumpmässiga, vare sig i Gaza eller på Västbanken. Träden är ryggraden i vår ekonomi och står för 14 procent av jordbruksinkomsterna.
Medan de försöker rycka upp vårt bevis på rätten till landet (på Västbanken har kontinuerlig odling länge kunnat användas som bevis på brukande enligt ottomansk lagtradition som ännu påverkar markrätten, och att förstöra olivträd eller hindra bönder från att nå sin mark har ofta beskrivits som ett sätt att göra jorden ”outnyttjad” och lättare att ta över) står olivträdet Al-Badawi utanför Betlehem kvar, stolt och levande, uppskattat till omkring 3 000 och 5 500 år gammalt.
Det är ett av världens äldsta olivträd. Namnet kommer från legenden om shejk Al-Badawi, som enligt berättelsen brukade vila under det. Det vaktas i dag av Salah Abu Ali, som bor i byn och har sett till det varje dag i decennier.
När ett olivträds grenar sågas av lever rötterna kvar under jorden, precis som våra minnen gör i oss, redo att skjuta nya skott. Det är därför bosättarna bränner träden så att de aldrig ska växa igen.
De försöker stjäla även vårt hopp.
Vykort från Gaza
Khulud Shaban är en palestinsk journalist, född i Gaza 1980, som skriver från exil.
Liv. Denna serie personliga berättelser handlar om hur människorna en gång levde här – om vardagen och platserna som bar deras liv. Kulturen, maten, skratten och allt de älskade. Ett samhälle som tvingats lida och dö. Överlevare som minns det som var med kärlek och smärta.
Död. Den Hamasledda attacken mot Israel den 7 oktober 2023 dödade 1 195 människor, varav 815 civila och 36 barn, enligt AFP. Sedan dess har Israel dödat över 72 587 människor i Gaza och skadat över 172 381, enligt Gazas hälsomyndigheter.
Barn. Över 64 000 barn har dödats eller skadats, över 56 000 har förlorat en eller båda sina föräldrar, och mellan 3 000 och 4 000 har genomgått en eller flera amputationer, enligt Unicef.
Fördrivna. Omkring 90 procent av Gazas befolkning har tvingats fly, många av dem upprepade gånger, enligt FN.
Infrastruktur. Stora delar av Gazas bostäder, sjukhus, skolor, kultur, odlingar, historiska och religiösa platser har skadats eller förstörts, enligt FN.
