Löftet om demokrati dränktes i blod
Generalerna Hemedti och al-Burhan var vänner som störtade Sudans tidigare diktator ihop och lovade demokrati. Men båda två ville ha makten så de vände vapnen mot varandra i stället och dödade folket.
Inbördeskriget kan ha lett till över 400 000 döda människor sedan april 2023, enligt USA:s särskilda sändebud för Sudan.
54-åriga Abud Adam Yaya, som lyckats fly massmördandet, vilar på en matta i öknen i Tchad på gränsen till Sudan. Där hans högra ben borde finnas sitter en stel protes gjord av ett brunt plaströr, med synliga fjädrar och skruvar.
Solnedgången dränker sanden i ett varmt ljus, men här finns ingen känsla av frid eller försoning. Det gyllene skenet för i stället tankarna till guldet som köper Sudans undergång.
Det guld som ligger tyst i marken tills det grävs upp och blir pengar.
Pengar som blir vapen.
Vapen som blir blod.
Abud Adam Yaya har ingen aning om varför de två generalerna Hemedti och al-Burhan började kriga mot varandra.
– Du får fråga al-Burhan, säger han och ögonen blir smalare.
Sedan övergår han till att prata om det han känner till. Om granatbeskjutningen mot skolan där han sökte skydd. Om de minst femtio dödade som låg runt honom. Om stunden när han förlorade sin kroppsdel.
Om livet nu. Där inget räcker till. Inte ens en dollar om dagen. För lite mat. För dålig vård.
För Abud är kriget lidande.
Inte logik.
Du läser en olåst och reklamfri artikel – och journalistik kostar. Trygga vårt arbete.
Långt från hans matta, i huvudstaden Khartoums svala villor med guldkantade möbler, fanns en gång en logik.
En logik som föddes ur en hunger efter makt hos dem vars magar redan var mätta.
Begick folkmord ihop
Inbördeskriget i Sudan startades av generalerna Mohamed Hamdan Dagalo, 52 – kallad Hemedti, som betyder “lilla Mohamed” – och Abdel Fattah al-Burhan, 65.
Båda två är araber och muslimer.
2021 firade de en högtid ihop. Hemedti flög helikopter till al-Burhans hus i hembyn Qandtu under Eid al-Adha. Efteråt tackade han på Facebook för “det varma välkomnandet och den generösa gästfriheten”.
De lärde känna varandra för över tjugo år sedan, under det första folkmordet i regionen Darfur, när al-Burhan skickades ut av sudanesiska regimen för att slå ner de icke-arabiska folkgrupper som hade rest sig mot staten.
Al-Burhan fick i uppdrag att komma runt ett problem, nämligen att regimen inte ville att regeringsarmén skulle utföra våldet.
Det hade riskerat att ge konsekvenser för den sudaneiska staten i form av bestraffning från det internationella samfundet, som på den tiden fortfarande agerade mot etnisk rensning och folkmord.
I stället kom man på att man skulle beväpna araber i regionen och lämna icke-araber oskyddade – grupper som kolonialmakten och regimen tidigare hade splittrat mot varandra.
Det föll på al-Burhan att ordna det hela. Han valde ut Hemedti, då ledare i de arabiska ryttarmiliserna som kallades Janjaweed – ungefär “djävlar på häst” – för att begå folkrensningen.
Fakta: Vännernas krig
Al-Burhan är den utbildade generalen från den arabiska elit som har styrt Sudan sedan självständigheten 1956. Han var underställd Sudans diktator al-Bashir fram tills dennes fall 2019.
Hemedti är den outbildade kamelhandlaren som i början av 2000-talet var en ledare för Janjaweed-miliserna, som i dag heter Rapid Support Forces.
Al-Bashir-regimen använde sig av Janjaweed och senare Rapid Support Forces för att göra deras smutsgöra. 2005 slog USA fast att Janjaweed var ansvariga för det första folkmordet i Darfur 2003-2005.
Hemedti och al-Burhan lärde känna varandra när de utförde folkmordet tillsammans och blev vänner, men två decennier senare vände de sig emot varandra.
Sedan 2023 krigar al-Burhans regeringsstyrkor SAF mot Hemedtis paramilitära styrkor RSF.
Al-Burhan var nöjd med Hemedtis dödande och utnämnde honom 2013 till ledare för Rapid Support Forces, RSF, när de styrkorna bildades ur Janjaweed.
RSF blev därmed en del av säkerhetsapparaten, men den reguljära militären såg alltid ned på dem. Milismännen betraktades som outbildade och Hemedti kände sig utnyttjad av regimen, som ville att han skulle döda för dem men som aldrig erkände honom.
Till skillnad från Al-Burhan kommer inte Hemedti från eliten, utan är en tidigare kamelhandlare från en fattig familj som hoppade av skolan i tredje klass och slog sig fram underifrån.
Generalerna kuppar
När det sudanesiska folket reste sig i demonstrationer 2018 blev Hemedti utskickad av regimen för att döda igen.
Protesterna började som en reaktion mot kraftiga prishöjningar på bröd och bränsle, men växte till krav på att diktatorn Omar al-Bashir, som hade styrt Sudan i tre decennier, skulle bort.
Men den här gången lydde inte Hemedti order. Han bytte sida och har själv sagt att han försvarade revolutionen.
Det slutade med att generalerna samarbetade för att göra sig av med diktatorn: Hemedti intog viktiga platser i Khartoum och al-Burhan samlade militären. I gryningen den 11 april 2019 fick Omar al-Bashir veta att hans tid var slut.
Ett militärt övergångsråd bildades med al-Burhan som ordförande och Hemedti som ställföreträdare. Under dem utsågs Abdalla Hamdok till premiärminister för en civil regering som skulle leda landet mot demokrati, enligt ett avtal som skrevs mellan övergångsrådet och de civila grupperna som ledde protesterna.
Världen strömmade till det tidigare stängda, oerhört stora och resursfyllda landet. Förutom guld finns enorma mängder bördig jordbruksmark längs Nilen och en lång kust mot Röda havet, nödvändig för oljetransporter och den globala handeln.
Flera länder vill importera mat och rikedomar från Sudan och dessutom upprätta militärbaser på dess mark, och nu fanns det hopp om investeringar.
Men för generalerna fanns ett problem. För dem var demokrati inte ett hopp, utan ett hot.
Demokrati skulle innebära slutet på deras makt och straffrihet.
Den 25 oktober 2021 gjorde de därför en ny kupp ihop och frihetsberövade premiärminister Hamdok.
Nu satt de ensamma på statsmakten.
Säkra vår journalistik med valfritt belopp: Swish 123-515 98 35
Generalerna blir fiender
J. Robert Oppenheimer, den amerikanska fysikern bakom de första kärnvapnen, skrev om USA och Sovjet:
“Vi kan liknas vid två skorpioner i en flaska, var och en kan döda den andra, men bara med risken att förlora sitt eget liv.”
Hemedti hade redan tagit kontroll över guldgruvorna i Jebel Amer i Darfur. Han hyrde också ut soldater till Förenade Arabemiratens krig i Jemen, som betalade honom generöst.
Guldet gjorde att han kunde förvandla RSF till styrkor som faktiskt kunde möta Sudans regeringsarmé och som inte längre var beroende av statliga löner. Hemedti kunde själv betala sina soldater mer än vad regeringssoldaterna tjänade.
Al-Burhan såg det som en säkerhetsrisk och krävde att RSF skulle integreras i armén, vilket Hemedti motsatte sig.
Det var den frågan som gjorde att generalerna slutligen vände sig emot varandra.
En integrering hade inneburit slutet för RSF, och Hemedti ville inte förlora sina pengamaskin och sin ställning. Han fruktade också att al-Burhan höll på att samla den gamla diktaturens män bakom sig, de som han hatade för att de hade använt honom som bödel samtidigt som de såg ner på honom.
Generalerna började göra konkurrerande resor till grannländer för att bygga allianser och beväpna sig. Hemedti reste till Ryssland, Eritrea och Förenade Arabemiraten. Al-Burhan till Egypten, Eritrea, Qatar, Sydsudan och Turkiet.
Omvärlden valde att förhandla och förde samman generalerna på en middag. Men kort därefter förhindrades Hemedti att delta i ett viktigt möte som leddes av al-Burhan i presidentpalatset. Han släpptes in först efter att ha stått utanför och bankat på dörren.
Vem som sköt det första skottet vet man inte. Men medan det fortfarande var mörkt natten till lördagen den 15 april 2023 hördes krigsljud och stridsflyg i Khartoum.
Efter soluppgången var huvudstaden förvandlad till en frontlinje. Tjock rök steg mot himlen. Människor sprang för sina liv.
Ingen vill ge upp
Efter tre års krig sitter generalerna på varsin del av landet, och ingen av dem vill lägga ner sina vapen. De har tagit kontroll över för alltför mycket rikedomar och strategiska områden för att vilja ge upp.
Hemedti är i dag ledare för en parallell regering.
Risken finns att Sudan delas.
Revolutionen vill inte ha någon av dem. Ett slagord är la lil-Burhan, la li-Hemedti – nej till Burhan, nej till Hemedti.
Men folkets röster drunknar i drönare och bomber.
Fakta: Länderna som stöder kriget
Ryssland stöder SAF, men ryska Wagner stödde först RSF. Ukraina stred därför ett tag med SAF. Ryssland och Ukraina stöder båda SAF i dag.
Egypten, Turkiet, Iran, Pakistan, Eritrea och Qatar stöder SAF, trots att Saudiarabien säger sig vara neutrala.
Förenade Arabemiraten skickar vapen till RSF och importerar guld från Darfur, mot sitt förnekande.
Libyens krigsherre Khalifa Haftar stöder RSF.
Etiopien har träningsläger för RSF.
Sydsudan och Tchad anklagas för att stödja RSF genom vapenflöden.
Kenya anklagas för att stödja RSF politiskt och diplomatiskt.
Colombianska legosoldater strider med RSF.
Källa: Wilson Center, CNN, Jamestown, Guardian, BBC, DW, ECFR, Africa Intelligence, The Reporter Ethiopia, Business Insider, The New Arab, WSJ, Middle East Monitor, Amnesty, Reuters, BBC
Många länder håller kriget vid liv, trots att ett andra folkmord nu rasar i Darfur.
Ryska Wagner stödde till en början RSF, vilket fick Ukraina att skicka ett specialförband för att strida med al-Burhans armé, SAF. Men Ryssland bytte sida och stödjer nu SAF, för att de vill ha en marinbas vid Röda havskusten. Ryssland och Ukraina står därmed på samma sida i Sudankriget.
Förenade Arabemiraten bedöms vara den största stödjaren av RSF. De känner Hemedti sedan Jemen och de är beroende av Sudan för att de importerar mat därifrån, och för att de försvarar sina tidigare investeringar i guld. Det finns bevis för att de skickar vapen till RSF och att guld från Darfur smugglas till Förenade Arabemiraten, även om de förnekar det.
USA och Europa har bara varit engagerade politiskt, för att de vill mota bort Ryssland.
Det hela är ett oheligt spel, men för Abud Adam Yaya som har flytt slakten spelar det ingen roll. Det som spelar roll för honom är benet som inte längre finns och allt annat som han har förlorat.
Sudaneserna har blivit statister i sin egen tragedi. Kvinnorna som hade en ledande roll under protesterna mot diktatorn har blivit själva slagfältet. Våldtäkt används som vapen och deras kroppar är skådeplatsen.
Folket ställde sig längst fram på scenen under revolutionen, men det var andra som skrev replikerna som avgjorde deras framtid.
Läs mer om Sudan:
Antony Loewenstein hävdar att det finns ett till land som bidrar med utrustning i den konflikten.