När författaren Daoud Hari ser tillbaka på hur allt började minns han en sak: vädret. I sin bok The Translator – A Tribesman’s Memoir of Darfur (2008) berättar han att det på 1980-talet föll regn mer sällan och blev allt torrare.
Marken och vattenhålen räckte inte längre till.
De arabiska nomaderna lät sina boskap beta längre söderut, in på åkermarker som tillhörde zaghawafolket och andra bofasta grupper som fur och masaliter.
Han, som själv är zaghawa, skriver i boken:
Förr bad de om tillstånd. Några kameler
kunde byta ägare. Om ingen
överenskommelse nåddes – och om
vattnet och gräset användes ändå –
kunde en utmaning utfärdas om en
hedersstrid på ett traditionellt slagfält,
långt från byarna. Efter striden ansågs
saken vara avgjord. Araber och
zaghawa blev genast vänner igen och
åt middag i varandras hem.Arabiska, nomadiska boskapsskötare och icke-arabiska, bofasta bönder levde historiskt sida vid sida. Konflikter löstes med sedvana, på avstånd från civila.
Sedan förändrades klimatet. Öknen bredde ut sig söderut. Marken gav mindre. Konkurrensen ökade.
Och det drabbade inte jämlikt.
De icke-arabiska, bofasta grupperna i Darfur i Sudan var redan politiskt och ekonomiskt marginaliserade, vilket har sin rot i kolonialismen. När klimatstressen ökade förvandlades bristen på land och vatten till desperation, som 2003 exploderade i väpnade rebelluppror mot staten.
Den dåvarande diktatorn Omar al-Bashir valde att slå ner dem genom att utnyttja konflikterna mellan grupperna i Darfur. Beväpnade vissa. Lämnade andra oskyddade.
Daoud Hari förklarar:
Det som var annorlunda nu var att
Sudans arabiska regering, eftersom
den ville driva bort de mer bofasta
människorna från marken, tog arabiska
nomaders parti och försåg några med
vapen, helikoptrar, bombflyg och
stridsvagnar för att avgöra tvister.Klimatkrisen gjorde allt brännbart och staten valde att tända elden. De arabiska ryttarmiliser som centralmakten beväpnade kallades Janjaweed, ungefär “djävlar till häst”. Deras våld mot civila mellan 2003 och 2005 konstaterades av USA och andra som folkmord.
År 2007 satte FN:s dåvarande generalsekreterare Ban Ki-moon ord på det många missade när folkmordet reducerades till något etniskt:
“Ser man till rötterna upptäcker man en mer komplex dynamik. Bland de många sociala och politiska orsakerna började Darfurkonflikten som en ekologisk kris.”
Många internationella observatörer kallar Darfur för världens första klimatkrig. Inte för att klimatet ensamt skapade våldet, utan för att klimatkrisen förstärkte redan existerande orättvisor och gjorde våld mer sannolikt.
Våldet från 2003 tog aldrig slut. Det fortsatte lågintensivt och blev högintensivt igen när inbördeskriget i Sudan bröt ut 2023, efter att två generaler först hjälptes åt att störta diktatorn al-Bashir och sedan vände vapnen mot varandra.
De som i dag etniskt rensar de icke-arabiska stammarna är samma Janjaweed som för tjugo år sedan. De har ett annat namn, Rapid Support Forces (RSF), men de massakrerar samma folkgrupper.
USA bedömer det på nytt som folkmord, liksom FN.
Och tittar man på dagens Afrika – på torka, markförstöring, vattenbrist och snabbt växande befolkningar där stater är svaga och det finns mycket vapen – är Darfur inte ett undantag.
Det är en förvarning.
Klimatförändringar ökar konflikter
Värme. Risken för väpnad konflikt blir 20 procent högre för varje halv grads temperaturökning. Det totala antalet väpnade konflikter är på den högsta nivån på nästan ett sekel, vilket leder till rekordmånga internflyktingar.
Torka. Klimatförändringarna har särskilt drabbat Afrika, där torka och hetta eskalerar konflikter.
Hunger. Svält är mest utbrett i konfliktdrabbade områden, eftersom konflikter förhindrar organisering och motståndskraft mot klimatförändringar och matbrist.
Källa: Stanford University, Klimatboken, African Centre for Strategic Studies
Läs vårt reportage om Sudan:
