Flykten från Sudan: "De sköt min bebis"
TCHAD. De har gått den långa vägen ut ur folkmordet. Genom vägspärrar, förbi lik och män med vapen som frågar vilken stam de tillhör. Vid vägens slut väntar världens största humanitära katastrof.
Den gulbruna sanden mättar morgonluften, som redan är het. När solen går upp och letar sig genom dammet blir allt till ett svävande dis. En bedrägligt vacker horisont mitt i fasan. Det är 40 mil till al-Fashir i Darfur och de borde ha kommit nu. Men mellan Tiné i Tchad och Tina i Sudan är öknen nästan tom.
Bara ibland bryts stillheten av det dova knakandet från träkärror som rullar över gränsen, dragna av påpiskade hästar och åsnor, lastade med människor vars utmattning verkar hämtad ur en annan tid.
Frånvaron är ödesmättad. Omkring 260 000 människor har suttit instängda bakom grävda jordvallar under en arton månader lång belägring. De har levt under urskillningslösa bombningar, tvingats äta djurfoder och sett staden förvandlas till ruiner.
Nu, i början av november 2025, har det gått två veckor sedan al-Fashir föll till de paramilitära styrkorna Rapid Support Forces, RSF. Flyktingarna borde ha strömmat in i lägren.
Men bara några tusen har nått fram. Resten är som uppslukade av öknen.
Samtidigt dyker spåren upp. Inte här i öknen, utan i satellitbilder.
För första gången kan forskare se blod på marken från rymden. Genom bilderna följer de hur kroppar i al-Fashir samlas ihop i högar. Eldas upp. Grävs ner.
USA och FN säger att det som sker är folkmord. Vissa uppskattningar talar om 150 000 försvunna på den här korta tiden. RSF städar efter sig och stänger ute både journalister och hjälparbetare.
Det här är så nära sanningen det går att komma.
De kvinnor och barn som ändå når gränsen bär med sig det som världen hindras från att se.
I lägret Oure Cassoni, som breder ut sig kilometer efter kilometer i öknen på den tchadiska sidan, har 17-åriga Faiza Abdullah Bashar sökt skydd.
Det är en uppgiven plats. Vissa har spänt upp hoplappade trasor, andra söker skuggan under grenar. Faiza sitter på huk under ett träd, direkt i sanden.
Efter flykten har hon inte kunnat sova.
Med henne finns en av hennes storebröder, som hela tiden frågar människor runt dem:
– Var är min mamma? Var är min pappa?
Faiza säger att han är traumatiserad. Att han inte längre är riktig i huvudet.
De såg båda när deras föräldrar dödades. Faizas man dödades samtidigt. Och hennes en månad gamla son.
Hon bar honom på ryggen när skottet kom.
– De sa åt oss att sitta ner på marken. Sedan sa de åt oss att stå upp. Då sköt de mot oss.
Bara Faiza och hennes storebröder överlevde.
För att de sprang.
– Vi har inte fått någon hjälp alls här. Jag är väldigt ledsen. Ibland vill mina bröder inte ens äta för att de mår så dåligt. Vi lämnade allt. Våra föräldrar och allt vi hade.
För dem som dödar är det här logiskt.
– De gör så här för att vi är zaghawa. De dödar zaghawa.
Zaghawa är en av Darfurs icke-arabiska folkgrupper. De är muslimer, precis som de andra grupperna i Darfur, och konflikten handlar inte om religion. Den handlar om makt, mark, resurser och rasism. Ända sedan Sudans självständighet 1956 har staten gjort skillnad på arabiska grupper och människor med mörkare hudfärg, som zaghawa och masalit, som betraktats som lägre stående.
Splittringen skapades under den brittiska kolonialtiden, efter att Darfursultanatet införlivades i Sudan 1916, och blev ett mer än hundra år gammalt sår som aldrig har läkt. När klimatförändringarna och torkan på 1980-talet minskade resurserna och konkurrensen om mark och vatten ökade, gjorde staten konflikten dödlig genom att ta arabiska gruppers parti. Det drev fram det första folkmordet i Darfur 2003.
Sedan 2023 är ett andra folkmord invävt i det större inbördeskriget i Sudan.
De halshögg med kniv
På en vårdcentral i lägret Oure Cassoni sitter 22-åriga Shima Adam Ibrahim med sin sju månader gamla son Walid i knät. Han är akut undernärd. Hon lyssnar koncentrerat när läkaren förklarar hur hon ska använda näringspastan.
Utanför väntar ett hundratal andra mammor i samma situation. Det är en påminnelse om att nästan 29 miljoner sudaneser lider av akut matosäkerhet.
Shima kom hit från al-Fashir med Walid och sin treåriga dotter Wojen för åtta dagar sedan.
– Livet där var väldigt svårt. Det var beskjutning hela tiden och massor av människor dödades. Folk åt löv och den säd som vi brukar ge djuren.
Under flykten såg hon och barnen RSF halshugga tre människor. En kvinna och två män.
– Med kniv, ja. Framför oss.
Hon berättar det som i förbifarten, utan att höja rösten.
– De sköt barn som var zaghawa. De sköt små bebisar. Det låg döda människor i öknen. De tar kvinnor och flickor och våldtar dem. Ibland dödar de dem också.
Shima betalade för att åka på en flakbil med vad hon tror var 25 andra människor. Men alla nådde inte fram.
På vägen stoppade RSF dem. Unga män sorterades ut och avrättades. Det beror inte på vansinne, säger hon lika lugnt.
– De är inte galna. De gillar bara inte svarta.
Enligt FN:s människorättskontor dödades över 6 000 människor de tre första dagarna efter att al-Fashir intogs. Totalsiffror saknas fortfarande, då utredare inte har fått full tillgång till staden.
The Guardian rapporterade senare att al-Fashir blivit ett slakthus och angav en hög, osäker uppskattning: att minst 60 000 människor massakrerades i al-Fashir de första tre veckorna.
Frågan som avgör vem som får leva
Samtidigt som massakrerna pågår och föräldrar förlorar sina barn, har 20-åriga Sause Mohammed satt ett nytt liv till världen under flykten.
I hennes famn ligger 15 dagar gamle Musen. Han ler när solen träffar honom i ansiktet. Hans två storebröder, Mosamil, 3, och Maasin, 4, tittar på honom.
Sauses man, 26-årige Jafar Mohammed, är smal och tärd. Familjen kommer från Kabkabiya, en by på vägen från al-Fashir, och har precis korsat gränsen till Tiné i Tchad. De sjunker ihop på marken och väntar på att registreras som flyktingar.
– Det gick inte att vara kvar. Det kom drönare som bombade och livet var hemskt. Det enda vi har haft att äta under kriget är hirs, säger Jafar.
De har lurat döden.
Han berättar att de passerade ett trettiotal vägspärrar under flykten och att RSF ville veta samma sak vid varje kontroll.
– De frågade: “Vilken stam tillhör du?”
Familjen är zaghawa, en folkgrupp som RSF ser som sina fiender. Zaghawa har en roll i väpnade motståndsgrupper i Darfur och är allierade med regeringsstyrkorna, SAF, som RSF ligger i inbördeskrig med.
– Misstänker de att du är zaghawa kan de gripa dig, tortera dig, skjuta dig. Vi ljög och sa att vi är fur.
Fur är Darfurs historiska huvudstam, som regionen är döpt efter – furfolkets hem. De är väldigt utsatta och folkmördas också i Darfur, men Jafar säger att i området där de var rensar RSF främst ut zaghawa.
Vid vägspärrarna kan ett svar bestämma om ett nyfött barn får leva.
Folkmordet är inte kaotiskt. Det är systematiskt.
Med förlusterna som enda bagage
De flesta som når Tchad bär bara på berättelserna om det som tagits ifrån dem.
Inte pengarna. Inte guldet. Inte fotoalbumen. Inte telefonerna med numren till dem som kanske fortfarande lever. Inte kropparna av dem de inte kunde begrava.
Bara berättelserna.
15-åriga Maha Mohammad Hassan från al-Fashir börjar skratta högt när hon tänker på det första hon förlorade. Före kriget gick hon i skolan och tyckte om att titta på franska tv-serier.
– Jag tyckte om serierna för deras liv var så bra. Alla hade fina hus. Allt de gjorde var så fint.
Hon knäcker fingrarna. Leendet försvinner i samma rörelse.
– Sedan kom flygplanen och drönarna. De bombade hela tiden. Min mamma dödades i vårt hus. De sköt henne. Jag flydde med mina bröder. På vägen såg vi hur de dödade och våldtog.
27-åriga Tagua Badr Djohonda kommer också från al-Fashir. Hon säger att hon aldrig mer vill tillbaka till Sudan.
– Allt vi har är förstörelse. Om jag skulle komma tillbaka skulle jag bara hitta jorden. De har dödat hela familjer. De är bara borta.
Hennes hus bombades när hennes dotter var där. Dottern klarade sig.
När Tagua flydde stoppade RSF henne och andra på vägen. De tog allt de hade med sig. Fyra personer dödades. Själv blev hon slagen.
– Om du inte har något som de kan stjäla från dig så slår de dig.
De slog henne med elkablar.
– Du kan se ärren, säger hon och drar upp kjolen.
Det finns en annan slags förlust.
En som aldrig blir färdig.
Inte död, inte liv. Bara ovisshet. En sorg som ligger kvar i kroppen och gnager, timme efter timme, eftersom en mamma inte vet om hon ska sörja sina barn eller fortsätta hoppas. Om de är hungriga. Om de är rädda. Om de ropar efter henne. Om de tror att hon har övergett dem. Om de ens lever.
Det är den förlusten 29-åriga Esma Usama bär med sig över gränsen till Adré, längre söderut i Tchad.
Hon lider av en kronisk sjukdom och behöver opereras för problem med trycket i ögonen. Hon kommer från huvudstaden Khartoum, 144 mil bort – ett avstånd nästan jämförbart med hela Sveriges längd.
En dag behövde hon ta sig till sjukhus. Hennes två döttrar, 9 och 12 år gamla, blev kvar hemma med sin mormor.
Medan Esma var på sjukhuset bröt striderna ut så våldsamt att hon aldrig kunde ta sig tillbaka till huset. Sedan dess har hon flytt genom Sudan i månader, tillsammans med sin yngsta dotter. Soldater har stulit allt de hade med sig.
Även mobilen.
När hon pratar om döttrarna hon lämnade bakom sig börjar hon gråta och kan inte sluta.
– Ingen från min familj vet om jag lever eller är död. Och jag vet inte heller om de lever eller är döda, säger hon.
Esma och dottern har inte fått något tält. De är hungriga.
Slutet av vägen
Vägen ut ur Sudan leder inte till trygghet. Den leder till nästa del av katastrofen.
De är framme. Men de är inte räddade.
Tchad är ett av världens fattigaste länder och har tagit emot 1,2 miljoner sudanesiska flyktingar. Läger breder ut sig i öknen, men alla får inte plats i tält. Människor sover under träd. Barn väntar på mat. Traumatiserade mammor väntar på vård.
De som överlevt folkmordet får fortsätta överleva lite till.
Även här är de oskyddade. Även här utsätts de för våld. Samtidigt är de humanitära insatserna bara finansierade till 12–15 procent, enligt FN:s samordningsorgan för humanitär hjälp.
Runt dem finns hettan, sanden, hungern och tystnaden efter alla som inte kom.
De som nådde gränsen kan berätta vad de såg. Vad världen hindrades från att se.
Resten syns bara från rymden.
Det osynliga folkmordet
Det här är den första delen i en reportageserie från Tchad, med tillhörande fördjupningar, av krigskorrespondenterna Magda Gad och Niclas Hammarström, som har rest runt i östra delen av landet på gränsen till Sudan i tre veckor och mött sudanesiska flyktingar i Adré, Farchana, Tiné och Oure Cassoni.
Kriget. Inbördeskriget i Sudan bröt ut den 15 april 2023 mellan Sudans armé, SAF, ledd av Abdel Fattah al-Burhan, och de paramilitära styrkorna Rapid Support Forces, RSF, ledda av Mohamed Hamdan Dagalo, kallad Hemedti. Striden handlar om makten över staten, militären och landets resurser.
Krigsbrott. Båda sidor begår övergrepp mot civila. RSF pekas särskilt ut för etniskt riktade massakrer i Darfur i västra Sudan. Övergreppen omfattar mord, sexuellt våld, plundring, attacker mot sjukhus och marknader, tvångsfördrivning och blockering av humanitär hjälp.
Sexuellt våld. Våldtäkter, gruppvåldtäkter, våldtäkter i närvaro av lik, sexuell tortyr och sexuellt slaveri förekommer enligt FN systematiskt. UNFPA beskriver det som lika utbrett som “vapen och kulor”. UN Women anger att över 12 miljoner människor riskerar könsbaserat våld. Offren är från ettåriga barn till 75-åriga kvinnor. I Darfur är det etniskt riktat och en del av folkmordet mot icke-arabiska grupper, där det används för att fördriva, terrorisera och bryta ned hela samhällen.
Folkmord. RSF har sina rötter i Janjaweed-miliserna, som användes under det första folkmordet i Darfur på 2000-talet. RSF och allierade utför återigen etniskt riktade massakrer mot icke-arabiska grupper i Darfur, som masalit, fur och zaghawa. Två hårt drabbade städer är El Geneina (15 000 döda) och al-Fashir. USA konstaterade i januari 2025 att RSF och allierade begår ett andra folkmord i Sudan.
Massdöden. Dödstalen är osäkra eftersom stora delar av landet är otillgängliga. Tiotusentals människor har dödats i direkta strider och massakrer, medan indirekta dödsfall av hunger, sjukdomar och kollapsad vård kan vara över 400 000, enligt USA:s särskilda sändebud för Sudan.
Flykt. Kriget har skapat världens största fördrivningskris. Enligt IOM har över 14 miljoner människor drivits på flykt, inom Sudan eller till Tchad, Sydsudan, Egypten och Etiopien.
Hunger. Kriget har slagit sönder jordbruk, marknader, transporter och vård. Omkring 19,5 miljoner sudaneser lever med krisnivåer av hunger, enligt IPC. Stigande bränsle- och gödselpriser, kopplade till kriget i Iran, hotar att förvärra skördarna ytterligare.
Tystnaden. Trots att Sudan är världens värsta humanitära katastrof får kriget begränsad uppmärksamhet i medierna. Detta osynliggör offren och gör det lättare för det sexuella våldet, massakrerna och utrensningarna att fortsätta.
Läs fördjupningar om Sudan:
