Vittnesmål från krigsdrabbade människor är alltid svåra. Svåra för mig att skriva. Svåra för er att läsa. Ibland är de nästan omöjliga att ta in. Som i den heta öknen i Tchad, där jag och fotojournalisten Niclas Hammarström mötte kvinnor och barn som flytt folkmordet i Darfur i Sudan.
Omöjliga inte bara på grund av våldet de utsatts för, som inte går att berätta vidare utan att traumatisera också den som lyssnar.
Utan även för att överlevarna lämnas åt sitt öde. De är fortfarande oskyddade i en het öken. De kan fortfarande bli utsatta för våld. Kvinnor och flickor riskerar fortfarande att våldtas i sin vardag, när de hämtar ved och vatten.
Inte ens deras kroppar får vara deras egna.
Det finns inte tillräckligt med mat. Ransonen per person från hjälporganisationer är 840 kcal per dag, jämfört med de minst 2 000–2 500 som en människa behöver, särskilt i en miljö med kroppsarbete och extrema påfrestningar.
Det finns inte tillräckligt med vård för fysiska och psykiska skador. Inte tillräckligt med utbildning för barnen, som inte erbjuds en värdig framtid.
Ännu svårare är insikten att massdödandet i Sudan och världens största humanitära katastrof i Tchad inte är ett misslyckande. Det är inte något som har blivit fel i systemet.
Det är systemet.
Fattiga, afrikanska kvinnor och barn, som befinner sig längst ner i den globala hierarkin, gruppvåldtas offentligt och lämnas traumatiserade. Det är en direkt konsekvens av hur världen är organiserad.
Nästan 34 miljoner sudaneser behöver humanitär hjälp i år. Det är fler än hela Norden. Över 14 miljoner har fördrivits. Som hela Sverige och Kroatien.
De har inget ekonomiskt värde. De är inte intressanta för marknader och stormakter. Deras lidande rubbar inga börser. Hotar inga allianser.
Deras liv får inga konsekvenser för beslutsfattare. Inga politiker behöver stå till svars för sin likgiltighet. Medierna kommer undan med att lämna Sudan i marginalen.
I Sverige räcker det med att en konstnär skriver ett provocerande Instagraminlägg för att det ska leda till mediestorm, men i Darfur kan människor våldtas och slaktas på de mest brutala sätten varje dag utan att det ens letar sig in i nyheterna.
Våldtäkt som folkmord
Systematiskt. Våldtäkter, gruppvåldtäkter, våldtäkter i närvaro av lik, sexuell tortyr och sexuellt slaveri förekommer enligt FN systematiskt i Sudan. UNFPA beskriver det som lika utbrett som “vapen och kulor”.
Alla åldrar. UN Women anger att över 12 miljoner människor riskerar könsbaserat våld. Offren är från ettåriga barn till 75-åriga kvinnor.
Etnisk rensning. I Darfur är det etniskt riktat och en del av folkmordet mot icke-arabiska grupper, där det används för att fördriva, terrorisera och bryta ned hela samhällen.
Läs mer i Magda Gads och Niclas Hammarströms reportageserie Det osynliga folkmordet.
Allt detta sker trots att FN och USA har konstaterat att folkmord begås i Darfur, men det erkännandet följs av – ingenting.
“Aldrig mer” gäller inte ens när folkmord är fastslaget. I Gaza gör USA med allierade dessutom folkmordet möjligt.
Samtidigt tjänar världen pengar på att dra in biståndet och investera i vapen. Över 100 miljoner människor i världen hade kunnat få leva om man hade prioriterat annorlunda.
De två miljarder dollar per dag som Trump lade på kriget i Iran hade kunnat rädda livet på 87 miljoner människor världen över. Trumps avvecklande av USAID kan leda till över 14 miljoner undvikbara dödsfall till 2030, varav 4,5 miljoner barn under fem år.
Ett barn är en hel värld för någon.
Jag tänker på den etiska principen som finns i Talmud (Sanhedrin 4:5) och Koranen (5:32).
Den som dödar en enda människa
har dödat hela mänskligheten.
Och den som räddar en enda människa
har räddat hela mänskligheten.Människorna i Sudan fortsätter att osynliggöras för omvärlden. Man hör inget om dem i det offentliga rummet. Situationen i Sudan beskrivs som komplex, utan enkla narrativ. Alla konflikter är komplexa. Men när konflikterna sker långt bort får vi mindre hjälp att förstå dem, än när de sker i vårt närområde.
När omvärlden inte får veta dör de med minst makt först. Ingen betalar ett pris för att låta dem dö. Att inte rapportera om folkmord är en politisk handling, inte ett neutralt val. Varje dag av tystnad hjälper till att hålla det värsta brottet osynligt.
Världen är inte byggd för att rädda den som är någons hela värld.
Den är byggd för att fungera precis så här.
Läs mer om Sudan:
